GBG400: Lera, gråsten, murar och holländska konsulter. I andra delen av ”Sagan om Göteborg” tecknar GP:s Kristian Wedel stadskärnans historia.
Vad är Sagan om Göteborg?
”Sagan om Göteborg” är en del av GP:s satsning på Göteborgs 400-årsjubileum. Under 2021 presenterar GP:s Göteborgianaredaktör Kristian Wedel Göteborgs historia i sex delar – i text, bilder och tv. ”Sagan om Göteborg” berättar hela historien – från mammutar och stenåldersbosättningar till dagens postindustriella storstad.
Den flanör som vill komma i den rätta dystra stämningen för en promenad genom fästningen Göteborgs historia kan förslagsvis inställa sig på Gustaf Adolfs Torg en vit och avdomnad februaritisdag, klockan fem i tio på morgonen, när blåsten väser med ett nedskruvat rassel av isflingor över koppartaken och elvans spårvagn kommer skramlande på Norra Hamngatan, svajig, med ostadiga snökuddar på taket.
I stenläggningen på torget är inlagt en stiliserad variant av lantmätaren Kiätell Klasons Göteborgskarta från 1644.
Ingen vet väl hur Kiätell Klason såg ut, men det är lätt att föreställa sig en mager och noggrann man i lite för stora stövlar, tyngd av mätstockar och noteringshäften
Du bör kliva ut i snön och med skon frilägga en bit av hamnkanalen, broarna, murarna, Otterhällan och Kvarnberget.
Ingen vet väl hur Kiätell Klason såg ut, men det är lätt att föreställa sig en mager och noggrann man i lite för stora stövlar, tyngd av mätstockar och noteringshäften.
Han dog år 1690, men hans karta duger fortfarande.
En gång omfattade den hela Göteborg.
Göteborg för trehundra år sedan var en fästning som skulle skrämma danskar.
Innanför vallgraven fanns eländiga kvarter under eldfängda torvtak, skramlande vattenkärror, spinkigt pålade träbroar och någon enstaka holländskt friserad barockgavel.
En väderkvarn stod på Stora Otterhällan.
Stadsmusikanterna spelade trumma och flöjt på en plattform på rådhustaket. Sedan drack de en bägare rhenvin på Kronan, Lejonet eller Tre Remmare. Sedan slogs de antagligen.
På torget – där Klasons karta i dag ligger i stenläggningen – stod små handelsbodar i lindarnas skugga.
Det var en fjuttig stad och en magnifik befästning.
Jag går ut mellan de snöglåmiga husen och de inbäddade bilarna, vandrar västerut över Kungsgatans puckel och ställer mig på Carolus Rex murkrön.
Fästningen Göteborg var av sand, torv, gråsten från Gamla Älvsborg, flandriskt tegel, värmländskt timmer och småländskt järn
Här syns i dag kåkars röda tegelklättring på Otterhällan. Närmast bastionen finns en stor kastanj och ett hus med svullna, knubbiga hörntorn där lampor lyser svagt. Upp till muren leder smala trappstenar som körts in i leran. En kvinna och en schäfer klättrar med ängsliga halksteg.
När 1710 års gardessoldat stod här såg han skansar, vallar, vallgravar, murar, kaponjärer, bastioner, raveliner, flanker, bonetter, embrasyrer, cavalierer, orilloner och tenaljer.
Han såg väl också hagtornshäckarna på vallarnas bräm och en och annan sork.
Fästningen Göteborg var av sand, torv, gråsten från Gamla Älvsborg, flandriskt tegel, värmländskt timmer och småländskt järn.
Den var murad, pålad, rappad, kalkad och grävd av soldater, bönder, sachsiska krigsfångar och haffade lösdrivare.
Den var uttänkt av Erik Dahlbergh – en genial pratmakare som i likhet med alla andra stora 1600-talssvenskar såg ut som en basist i ett hårdrocksband som turnerat något decennium för länge.
Dahlbergh hade lånat lite idéer av Vauban. Vauban var en fransk markis som byggde trettiotre fästningar, ledde femtiotre belägringar och skrev en bok om skattereformer.
Sju meter höga blev Göteborgs murar på drygt hundra år.
Det går att följa murresterna österut via Arsenalsgatan. I den feta snösmeten blir Artilleristen Gladers trappor en dramatisk nedstigning mellan tak och röda tegelväggar till Hvitfeldtsplatsen, där det gamla latinläroverket svankar svårt över en kurtinmur.
På andra sidan Vasabron ligger J F Carpelans gångväg under snöklabbet vid Floras kulle.
Carpelan var en finsk krigshjälte som mot sin vilja blev landshövding i fästningen Göteborg och gick på de gråblåsiga krönen och längtade hem till laxforsarna och kärren runt Uleåborg.
Floras kulle (en springbrunn full av snö och kvistar) var ravelinen Prins Ulrich – en konstgjord befästningsö i vallgraven.
