Efterlyses: kraft att växa upp

Med eget slit, vänner och psykologsamtal har hon vänt ung vuxentidens osäkerhet och ångest till trygg livskraft.

Hon blev en clown som glömde sig själv.

– Jag försökte dölja hur det var hemma genom att vara sprallig. Ingen ifrågasätter någon som är glad, säger Martina i dag.

Det har gått åtta år sedan hon flyttade hemifrån, lämnade pappa och styvmor, för ett år som volontär inom Svenska kyrkan i Göteborg.

Två keliga bondkatter möter i en ljus, smakfullt inredd lägenhet. Snart väntar flytt till högskolestudier i ny stad och Martina ler nöjt efter frågan ”Hur mår du i dag?”.

– Jag mår väldigt bra. Visst kan jag fortfarande få problem med ångest ibland, men nu har jag fått verktyg. Jag känner igen det och är inte rädd som förr, säger hon på mjuk skånska.

Alla mår dåligt ibland, resonerar Martina numera. Inte minst i glappet mellan gymnasiet och allt det som förknippas med att vara vuxen.

– Folk brukar säga att man är ett blankt papper när man föds. Jag tycker att man är det som ung vuxen också. Visst är du färgad av din uppväxt och bakgrund, men alla ska hitta sin egen väg, fatta egna beslut för första gången. Det är både en väldigt fantastiskt känsla och superläskigt. Ena dagen ville jag bara vara liten, andra dagen vuxen.

Hon ler ofta, utstrålar lugn och sätter odramatiskt ord på såväl glädje som sorg.

Hennes bakgrund kan tyckas tuffare än mångas.

När Martina var sex år dog mamma i bröstcancer. Pappa träffade en ny kvinna och förhållandet mellan styvmodern, Martina och hennes yngre bror blev aldrig bra.

Att flytta hemifrån direkt efter gymnasiet var det enda hon ville.

På väg dit blev kyrkan i hemförsamlingen, en diakoniassistent, som fortsatt är en vuxen förebild och ungdomsgruppen hon ledde en vändpunkt.

– Det var första gången jag blev accepterad för den jag är. Jag kunde få vara arg och ledsen utan att det var fel. Jag fick visa känslor på ett sätt jag inte kunnat göra innan. Det var enkla saker, inte sitta i djupa samtal eller så, men just acceptansen betydde så mycket.

Volontär-året inom kyrkan i Göteborg innebar hjälp med bostad och skyddsnät, bland annat i form av en vuxen handledare.

En tid därefter träffade Martina en kille, som hon snabbt flyttade ihop med. Hon var osäker och lindade hela sitt liv runt honom, som hon beskriver det. ”Det var som om jag andades igenom honom”.

När han träffade en annan och gjorde slut rasade Martina ihop.

– Jag fick en panikångestattack och hamnade i en riktigt djup depression. Men det förstod jag inte själv. Jag hade ingen självmedvetenhet över huvud taget.

– Jag ville alltid lägga allting på alla andra. Allt var jämt någon annans fel, inte mitt. När jag mådde dåligt anklagade jag till exempel min styvmor, för allting, förklarar hon stilla.

Egentligen hade känslan funnits där under hela uppväxten, att hon inte mådde bra, att hon behövde någon att prata med. När det var som värst planerade hon för sitt eget självmord, men vågade aldrig. När Martina till slut sökte och fick hjälp var hon rädd.

– Jag kände mig som värsta psykfallet. Men bland andra min handledare inom kyrkan har varit ett stort stöd som förklarade att det är helt ok, ingenting konstigt. Bara för att man varit i kontakt med psykiatrin på något sätt betyder det inte att man är knäpp.

Genom en vän fick Martina höra talas om en samtalsmottagning för unga vuxna, med kostnadsfri psykologtid, och ställde sig i kö.

Ett år senare hade läget förvärrats hemma. Martina sökte hjälp på vårdcentralen och fick psykologkontakt. Men efter sex samtal sa psykologen att det var fyra kvar – och Martina rasade ihop, hamnade på psykakuten. Kort därefter erbjöds hon tid på unga vuxna-mottagningen i sin stadsdel.

Det första hon frågade hos psykologen var hur många gånger hon skulle få komma dit, hon förstod att hon behövde mer hjälp för att blir frisk.

Resan fram till dagens Martina tog fem år. Hon har ”verkligen jobbat häcken av sig”.

Först i terapin insåg hon att det som hänt i barndomen inte gick att göra något åt. Det är framtiden som kan påverkas. Här och nu är hon ansvarig för sitt liv.

– Jag hade liksom ett hål i mig, som jag skulle fylla med det som var jag. Men stället för mig själv la jag min pojkvän, min bror, min pappa där.

– Det var fruktansvärt jobbigt att titta sig själv i spegeln och fråga sig: ”Vem är jag?” berättar Martina och skakar på huvudet.

Först efter att ha skaffat katter vågade hon vara ensam hemma, utan att låta mobilen gå varm. Det är en av många utmaningar.

I dag har hon inga problem med att vara själv och vet att livet förändrar sig. Bara för att allt känns grått, grått, grått en dag behöver det inte vara likadant i morgon.

– Det viktigaste jag lärt mig är att inte ignorera mina känslor. Förr la jag locket på men nu har jag lärt mig att gå igenom känslorna – och ut på andra sidan. Att inse att det inte är farligt att känna har varit det främsta verktyget för mig, konstaterar Martina.

I dag är hon 27 år och längtar för första gången efter att bli 30.

– Att vara ung vuxen har varit väldigt turbulent. Nu efteråt har jag insett att man inte behöver ha alla svaren på en gång, man lär sig efter hand.

Rädslan har blivit tillförsikt.

Karin Tufvesson