Häromveckan stod jag på startlinjen till Varvetmilen i Göteborg. Det var här jag sprang på 35.11 förra året, och i ett års tid hade jag längtat efter att äntligen få komma under den där magiska 35-minutersgränsen.
Startskottet gick. Jag sprang för glatta livet, och kom så småningom i mål på 38 minuter. Tre minuter långsammare än förra året.
En lätt chock kan man kalla det.
Veckan därpå var jag uppe på hästen igen. Den här gången: pannkaksplatt halvmara i Berlin och äntligen dags att komma under 1.20.
I mål på 1.27. Ridå.
Grät som ett barn i målfållan. För i mitt huvud är jag fortfarande lika snabb som förra året. I mitt huvud förstördes inte vinterträningen av en skoningslös lunginflammation och i mitt huvud har jag inte lagt på mig fem små bonuskilon, som släpar som en dragg efter tävlingsskorna.
Jag är inte direkt ensam. Svenska medelålders män med mellanchefskomplex har ju en tendens att inte kunna inse sina begränsningar. Vi utgår från att vi alltid är (minst) lika bra som när vi satte våra personbästan, sedan kör vi tills det svartnar.
Det är sådana som jag som nästan gör en sport av att ignorera kroppens varningssignaler och springer tills vi bokstavligen stupar på Övre Husargatan. Det är sådana som jag som riskerar våra liv och bränner dina skattepengar på ambulansfärder i våra försök att få en lite, lite bättre tid.
Frågan är ju bara: är det värt det?
Så klart inte. Det var en retorisk fråga.
En gång intervjuade jag Mustafa Mohammed som poängterade att alla måltider ju alltid är satta utifrån perfekta förutsättningar. Vilket innebär att om det till exempel blir 30 grader varmt på Göteborgsvarvet är det ganska osannolikt att man levererar på topp. Men det är ganska lätt att glömma.
Det är stort att sikta mot ett mål och göra allt man kan för att nå dit. Men det är fan ännu större att kunna tänka om.
Och i år är jag nog inte bättre än 1.26.
Fast man vet ju aldrig…