År 1807 undertecknade Carpelan (antagligen med entusiasm) beslutet att jämna vallarna och murarna med marken.
Märk väl: det som låg under marken skulle inte röras.
Efter raseringen låg en jättefästning kvar under jorden.
Göteborgs stadsmurar motade aldrig ett kanonskott; men bönder, fångar, soldater och fortifikatörer krigade i hundra år mot gyttjan, tjälen, myggorna och snön.
Den ligger där än. När 2000-talets stadsbyggare skalar bort asfalten och gruset möter de rustbäddar, kurtinmurar, stenfyllda timmerkistor och svartnade pålspärrar.
Åttioåriga gubbar ringer till stadens tidningsredaktioner och försäkrar att de för sjuttio år sedan kröp i ringlande murade gångsystem under jorden. Om en sådan berättelse kollas händer det att den stämmer oroande väl med Erik Dahlberghs ritningar från 1690-talet.
Ibland har fästningen Göteborg nästan glömts bort. När krutvalvet i Carolus Rex öppnades 1986 anmälde sig en man som 1936 sparkat en fotboll in genom ett hål i muren. Porten öppnades inte så ofta. Han fick tillbaka bollen efter femtio år. Den hade tappat luften.
Göteborgs stadsmurar motade aldrig ett kanonskott; men bönder, fångar, soldater och fortifikatörer krigade i hundra år mot gyttjan, tjälen, myggorna och snön med murslevar, yxor, järnskodda träspadar, stensläggor, enaxliga hästkärror, trebenta pålkranar, släpor och brytjärn.
Den sakliga förevändningen för att man bör företa en fästningspromenad i Göteborg i februari eller mars är vagt topografisk: löven är borta, konturer av murar och raveliner framträder.
Det egentliga skälet är förstås banal romantik. En fästning har ett vintertemperament: knektar, kyla, dysterhet, lera, skräck. Från Otterhällan ser man en kall februaridag samma älv som 1700-talsknekten spanade över – den isiga gråheten, blåsten, den lila himlen.
De vita isblocken flyter i sin stilla högerfil ut mot Nya Älvsborg. Det är lätt att tänka sig att det är 1710-tal och att danska fregatter ligger på Rivöfjorden.
Men en sommardag är ju allt annorlunda.
Då är Göteborg gamla stadskärna något helt annat.
Jag brukar köpa en pappmugg kaffe och ställa mig på Tyska bron i Stora hamnkanalen.
Solen väller genom himmelsdiset över Södra Hamngatans tak. Det är en glad och ojämn takrad, som huvuden på en ståplatsläktare, gult och skärt, takkupor och muntra pilastrar.
Till slut blev det alltså en riktig stad mellan murarna och vallgravarna.
Men den verkar inte vara byggd riktigt på allvar.
Lekfullheten märks överallt. Vid Kungsportsplatsen står ett rött hus med glada, runda skeppsventiler och intill det en marängvit byggnad med ett vansinnigt tak av löst hopsamlade bågar, voluter, kartuscher och spektakel, som om arkitekten helst velat bygga en jesuitkyrka i Rom. (En italienare säljer mycket riktigt parmaskinka, pasta och mortadella i bottenvåningen.)
De göteborgska hotellägarna verkar älska vitt och skärt.
På Köpmansgatan – mitt i den ringaktade Nordstan – finns en arkad av glas och gröna järnbalkar.
I Kvarnbergets skugga finns en krokig tegelgränd med buktande gatsten.
I trappan från den gamla Navigationsskolan har husen en färg som blåbär i mjölk.
De göteborgska hotellägarna verkar älska vitt och skärt.
På Bastionsplatsen klättrar en stupränna i skojiga vinklar bredvid en liten mussolinibalkong.
På Magasinsgatan står Fibonaccis talserie på en vägg.
Staden som en gång låg dystert inspärrad bakom murar och vattengravar är alltså jovialisk i sin nätta klassicism där byggåret sitter i svarta järnkrampor på fasaden, näpen med sina vita fönster där skeppslampor med tunga mässingsfötter dinglar i sprintar och muntert pyntad med sina gulnade urtavlor, trinda kolonner, kreneleringar, gluggar och friser.
Utan dimman och blåsten skulle den ha blivit outhärdligt pittoresk: en blå, gul och skär karamellstad.
Den är också rolig. Det är lätt att hamna på en lunchrestaurang där ett kommunalråd borrar i sig raggmunk och fläsk medan ett slagsmål om Öis är på att väg att utbryta vid bordet bredvid. Servitören skäller på kassatanten som skäller på kocken som skäller på gästerna.
Innan man har ätit upp torkar någon av bordet med en blöt grå handduk som tillför mer än den avlägsnar. Kaffet har stått i fyra timmar på en liten värmeplatta (där någon har limmat fast två femkronor för att inte värmen ska bli för stark). När någon påpekar allt detta säger en stamgäst stolt:
– Ja, detta är Göteborgs sista riktiga restaurang …
Sedan kliver man på en spårvagn där en bjässe – en gammal pilsnerfarbror med vattniga snälla ögon och ofantlig blå kofta – försöker lära en främmande ung kvinna en gammal visa om två fåglar som han brukade sjunga som barn.
