Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Carlsson: Låg puls gör inte jobbet

Det svänger fort i träningsvärlden.

För några år sedan hittades den heliga graalen för stressade småbarnsföräldrar med idrottsambitioner: Tabataintervallen. Revolution uppstod i träningsvärlden när man kom på att åtta 20-sekundersrepetitioner var allt som behövdes för att nå toppformen. Det firades med lättkvarg på alla internets träningsforum och Sverige svettades som aldrig förr.

Det var en fin tid.

Nu har det svängt igen. Tabata är plötsligt lika ute som cd-skivan.

Just nu är i stället det trendigaste på internet det rakt motsatta. Det nya helgonet heter Phil Maffetone och driver tesen att den som vill bli en snabbare löpare ska träna långsammare.

Nu ska passen vara lugna och långa och för den som till äventyrs råkar jaga upp pulsen över 70 procent av max väntar tydligen i bästa fall mängder av skador och i värsta fall ond, bråd död. Samma personer som nyss tävlade i vem som fick upp pulsen högst tävlar nu i vem som kan ligga lägst.

Tesen är att den lågintensiva träningen är skonsam för kroppen, med resultatet att man orkar träna mer och att man då kan ta i mer på sina intervaller. Och visst. Det är ju helt sant. Problemet är bara att de flesta motionärer gör den lugna delen, men glömmer intervallerna. Och sedan undrar de varför de inte blir snabbare.

Genomsnittssvensken tränar nämligen inte så mycket. Enligt Löparrapporten 2016 springer bara var fjärde löpare två eller fler pass i veckan. Och ska man springa två gånger i veckan låter det direkt kontraproduktivt att jogga utan att bli svettig. Då törs jag nästan lova att några vändor med Tabata ger bättre effekt.

Jag utmanar gärna förespråkarna av lågintensiv träning. Om ni springer två-tre gånger i veckan med låg puls, så ska jag skrämma upp mitt hjärta med hårda intervaller lika ofta. Sen tävlar vi mot varandra.

Vem hade ni satsat på?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.