”Sjukskrivning är inte svart eller vitt. Vi frågar efter vilken arbetsförmåga du har, inte hur sjuk du är.”
Du har säkert sett denna slogan någonstans. Det är en del i Försäkringskassans reklamkampanj för sin verksamhet. Från och med årsskiftet skall villkoren för sjukskrivning i psykisk ohälsa skärpas ytterligare (Pressmeddelande Socialstyrelsen 30 september 2016). Redan nu flödar breven från Försäkringskassan till oss doktorer med begäran om ytterligare kompletteringar varje gång man utfärdat en sjukskrivning på grund av utmattning, nedstämdhet eller oförmåga att klara de vardagliga arbetsuppgifterna. Det tar ytterligare någon timma per dag i arbete för oss doktorer som arbetar med dessa patienter. Medicinskt outbildade handläggare förstår inte vad som avses och vill ha exempel på vad man inte klarar i sitt jobb. Underkännande av läkares kompetens är numera legio vid Försäkringskassan.
Till stöd för sin uppfattning har nu också saluförts en rapport från Riksrevisionen (RiR 2016:31) som helt saknar varje form av vetenskaplighet. Där slår man fast att det kostar mindre om man sjukskriver färre, en slutsats man knappast lär få nobelpris för. Hisnande nog anser man också att detta gynnar jämställdheten eftersom ”kvinnor är sjukskrivna mer än män och att de påverkas relativt mer av en strikt bedömning”. Slutligen konstaterar man att ”sjukförsäkringen relativt oftare används av individer med lägre inkomster och att nekande av sjukpenning ökar individens inkomst”. Sannolikt kommer man inte ens att få det instiftade priset till Nobels minne i ekonomi. Det är ju annars ett pris som brukar lyfta fram de mest ärkekonservativa krafterna inom ekonomins område. I denna infernaliska rapport har man jämfört de som har nekats med de som beviljats sjukpenning med avseende på antal efterföljande besök inom öppen- och slutenvården (dock ej primärvården). Vilken öppenvård då undrar man förstås? Dessutom har man jämfört läkemedelskonsumtionen hos dessa båda grupper. Man antar förstås att det är bättre utan medicin, vilket man ju är ganska ensamma om att tycka – särskilt om man lider av en bekymmersam depression.
Det är en osmaklig kampanj och dessutom förd av medicinskt okunniga personer utan någon som helst psykologisk, medicinsk eller vetenskaplig relation till de människor kampanjerna eller rapporten berör. Den är ett försök att bedra alla de som arbetat till dess de stupat av utmattning. Den undertecknande riksrevisorn skall redan avgå och den andre undertecknaren av rapporten borde ta lärdom av sin chef.
Det allvarliga med detta dokument är hur den politiska drivkraften bakom detta alster letar sig ner i myndigheter och statliga verk. Med ett epos som inte skulle ha godkänts på lägsta akademiska nivå bidrar man till en slags korruption fört att driva en politisk linje som sedan sprids ner i den verkställande organisationen – Försäkringskassan. Den här typen av beställningsverk äventyrar trovärdigheten både hos Riksrevisionen och den myndighet som så försåtligt och insmickrande bedriver kampanj för att förbättra sitt luggslitna anseende. För mig ter sig detta makabra spel alltmer som en komedi, men för de drabbade riskerar det att bli en tragedi.