– Den här måste du la ha hört? Den sjöng vi i Slottsskogen förr: ”För de sutto i Allén, två små fåglar på en gren.” Ja, och där ska du svara ”kviddevitt”.
– Va?
– Du ska sjunga kviddevitt! Två små fåglar på en gren! KVIDDEVITT! Vi tar det en gång till. För de sutto i Allén, två små fåglar på en gren … KVIDDEVITT!
Man hör hans indignation genom tre vagnar.
– KVIDDEVITT! Harrejavvlar. Hur svårt kan det vara att sjunga KVIDDEVITT?!
Och till slut – det är oundvikligt – hamnar man alltså på Tyska bron. Den är Göteborgs verkliga centralpunkt.
Det är den perfekta, centralt belägna och diskret placerade utsiktsplatsen i centrala Göteborg.
Härifrån ser man hur Johanna i Brunnsparken står darrande i solljuset.
En mjuk och salt vind kommer med ett andetag över torn, spiror och flaggor. Vid Lejontrappan plaskar Paddanbåten.
Tre nyanser av gult och 1700-tal spänns i Stora Hamnkanalens spegel.
Det skulle alltså kunna vara 1772, och framför den gula ostindiska väggen släntrar den femtonårige överspände Bengt Lidner, kanske lite ostadig, med en dikt till fru Sahlgren under armen.
Det kan också vara 1858 och från Brunnsparkshållet kommer pianoläraren i ropet – Bedrich Smetana. Alla grosshandlardöttrar är kära i honom.
Det kan vara en sommardag 1870 och över Kämpebron vandrar med gängliga kliv domprosten Wieselgren (svensk mästare på blommiga gravtal, nykter men halvgalen, han hävdar på allvar att det historiska Troja har legat i Hönshylteskans i Småland).
Det kan vara år 1898 och den bepansrat svartklädda Sophie Elkan som skriver så långtråkiga historiska romaner promenerar arm i arm med Selma Lagerlöf.
Det kan vara 1940 när den strame långhalsade Torgny Segerstedt vandrar med sin grand danois Garm på väg mot Handelstidningens redaktion.
Det kan också vara 1996 och blek och dyster i det skarpa dagsljuset leder Ros-ros-mannen sin cykel utanför Golden Days. Alla göteborgare känner Ros-ros-mannen. Alla vet att han inte lever upp förrän i kväll då han får bära ett band med blinkande lyktor i pannan. Då cyklar han suveränt och akrobatiskt med styret i vänster hand medan han med högerhanden högt över huvudet svingar en blomsterkorg draperad i blått glanstyg. Han kör slalom mellan spårvagnsspåren och saluför rosorna i stark falsett.
– Ros-ros! Ros-ros!
Och på torget syns ibland Kiätell Klasons efterträdare – Stadsbyggnadskontorets mätningsingenjörer – som kånkar på stakkäppar, släggor, bergdubbar, anteckningsböcker och stativ och försvinner bakom Gustav Adolf för att hamra ned gränsrör i Frölunda eller Rödbo.
Det finns fortfarande mycket att mäta och planera i Göteborg.
Fästningen Göteborg är avvecklad.
Men staden Göteborg byggs oavbrutet.
Nästa avsnitt: Västerut.
Missa inget när GP firar Göteborgs 400 år!
Nu kan du få alla våra reportage om Göteborgs 400-årsjubileum som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen GBG400. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Läs del 1 av Kristian Wedels serie ”Sagan om Göteborg”:
Så firar GP Göteborgs 400 år
* Satsningen ”Sagan om Göteborg” publiceras i sex omfattande avsnitt med text, tv och bilder under jubileumsåret 2021.
* GP-boken ”Göteborg 400” presenterar Göteborgs historia i bilder. Prenumeranter har möjligt att köpa boken till rabatterat pris. Läs mer under ”Erbjudanden” på gp.se. Prenumeranter kan också köpa boken med rabatt i Göteborgs stadsmuseums butik på Norra Hamngatan 12.
* ”Inzoomat” - ett samarbete mellan Göteborgs stadsmuseum och GP - är en stor utställning över Göteborgs bildhistoria. Utställningen på Göteborgs stadsmuseum öppnar så fort virusläget tillåter.
* Livestreamade föredrag under mars och april i samarbete mellan Göteborg stadsmuseum och GP.
* Runt påsk kan du börja testa ditt lokalsinne i GP:s stadshistoriska poängpromenader.
* Den 4 juni har GPTV en särskild födelsedagssändning till Göteborg.
* ... och den 4 juni har GP flera överraskningar på gång.
* Håll utkik i GP. Mer information följer.
