Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Birgitta Lannering, som är specialist på hjärntumörer hos barn, har gått i pension. "Jag kan sakna patientkontakten, men samtidigt är det en viss lättnad att inte ha allt ansvar".

Birgitta fortsätter kämpa för de cancersjuka barnen

Birgitta Lannering har ägnat sitt yrkesverksamma liv åt att hjälpa barn med cancer. Som barnonkolog har hon behandlat dem på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, genom sin forskning förbättrar hon deras chanser.

Barncancervården i Sverige har tagit stora steg framåt sedan 1970-talet. Birgitta Lannering, professor och överläkare i barnonkologi, tidigare chef för barnonkologen i Göteborg, har varit en av dem som ökat och spridit kunnandet, dels genom egen forskning, dels genom medverkan i internationella studier.
Nu är Birgitta nybliven pensionär, men hon fortsätter att forska på deltid.
– Emellanåt arbetar jag extra som handledare för yngre läkare på min tidigare arbetsplats. Det känns bra att få förmedla mina kliniska erfarenheter på det sättet.

Lusten att lära mer har alltid varit en drivkraft. Det har gett resultat. Birgitta har genomfört flera forskningsstudier, bland mycket annat har hon varit ansvarig för en stor europeisk studie om hjärntumörer och hon har varit ordförande för nationella och internationella arbetsgrupper.
– Forskningen har i viss mån varit en återhämtningsfas där jag kunnat koppla bort det kliniska arbetet en tid, säger Birgitta, som flyttade till Göteborg från Uppsala för att läsa medicin när hon var i 20-årsåldern.
Vid sidan av studierna vakade hon på Barnsjukhuset och det var då som nyfikenheten på barns sjukdomar grundlades.

Birgitta har specialiserat sig på tumörer i hjärnan, barnets allra känsligaste organ.
– Det är inte svårt att förstå att de barn som drabbas, löper en risk att få framtida biverkningar, säger Birgitta.
Läkarna som behandlar de unga patienterna; neurokirurgen, barnonkologen och stråldoktorn måste vara tuffa för att bota tumören samtidigt som de är försiktiga för att inte skada den friska hjärnan. 
Även om prognoserna idag är betydligt bättre än när Birgitta började arbeta med cancersjuka barn är det en svår tid som barnet och familjen går igenom. 

Professor Birgitta Lannering är nybliven pensionär, men hon fortsätter att forska på deltid. Bild: Marita Wass
Professor Birgitta Lannering är nybliven pensionär, men hon fortsätter att forska på deltid. Bild: Marita Wass


Behandlingen är ofta påfrestande och inte alltid framgångsrik. Barnonkologen är den som informerar familjen.
– För mig var det viktigt att försöka samla ihop familjen, vara så konkret som möjligt och att inge hopp. Men när jag tänker tillbaka minns jag mest den styrka och kraft som familjerna mobiliserade när allt ställts på sin spets.
Cancersjukdomar kräver ofta en lång behandlingstid. Därför är det viktigt att närsjukhusen på barnens hemorter är med i arbetet. Det kan vara svårt att få att fungera, men i upptagningsområdet till Drottning Silvias barnsjukhus; Västra Götaland, Halland och Värmland, löper det på bra. Birgitta beskriver barncancervården i regionen som ett bra exempel på en det som kallas nivåstrukturering.
– Utifrån våra vårdprogram har vi kommit överens om vilken behandling barnet ska få i Göteborg och vad som kan göras på länssjukhusen. Jag tycker att våra länssjukhus håller en hög nivå här. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det handlar om ett nätverk som ständigt måste underhållas, bland annat med vidareutbildning, säger hon.

I regionen finns idag en hjärntumörsköterska, en satsning som Birgitta som var med och initierade och som blev verklighet tack vare Barncancerfonden. Denna sköterska är en sammanhållande länk mellan patienterna, sjukvården och med skolan.
Som nybliven pensionär trivs Birgitta med tillvaron. De sex barnbarnen har högsta prioritet.
– Det är så underbart roligt, utbrister hon, glad över att kunna sätta de små i första rummet. 
Så var det inte riktigt under de tre egna barnens uppväxt.
– De fick nog sitta emellan lite, säger hon och konstaterar att småbarnsåren ofta var hektiska.
Vardagen krävde planering för att fungera, inte minst under åren då både Birgitta och hennes man, hade jour.
– Jag minns en natt när jag gick jour på Barnkliniken. Nere i kulverten mötte jag plötsligt min man i sjukhuskläder. Han skulle ju vara hemma med barnen!

Det visade sig att maken, som var narkosläkare, blivit akut inringd. Innan han gav sig av hade han sett till att de små barnen var i goda händer. 
Sådan planering behöver inte Birgitta tänka på längre, nu styr hon över sin tid. Nu får musiken ta mer plats. Birgitta, som alltid sjungit i kör, har börjat spela piano igen och hon är en av de volontärer som hjälper nyanlända med läxläsning. 
– Det är givande timmar tillsammans med dem som bygger upp sin framtid i Sverige.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.