Människans framgångsrecept har alltid varit samarbete och gemenskap. För hundratusentals år sen när vi omgavs av fysiska hot utvecklade vi starka mekanismer för att undvika ensamhet.
Enligt Peter Strang, som är professor i palliativ medicin på Karolinska Institutet, skapade våra kroppar vid den tiden ett belönings- och varningssystem – som fortfarande finns kvar djupt inom oss.
- Även om vi lever i en ny värld utan större fysiska faror, är våra gener gamla. Människor reagerar instinktivt på ensamhet, på samma sätt som då, säger han.
Peter Strang har skrivit boken Att höra till, där han har studerat olika aspekter av ensamhet och människans behov av gemenskap. Han menar att vår längtan efter andra människor finns djupt förankrad i vår biologi.
- Om våra förfäder avlägsnade sig från gruppen var de oftast i fara. Därför började deras kroppar frisätta stresshormoner som skulle driva dem tillbaka till tryggheten i flocken, säger han.
Trots att vi inte längre behöver oroa oss lika mycket för yttre hot har våra hjärnor kvar samma varningssystem. Vi känner stress, oro, olust och ångest om vi är ofrivilligt ensamma under en längre tid, menar Peter Strang.
- Obehagskänslorna påverkar såväl vårt smärtcentrum som vår överlevnad, säger han.
När människor ingår i en gemenskap är kroppens reaktion däremot den motsatta. Då triggas belöningssystemet igång i hjärnan, och vi producerar lugn- och rohormonet oxytocin, endorfiner och dopamin.
- Därför mår vi bra av all form av samvaro med andra. Kramar, middagar med andra, körsång och lagsport, säger professorn.
Att det är tråkigt och ledsamt att vara ensam, för den som inte självt har valt det, instämmer nog de flesta i. Men att det också är farligt för hälsan är vi kanske mindre medvetna om.
Enligt en metastudie, som publicerades i tidskriften PLoS Medicine för några år sen, anses ofrivillig isolering öka risken att dö i förtid med 30 procent. Siffran är jämförbar med rökningens skadeverkningar, och högre än för fetma och fysisk inaktivitet.
- Äldre som lever ensamma har även större risk för demensutveckling eftersom minnesfunktionen påverkas, säger Peter Strang.
Frisättningen av stresshormoner vid ensamhet är också en lågintensiv stress, som på sikt kan vara en belastning på kroppen. Därför ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar och för tidig död.
Dessutom aktiveras smärtcentrum vid ofrivillig ensamhet och kroppen gör mer ont än vad den annars skulle ha gjort. Peter Strang berättar om patienter i hans vård som haft outhärdliga smärtor, men när någon har gjort dem sällskap vid sängen har plågorna i princip upphört.
- Vi vet att smärta är en av de vanligaste orsakerna till att folk söker sjukvård. Och om nu forskningen visar att ensamhet ökar smärtan, borde vi inte då ta ensamheten på allvar, säger han.
Det är däremot stor skillnad på ofrivillig och självvald ensamhet, poängterar professorn. Avskildhet kan vara bra för att tänka, komma ikapp sig själv och hitta lugnet inom oss. Det är först när människor är ensamma mot sin vilja, som det kan bli farligt.
- Social isolering kan ha många orsaker, som utanförskap i samhället, mobbning, eller helt enkelt för att man har nått en ålder då alla i ens omgivning har dött, säger Peter Strang.
Han tycker att socialpsykologen John T Cacioppos fem steg (se faktan intill) kan vara ett utmärkt sätt att bryta ensamheten. Framförallt för att den dämpar förväntningarna hos den som vill förändra sin situation. Det är nämligen inte ovanligt att den som varit ensam under väldigt lång tid blir lite klängig på sitt nya kontaktnät, vilket inte brukar gynna en spirande vänskap. Då är det bättre att öppna sig mot omgivningen försiktigt och att inledningsvis inte hoppas på så mycket tillbaka.
- Men det är viktigt att göra något man är road av tillsammans med jämnåriga. Bokcirkel, körsång eller en förening. Bordtennis verkar vara en jättebra idé!
