De senaste åren har fenomenet trailrunning slagit igenom med buller och brak.
Att springa på små stigar – eller ännu hellre, bredvid dem – har kommit som en stark utmanare till den annars så traditionella asfaltslöpningen.
Men vad vissa inte tänker på är att det finns en grupp av motionärer som tränat på det viset sedan urminnes tider.
–Vi brukar alltid fråga oss: vad är det som är nytt? Springa bredvid stigen, det har vi alltid gjort. Men det är kul att intresset för att vara i skogen växer, det gör att vi ser ett ökat intresse för orienteringen, säger Christer Borg, som är aktiv i orienteringsklubben Göteborg-Majorna OK.
Tillsammans med klubbkamraten Patrik Falk har han dragit igång ett koncept med nybörjarkurser för vuxna, där deltagarna under en intensiv helg lär sig de viktigaste grunderna i orientering. Och succén har varit ett faktum.
– Kurserna har varit fulla varje gång och vi har haft folk i kö för att få vara med, säger Christer Borg. Vi har haft kurser tidigare då man gick en gång i veckan, men det gav inte alls samma utslag. Många har svårt att frigöra en kväll i veckan under så lång tid, och det visade sig att en intensiv helg fungerade mycket bättre. Vårt mål är att man efter en intensivkurs ska kunna springa en orange bana på egen hand.
Orange är i sammanhanget en beteckning på svårighetsgrad. Inom orientering kategoriseras banor med färg, från grön till svart nivå. Grön nivå är insteget, där banan kretsar kring tydliga nät av vägar, stigar och vattendrag, och själva kontrollerna är placerade på eller intill dessa.
I andra änden av spektrat finns den svarta banan, som kortfattat är anpassad för rutinerade orienterare. Här behöver man kunna hitta på kartan genom att följa höjdkurvor och små detaljer. Den orangea banan befinner sig någonstans mittemellan. Den kräver viss kartförståelse, men består ändå av terräng som är lätt att ta sig fram i.
–Vi tror mycket på en metod där man kombinerar teori och praktik för att lära sig. Vi börjar med grundläggande introduktion, där man får lära sig det viktigaste om kartan och hur kompassen fungerar, säger Christer Borg, och fortsätter:
–Sedan tar vi med oss kartan ut i skogen och går på kartpromenad. Då visar det sig alltid att man inte behöver gå särskilt långt för att komma utanför stigen. Men där har inte människor varit, så det blir en ny upplevelse.
En som kommit in i orienteringssporten via nybörjarkursen är Jennie Bengtsson. Hon gick kursen för två år sedan och har sedan dess varit fast i kartornas och kompassernas värld. I dag är hon själv med och utbildar på kursen.
–Jag har tränat hela livet och växte upp med att spela fotboll. Jag har alltid varit van vid att träna i klubb. Sedan släppte jag det där på gymnasiet och började träna gym och yoga i stället, säger Jennie Bengtsson, och fortsätter:
–Men jag började sakna klubbverksamheten, det blev inte samma sak att träna ensam. Jag har alltid sprungit mycket och när jag hörde om en kollega som gick en orienteringskurs tyckte jag att det lät kul. Jag anmälde mig till kursen utan några större förväntningar och tänkte att om det var kul var det skitbra. Och skulle det vara tråkigt har man ändå haft en helg i skogen, vilket inte kan vara fel.
Det är just närheten till naturen som Jennie Bengtsson tycker är den stora tjusningen med orienteringen.
– Jag har alltid trivts väldigt bra i skogen och älskar att få springa någonstans som inte innebär stadslöpning. För mig handlar det om att känna mig trygg i skogen och att kunna springa bredvid stigen. Dessutom finns ju den stora fördelen i att det är roligare att springa när man kan koncentrera sig på något annat.
Christer Borg är inne på samma spår.
–Att vara orienterare innebär för mig att man tar del av möjligheten att röra sig tryggt i naturen. Jag gör inte det här för att rekrytera blivande elitorienterare utan för att erbjuda människor möjligheten att komma ut i skogen och uppleva orienteringen. Det är ett folkhälsopatos som driver mig.
En stor fördel med orientering jämfört med vanlig löpning är det varierade underlaget. Mossa, stubbar och stenar kan visserligen innebära en och annan stukning om olyckan är framme, men det är svårare att dra på sig förslitnings- och överbelastningsskador.
–Jag upplever att min kropp mår mycket bättre av att springa terräng, Jag inbillar mig att det beror på att jag tränar musklerna på ett annat sätt när underlaget hela tiden är varierat, säger Jennie Bengtsson.
Utrustningsmässigt är orientering en förhållandevis billig träningsform.
Den som vill orientera i skogen behöver så klart en karta, som kan köpas billigt.
Dessutom behöver man en kompass – och där lönar det sig ofta att inte köpa det billigaste man hittar. En så kallad tumkompass ligger bäst i handen, och är den av det bättre slaget är den dessutom extra snabb.
–Det finns vissa kompasser som är lite långsamma, där nålen tar tid på sig att visa rätt. När du springer vill du att den ska vara snabb på att anpassa sig efter hur du rör dig, säger Christer Borg.
Vill man tävla i orientering måste man ha heltäckande klädsel över benen, vilket också är klokt med tanke på hur snabbt buskar och snår annars river upp smalbenen. Den som vill testa orientering bör också se över vad den har på fötterna. Ett par slitna gamla jogging-skor kommer du – särskilt om det är blött – halka runt med. Och de kommer snart vara trasiga.
–Terrängskor är att rekommendera, säger Christer Borg. Inte bara för att du kommer halka annars, utan för att terrängskorna inte suger åt sig vatten.
–Springer du i skogen är det oundvikligt att bli blöt om fötterna, och då blir det snabbt tungt om man ska ta med sig massa vatten i skorna. Dessutom är orienteringsskor fruktansvärt stryktåliga.
Allt fler springer bredvid stigen
