Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Han springer långt och länge

En gång i tiden var ett maraton den ultimata utmaningen för alla löpare. I dag finns det massor av löpare som springer distanser över tio mil. Var går gränsen för vad vår kropp klarar?

Att springa långt och länge

Det är en mycket tidig morgon i mitten av juli när en lång, smal löpare ramlar in i en vätskekontroll vid Sandhammaren på Österlen. Han har sprungit i 18 timmar och är rejält trött. Då får han höra att han är i ledningen.

– Där sitter jag, och inser plötsligt att jag är i ledningen. Då tänkte jag: nu är det bara en mara kvar!

42 kilometer senare går han i mål och vinner loppet. Då har systemutvecklaren Erik Billerby sprungit 160 kilometer, vilket tagit honom över 24 timmar.

Erik Billerby kan alltså springa i över ett dygn. Ändå har han en träningsbakgrund som inte sticker ut särskilt mycket i mängden. 1998 sprang han sitt första Göteborgsvarv, på 2 timmar och 17 minuter. Han fastnade i löpningens värld och hängde på internetforum för att lära sig hur han skulle bli snabbare och nötte mängder av intervaller i sin strävan efter att nå bättre tider. Tills han en dag tröttnade.

– Jag var så trött på kvalitetsträningen, på att försöka springa fort, säger Erik. Att pressa mig själv på tusenmetersintervaller var inte min grej kände jag. I stället började jag springa längre men i lägre tempo. Tog av mig pulsbandet och började lyssna på ljudböcker. Och då började jag hitta något nytt.

2014 bestämde sig Erik för att testa det 56 kilometer långa loppet Kullamannen i Skåne. Det gick bra och snart ville han hitta nya utmaningar. Loppen blev både fler och längre och i somras sprang han alltså 16 mil i ett sträck.

– Det som driver mig nu är nyfikenhet på mig själv, på vad jag klarar av. Man får gräva rätt djupt för att klara sådana här utmaningar. Här handlar det inte om att jaga tid, det enda det handlar om är att hela tiden ta sig framåt.

I januari sprang Erik den så kallade ultratrippeln i Sandsjöbacka trail marathon. Det innebar att han efter jobbet på fredagen avverkade 26 kilometer i mörker, för att på lördagen springa 44 kilometer och sedan avsluta helgen med en stadig 82-kilometersrunda från Tjolöholms slott till Slottsskogsvallen. Den prestationen var dock bara en försmak på vad som väntar nu i helgen. Då springer nämligen Erik Trans Gran Canaria, ett 125 kilometer långt lopp som går tvärs över kanarieön. Längs vägen avverkas 8 000 höjdmeter, vilket nästan är lika högt som världens högsta berg Mount Everest. Erik räknar med att springa i minst 20 timmar, troligen mer.

– Jag älskar det. Jag älskar äventyret, att springa vackra lopp. Naturupplevelserna. Och jag älskar lyckoruset man får när man klarar det. Det är som en drog, ett sorts beroende, säger han, och fortsätter:

– Men ibland tycker folk att man är lite knäpp alltså. Jag umgås mycket med löpare och de på jobbet vet vad jag är för människa. Men kommer man i ett annat sammanhang kan folk undra varför man gör det här. Många menar att det är farligt, att jag kommer skada mig och att jag borde vila. Och det kan jag bli provocerad av, eftersom det oftast bara är deras eget dåliga samvete som talar. Jag känner min kropp bäst och är väldigt lyhörd för dess signaler.

Erik Billerby är långt ifrån ensam om att vilja testa kroppens gränser. När Vasaloppet 2014 gick ut med nyheten att man nu skulle kunna springa de 90 kilometrarna mellan Sälen och Mora sålde platserna slut på nolltid. Förra året anmälde sig 1 313 personer till loppet.

Att springa 90 kilometer innebär för många att man håller på i över tio timmar. Det kan låta skrämmande, men rent fysiologiskt behöver det inte vara någon större fara. En som vet hur det funkar är Mikael Mattsson vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Han är själv multisportare och van vid att tävla flera dygn i sträck – vilket också utgjort en av grundstenarna i hans forskning.

– Det var det som gjorde oss nyfikna. För om det som står i läroböckerna är sant, att man blir så trött efter en timme, så trött efter tre och så trött efter fem: då skulle man vara död efter 100 timmar. Och så vet vi att det inte är. Då måste det vara något annat som händer i kroppen, säger Mikael Mattsson, och fortsätter:

– Egentligen är distansen ingen fara på ett lopp som Ultravasan. Det är inte sträckan i sig som är problemet, snarare handlar det om hur hårt man kör i relation till sin förmåga.

Den som vänjer sig vid att vara i gång riktigt länge, kommer märka att kroppen gör en rad olika saker för att anpassa sig till situationen. Den som springer med konstant hastighet på ett vanligt pass får se pulsen stiga långsamt under passet. Men någonstans kring sex timmars aktivitet händer något i kroppen: då vänder pulsen tillbaka nedåt. Detta beror på kroppens förmåga att anpassa sig, vilket bland annat gör att den sänker blodtrycket så att hjärtat får lättare att slå.

– När man tittat på hjärtat, hur det belastas och hur skadat det blir, är det inte värre efter en femdygnstävling än efter ett halvmaraton. Det har inte med intensitet att göra, utan handlar om hur hårt man kör i förhållande till sin träningsgrad. Och kör man inte över sin förmåga behöver inte ultra vara värre än något annat. Åtminstone inte för hjärtat, säger Mikael Mattsson.

– Däremot finns det mycket annat som kan gå sönder. Muskler, leder och senor kan ta rejält med stryk under ett sådant här lopp.

Under förutsättning att kroppen håller rent muskulärt och att man tar det tillräckligt lugnt, betyder det att de allra flesta som har någorlunda grundkondition bör kunna springa ett ultralopp, menar Mikael Mattsson. Däremot är det mycket annat som också ska klaffa för att man ska nå mållinjen.

– Det kan ju låta lätt när jag säger det. Men det är inte skadligt, och det är inte omöjligt. Samtidigt är det så många andra saker som spelar roll också. Springer du tio kilometer spelar det i princip ingen roll om du käkar och dricker under loppet. På ett ultralopp är det tvärtom. Då är en av de största utmaningarna hur man ska få i sig energi och hur man ska göra för att få behålla den.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.