Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Helejna Larsson och Martin Eriksson räds inte lite okonventionella träningsmetoder för att komma i form inför Nattvasan, nio mil mellan Sälen och Mora.

De tränar alldeles uppåt väggarna

Det är utmaningen som lockar Helejna Larsson och Martin Eriksson. Speciellt om det är något nytt som inte så många gör – som att köra Vasaloppet mitt i natten.

Fullmånen lyser ner genom trädtopparna. Snön gnistrar i månskenet. Det är helt tyst så när som på skidorna mot snön och det rytmiska ljudet av stavarna som sätts i. Swoosh. Swoosh. Swoosh. Mellan träden skymtar djurögon och en uggla hoar långt borta. Allt är stilla, klart och lugnt.
– Ja, det är så nånting som jag tänker på loppet nu i förväg, säger Helejna Larsson.
– Precis så. Med flow i åkningen och krispig luft som ger mycket syre i varje andetag, säger Martin Eriksson.

Men de är helt överens om att det är viktigt att släppa alla dessa tankar på de yttre faktorerna när själva loppet närmar sig. 
– Nä, det går inte att ha fokus på saker du inte kan påverka. Kommer du då till start och det är mulet och blåsigt så tappar du energi redan innan du börjat, säger Helejna. 
Istället gäller det att fokusera på den inre upplevelsen och jobba med positiva tankar under loppet. 
– Jag brukar försöka vända allt till något positivt när jag tävlar. "Jaha, fick jag ont i tån redan, så bra, då behöver ju det inte komma sedan", säger Helejna.

Helejna Larsson och Martin Eriksson har tränat och tävlat tillsammans sedan de träffades 1998. I början sprang de tre till fem kilometer lite då och då. Nu tränar de varje dag och har ställt upp i många ultralånglopp, triathlontävlingar och ett antal Ironman. Att de kom in på Vasalopp handlade om en vadslagning år 2000. De åkte Vätternrundan, som sedan blev en hel klassiker som slutade med Öppet spår 2001. Sedan dess har de kört Öppet spår ytterligare två gånger och sprungit Ultravasan en gång. 
– Vi har aldrig varit bra på att åka skidor när vi åkt tidigare, men nu har vi övat mer på tekniken. Vi har en husvagn i Tandådalen så vi brukar åka upp dit och träna, säger Martin. 

Under långa parlopp gäller det att känna varandra väl och veta när det är läge att peppa och när du bara ska lägga dig bakom och vara tyst en stund.
– Det brukar vara så att jag är piggast första halvan av loppen och driver på då, men andra halvan är det Helejna som driver framåt, säger Martin.
Det tog 90 sekunder, sedan var platserna till Nattvasan slut. Martin hann inte för det strulade lite när han skrev in adressen, men som tur var lyckades Helejna få startplats. Eftersom loppet körs i par kan båda nu se fram emot att stå på det stora startfältet i Berga by i pannlampornas sken på kvällen den tredje mars, tillsammans med 1498 andra, för att för första gången köra i fäders spår i nattmörkret. Med bara ett depåstopp på vägen, i Evertsberg drygt halvvägs till Mora, behöver de tävlande ha ryggsäck för att få med sig den näring, vätska och utrustning de behöver under loppet.

Martin Eriksson och Helejna Larsson är ständigt redo för nya utmaningar. Bild: Nicklas Elmrin

Det är utmaningen som lockar. Känslan av att göra något som inte så många klarar av. Att övervinna de negativa tankarna i huvudet så väl som att klara den fysiska utmaningen.
– Alla kan hålla på i tre-fyra timmar, men det är sen det börjar bli riktigt spännande. Då gäller det verkligen att bita ihop. Under ett så långt lopp hinner du tänka "bryt" ungefär en miljard gånger. Att då ändå stå emot det och fortsätta hela vägen tycker jag är mer spännande än det fysiska, säger Helejna.
– En stor anledning till att göra detta är att jag är så stolt när jag kommer i mål. När man håller på så länge övergår det från att tävla till att överleva. Från att försöka få en bra tid till att bara ta sig i mål, säger Martin. 

De har efter alla år av träning hittat det upplägg som passar dem bäst. Det handlar inte om tider och detaljerade program. Det har de provat, men valt bort. I stället har de en enkel regel: "minst 20 minuters träning, ombytt, varje dag och det är inte förhandlingsbart".
– Det är bra, för 20 minuter är inte mycket. Det blir som att borsta tänderna. Du gör det bara. Varje dag. Det som är riktigt bra är att när du väl bytt om och gett dig ut, så kör du oftast mer än 20 minuter när du ändå är igång. Alltså blir det mer träning, men det känns inte jobbigt att komma ut, säger Martin.

De tränar mellan fem och tio timmar varje vecka. Inför långlopp lägger de in några riktigt långa pass, för att vänja kroppen och huvudet. 
– Vi tränar långsiktigt hållbart. Vi vill hålla på hela livet och då går det inte att köra så hårt att vi skadar oss eller blir sjuka. Nä, jag hoppas att kunna hålla på tills jag dör, just efter mållinjen när jag gjort en Ironman som 85-åring, säger Helejna och ler.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.