Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Vid 60 års ålder blev Gunnar Eckerdal headhuntad till Sahlgrenska där han sedan dess har hjälpt många patienter med smärtlindring. Vid årsskiftet slutar han på Sahlgrenska, men han tänker inte lägga av att jobba helt och hållet. I stället återgår han till att arbeta med palliativ vård på deltid. Bild: Lisa Thanner
Vid 60 års ålder blev Gunnar Eckerdal headhuntad till Sahlgrenska där han sedan dess har hjälpt många patienter med smärtlindring. Vid årsskiftet slutar han på Sahlgrenska, men han tänker inte lägga av att jobba helt och hållet. I stället återgår han till att arbeta med palliativ vård på deltid. Bild: Lisa Thanner

Gunnar vill fortsätta lindra smärtan – men bara på deltid

”Jag har ett fantastiskt arbete. Utmaningen är att göra livet en liten aning bättre för en annan människa”, säger smärtspecialisten Gunnar Eckerdal, som med ålderns rätt trappar ned vid årsskiftet.

Iförd visir tar Gunnar Eckerdal emot i det tomma väntrummet på Sahlgrenska. Han konstaterar att ”den andra vågen är här och högre än förväntat”. Färre remisser och det faktum att patienter inte kommer hit lika ofta, har paradoxalt nog lett till ett minskat tryck på delar av vården under pandemin.

– Men vårdbehovet försvinner inte. Vi lånar av framtiden, säger Gunnar, vars fokus är att arbeta med smärtlindring och rehabilitering av cancerpatienter.

Inställd gruppträning

Han beklagar att gruppträningen måste ställas in på grund av smittorisken.

– Det är synd. Patienterna är bra på att stötta varandra. Nu missar de den goda återkopplingen och får i stället träna individuellt hemma.

Bild: Lisa Thanner
Bild: Lisa Thanner

En annan förändring är att ungefär hälften av alla patientmöten nu sker på telefon.

– Om jag redan har en relation med en patient så funkar det riktigt bra. Men med den som jag aldrig träffat är det inte lika lätt. Oftast tar ett telefonmöte längre tid. Först går vi igenom detta med mediciner och annan behandling. Sedan pratar vi Corona i tio minuter också.

Fysiskt möte nödvändigt ibland

Om en patient insisterar på att komma till onkologen så får hen givetvis det.

– Ibland är ett fysiskt möte nödvändigt; exempelvis vid misstanke om infektion, eller om patienten känner en ny knöl eller har svullnad i ett ben. Men även vid mycket ångest. Det är stor skillnad att kunna se varandra. Om jag behöver göra en undersökning tar jag på mig full skyddsutrustning. Jag kompromissar inte med säkerheten, säger Gunnar.

Att han utbildade sig till läkare var en ren slump. Under hela uppväxten var siktet nämligen inställt på arkitekt.

– Det var mitt stora intresse. Men precis när jag börjat på Chalmers, fick jag höra att många arkitekter var arbetslösa och det ville jag ju inte bli. En kompis sa att ”du som har så bra betyg kan väl bli läkare i stället” och så blev det. Mamma, som var sjuksköterska, tyckte nog att det var kul.

På Högsbo sjukhus, där Gunnar arbetade i många år, fann han sitt huvudintresse, hemsjukvård och palliativ vård.

– Det är fint att få jobba med patienterna i deras hem. Man lär känna flera sidor hos dem; de blir mer än en diagnos, säger han.

Headhuntad till Sahlgrenska

Vid 60 års ålder blev han headhuntad till Sahlgrenska.

– ”Vi behöver en doktor som kan jobba med smärta” sa de. Jag tänkte att det kanske skulle vara spännande att få träffa patienterna innan de är döende; att hinna hjälpa dem i tid.

Det visade sig att många som blivit helt botade från cancer, ändå hade smärta på grund av behandlingsskador. Gunnar ger ett exempel:

– En patient som botats från tarmcancer fick oturligt nog en permanent nervskada. Hon är 80 år, svårt drabbad av smärta, men pigg i övrigt. Vi har försökt med den ena metoden efter den andra, men inget har hjälpt. Då gäller det att inte ge upp utan pröva nya läkemedel. Och i dag när jag ringde var det första hon sa att ”det är lite bättre”. Det var hon ju glad för. Nu låter det som om vi är på rätt väg, så jag är också glad, säger Gunnar, som varje dag känner att han ”gör skillnad” på jobbet.

– Det är ju lite häftigt!

Bild: Lisa Thanner
Bild: Lisa Thanner

Det svåraste med jobbet är när det ”organisatoriska systemet lägger hinder i vägen”.

– Väntetider på åtgärder som röntgen och provtagning och meningslösa administrativa uppgifter är förfärligt irriterande. Samhällets tro på konkurrens passar inte i sjukvården. Ett exempel är när ett läkemedel är slut i hela landet. Då får vi ringa runt till avdelningarna och höra ifall de har något liggande i lådorna. Vi har blivit experter på ett lappa och laga-system i vården!

Fackligt aktiv

Gunnar har varit fackligt aktiv sedan nittiotalet då sjukhussammanslagningen i Göteborgsområdet förbereddes.

– En orationellt stor enhet med höga engångskostnader. Jag tyckte att det var dyrt, dumt och dåligt! Och det tycker jag fortfarande, säger han.

Sedan många år är han medlem i styrelsen för Sjukhusläkarna Göteborg, som 2018 gick ut offentligt med ”Uppropet”.

– Vi ville att allmänheten skulle få reda på vilka besparingar som planerades och vilken oreda det skulle ställa till med. Jag tror att protesterna hade viss effekt; det hela blev ju inte av. Kanske hjälpte vi sjukhusledningen att lättare att stå upp mot politikerna i regionen.

Engagerad i dödshjälpsdebatten

När Gunnar på nittiotalet arbetade på Bräcke Hospice blev han engagerad i dödshjälpsdebatten.

– Som läkare måste jag ha säkerhetsaspekten klar innan jag kan säga ja till dödshjälp. När man ska införa ett nytt läkemedel eller en ny operationsmetod måste man beskriva nytta och risker. Man måste ha ett vetenskapligt underlag. Det finns inget sådant som talar för dödshjälp i dag. Läkare ska vara skeptiska till nyheter ända tills vi blir överbevisade. Vi står för det hela tiden och gör inga undantag för att vara lite ”hyggliga”. Vi erbjuder bara behandlingar som har stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Man kan alltid diskutera vad det står för, men att döda en annan människa ingår inte där.

Vid årsskiftet slutar Gunnar på Sahlgrenska och återgår till att arbeta med palliativ vård på deltid.

– De flesta döende människor är inte förtvivlade. De vet att de ska dö, säger Gunnar och citerar PO Enquist ”En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva”. Min uppgift handlar inte om döendedagen, utan om att bidra med symptomlindring och förklara saker och ting för den sjuke.

Gunnar Eckerdal

Ålder: Fyller 67 år den 27 december.

Yrke: Överläkare på onkologiska kliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhus (SU).

Bor: Hagen, Göteborg.

Familj: Fru, tre barn och fyra barnbarn.

Intressen: Jobbet. Musik, särskilt kammar- och körmusik. Spelar i Rönnängs Kammartrio. ”Vi är tre doktorer, en på fiol, en på piano och så jag på flöjt. Det är väldigt roligt så det ska vi utveckla framöver.”

Aktuell: Pensioneras från sin fasta tjänst på SU vid årets slut, men fortsätter arbeta 60 procent med palliativ vård. ”Sedan ska jag lata mig lite också och få mer tid för barnbarn och musik”.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.