Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

”De lär oss leva i nuet”

Vad är det som har klor, magnifik lugg, finns i 250 färgnyanser och spottar när den blir stressad? Jo, alpackan. I hagen hos Katarina Romney Domstad och Erik Domstad hoppar, betar och rullar sig just nu fem av dessa coola djur.

Rödbruna Sawila, med sitt bruna föl Miski, ljusröda Parucha med vita alpackabäbisen Kachita och så gråa Qhichincha bildar en brokig palett tillsammans med det gröna i hagen och den klarblå himlen. De kommer nyfiket sakta trippande och möter oss. Men skyggar tillbaka snabbt, ingen fjäskig inställsamhet här inte. När Katarina tar fram de medhavda skurna äpplebitarna, så höjs emellertid intresset för mänskligt sällskap igen. Parucha är galen i dessa munsbitar och glömmer bort sin blyghet. Äter ur handen på Katarina och båda njuter synbart av varandras närhet.

När hon ska beskriva sina och maken Eriks nya älsklingar sedan ett år tillbaka så är det med många superlativer. Men ett epitet återkommer: De är ju så söta! Och genom att bara titta på dem blir hon lugn och tillfreds. Hon och Erik kan till och med sitta vid köksbordet och se på dem, om de nu till äventyrs inte skulle vilja gå ur huset.

Detta är ett livsprojekt, det förstår man snabbt. Nedanför boningshuset, lantligt beläget i Skepplanda norr om Göteborg, byggs nu en ligghall. Där ska de fem skönheterna kunna tillbringa vinterdagarna och hallen kommer att rymma upp till 20 alpackor.

– Någonstans där omkring är ett lagom antal för oss. Vi har gott om bete, så det är inga som helst problem, säger Katarina.

Varför skaffar man sig då alpackor? Inte kaniner eller andra gulliga, fluffiga lite vanligare och aningen mer lättskötta husdjur.

– Vi var på resa i Wales för några år sedan, såg en alpacka och så sa det bara klick. Wow vilket häftigt djur, berättar Erik att de tänkte då.

Det var först några år senare som de kom till insikt om att man kunde ha sådana själv.

– Men då var inte steget långt!

Sedan läste de förstås på - det finns en hel alpackavärld på nätet med communities och mycket fakta för den vetgirige. För det är mycket att ta reda på om de säregna kamelsläktingarna som ursprungligen använts för ullen av de sydamerikanska indianerna. De har gått på flera kurser på Österlen hos en av Sveriges mest engagerade uppfödare, senast i det som kallas Camelidynamics, ett sätt att kommunicera med dessa djur på deras villkor.

Metoden handlar om att det är vi människor som ska lära oss att förstå hur alpackor tänker så att vi kan förmedla vad det är vi vill att de ska göra. Det allra första steget är att få alpackorna att lita på oss och att känna sig trygga. En orolig alpacka agerar instinktivt genom att vilja fly vilket kan ta sig olika uttryck. Att lära sig att inte stressa sina djur är alltså nyckeln till en harmonisk samvaro.

– Camelidynamics lär oss hur vi ska agera och röra oss i förhållande till djuret, för att alpackan inte ska känna sig trängd eller stressad utan kunna acceptera vår närvaro och hantering, förtydligar Katarina.

De fick på kursen träna med grimmor, idka lastträning, packträning (en alpacka kan bära 30 % av sin egen vikt, vilket blir ca 15-30 kg) ledning, agility och klickerträning. Bland annat.

Men innan paret Domstad köpte sina första tre alpackor för ett år sedan skulle en tomt letas upp, ett hus byggas och ett par islandshästar införskaffas. Båda har varit göteborgare i sitt ”tidigare liv”, jobbar fortfarande i staden som originalare/AD-assistent på reklambyrå och programmerare, men planerar för en tillvaro där djuren i allmänhet och alpackorna i synnerhet ska få ta mer plats.

De vill gärna så småningom göra något med ullen, kanske ha besöksverksamhet och på andra sätt sprida alpackaglädje.

Att vara mycket utomhus är en grundpelare för att de båda ska må bra. Att röra på sig ute, till häst eller på marken, är ännu bättre. Jobba med kroppen blir en motvikt till en stillasittande kontorstillvaro framför datorn som skapar balans i livet.

Katarina beskriver en av de bästa stunderna när de är klara med dagens djurskötsel; att då bara sitta i hagen med dem, eller i paddocken medan hästarna mumsar sitt kraftfoder.

Att bara få vara där med djuren i just den stunden.

– Oftast kommer de fram en till slut, nyfikna och sociala, och återgår sedan till sitt. Alpackafölen är särskilt påhittiga och nyfikna. Och när de kappspringer och hoppar runt hagen, då måste man bara le! Det finns ingen bättre terapi mot stress eller dåligt humör.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.