Osund lägenhet. Till gårdagens polissession var en förgyllare vid namn Altrichter inkallad för att höras öfver en från helsovårdsnämnden till poliskammaren ingifven skrifvelse, angående osunda rum och lägenheter i ett honom tillhörigt hus, nemligen n:r 21 i trettonde roten.
Tilltalade Altrichter upplystes vid förhöret, att den lägenhet som afsågs i berörde skrifvelse var af honom uthyrd såsom bagerilokal till en handelsidkerska vid namn Constance Hanssson.
Denna, som äfven var vid förhöret närvarande, påstod att hon i sin ordning uthyrt meranämnde lägenhet, bestående af ett rum och kök till en madam Norström i Flygarns Haga. Madam Norström ockrade även på lokalen, i det hon till en arbetskarl Zacharias Johansson uthyrt densamma mot 8 kr. i månaden. I detta lilla kyffe jemte köket hade nu senast sistnämnde arbetskarl jemte hustru, 3 barn samt tvenne inneboende drängar varit inhysta och följden blifvit att hustrun jemte alla barnn och af drängarne insjuknat i typhus.
GP den 6 april 1877.
Bostadsbristen i Göteborg uppmärksammades redan på 1840-talet och sedan blev det bara värre.
I arbetarkvarteren bodde under andra halvan av 1800-talet i bästa fall fem eller sju personer i en etta med fungerande vattenpump, brygghus och dass på gården. Så var det gärna i mönsterbostäderna i Annedal eller runt Carnegies bruk i Klippan. Men i Landala, Masthugget och Haga var trängseln till och med värre än i notisen om förgyllaren Altrichters lägenhet. Hela familjer kunde bo i ett källarhål och med undernäringen och trångboddheten kom epidemierna: koleran, tuberkulosen, difteri, tyfoidfeber, reumatism, engelska sjukan, hjärnhinneinflammation och rosfeber.
Ibland bodde en familj i ett uthus. Det var fuktigt och ruttet. Eldstäderna rykte in, dörrarna gick inte att stänga, vinden pep i fönstren.
Ett moraliskt problem som 1865 års fattigdomsutredning (pauperiseringskommittén) underströk var att trångboddheten kunde leda till att sextonåriga konfirmandflickor tvingades dela rum med berusade hamnsjåare.
Detta ansågs särskilt bekymmersamt.
1866 års stadsplan byggde alltså in en segregation 1800-talets Göteborg.
Epidemisjukhusets placering – det vill säga den nuvarande Konstepidemin – är ingen slump: de sjuka hämtades i regel från de fattiga källarna i Haga och Majorna.
Bostadsfrågan debatterades ständigt – ibland formulerad som en oro för proletariatets vrede som ter sig influerad av Marx – men som tidstypiska liberaler ansåg till exempel de filantropiska dicksönerna att bostadsfrågan borde lösas privat.
Med 2000-talets perspektiv ter sig inte alla försök att häva det sena 1800-talets trångboddhet sympatiska. År 1863 presenterades "Plan för Göteborgs utvidgning och reglering 1866" och kommittén skrev då: "Med sakkännedom och urskiljning äro säkert särskilt föreslagna hvilka delar, som företrädesvis lämpa sig för att bebyggas med vare sig arbetarebostäder, magasiner, fabriker, vanliga hus eller sådana mera för de rikare samhällsklasserna afsedda och med trädgårdar omslutna villor".
1866 års stadsplan byggde alltså in en segregation 1800-talets Göteborg. Till skillnad från exempelvis Stockholm där fattiga och rika ofta rörde sig i samma kvarter – issågaren bodde i en liten murken lägenhet, men dock i närheten av grosshandlaren – blev Göteborg mot slutet av 1800-talet en kluven stad. I stenstaden runt avenyn bodde generalkonsuler med sina familjer i paradlägenheter med fyra eller fem rum i fil mot gatan. I grannvåningen bodde husets arkitekt eller byggmästare. Det var nyrenässansfasader prydda med inskeppade belgiska zinkornament eller prefabricerade akantusrankor. I stenstaden var ingen trångbodd.
Göteborg hade blivit en storstad, men segregationen var fortfarande lika stor, trångboddheten lika katastrofal, fattigdomen lika skriande.
Köpmannaristokratins alla filantropiska ansträngningar – säkerligen ofta uppriktigt menade – förmådde inte rubba det obevekliga faktum att majoriteten av göteborgarna fortfarande var fattiga.
Fattigförsörjningsanstalten på Drottningtorget byggdes på 1850-talet. Där packade man ihop över 1 000 fattigjon – psykiskt sjuka, barn och åldringar. Det var kaos och byggnaden var ständigt på väg att rasa ihop.
Över 10 000 göteborgare runt sekelskiftet 1900 – 7-8 procent av stadens totala befolkning - var så fattiga att de behövde understöd.
Bostadsbristen har väl egentligen aldrig upphört att vara ett problem i Göteborg, utöver möjligen några år på 1970-talet när folkmängden minskade.
Vid några akuta lägen inrättades nödbostäder i skolsalar och baracker – ibland som hela byar av paviljonger, till exempel i "Indianbyn" i Klippan och "Negerbyn" i Sandarna.
1870-talets friskaste initativ i bostadsfrågan präglar Göteborg ännu på 2000-talet. Det var landshövding Ehrensvärd som vid Byggnadsnämndens möte den 10 november 1875 stödde det fiffiga kringgåendet av förbudet mot trähus med mer än två våningar. Denna fint – eller som det heter på götebosska: abrovinch – i bostadsbristens Göteborg kom alltså att kallas landshövdingehus.
Knepet fungerade ganska bra. År 1940 bodde 47 procent av göteborgarna i landshövdingehus.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
