Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gunnar Jonsson och hustrun Kristina tyckte om att resa. Ett år innan hon dog var de på rundtur i västra USA. Efter pensionen var planen att fortsätta utforska världen. ”Vi tänkte att nu när vi får tid att ta vara på tillvaron på ett annat sätt än när vi jobbade skulle vi kunna resa lite hit och dit. Man tar så mycket för givet”, säger han. Bild: Anna Edlund

Gunnar började blogga för att bearbeta sina känslostormar

De skulle precis gå i pension, med drömmar om att resa. Men 18 dagar efter att Gunnar Jonsson slutat arbeta dog hustrun Kristina i cancer. Under sjukdomstiden började Gunnar blogga för att hantera känslostormarna. Senare blev stödet från nätverket VIMIL – Vi som mist någon mitt i livet – betydelsefullt.

Hon fick det första cancerbeskedet 2008. Men Gunnar Jonssons hustru Kristina tog sig igenom operationer, behandlingar och en rad nya besked – både positiva och negativa.

Vid sidan av allt det svåra fortsatte livet.

– Hon hade cancer i sex år, säger Gunnar dröjande. Fem år var hon frisk, sista året sjuk.

Han gör en kort paus innan han lägger till:

– Det tog två månader att dö.

Bakom Gunnar skymtar ett foto av honom, Kristina, de tre barnen med barn och respektive. Han ställer ner kaffekoppen och berättar därefter om hur Kristinas cancerresa började med cancer i tjocktarmen, ett drygt år senare kom beskedet om en tumör i vänster lunga.

– Men hon opererades och allt var frid och fröjd i två år.

Ny operation

Det nästa tunga beskedet handlade om cancer i höger lunga. Men återigen opererades Kristina med lyckat resultat. Hon tappade ork men Gunnar ler svagt när han förklarar att Kristina trots det var ute och gick och höll igång.

– Hon gick och gick. Men en kväll när hon skulle träffa en väninna fick hon plötsligt ont i benet. Hon tänkte att hon kanske tröttat ut sig, men åkte till slut till akuten.

Den hösten, 2012, skulle Gunnar och Kristina fira 40-årig bröllopsdag. De hade planerat en resa till New York och bestämde sig för att trots allt genomföra resan, i väntan på provsvar. Hemma igen möttes de av beskedet cancer i bägge lungorna och i benet.

– Den första känslan jag fick var ”det här kommer inte att sluta bra”, säger Gunnar som i den vevan började blogga.

Gunnars inre i uppror

Han konstaterar att man som anhörig ska stötta och hjälpa samtidigt som ens eget inre är i uppror.

– Jag började blogga för att få skriva av mig. Det blev nästan som att prata med någon annan om hur jag själv kände. Jag fick också, genom jobbet, träffa en KBT-konsult.

Bild: Anna Edlund

Men hur det än var så rullade vardagen på. Vid sidan av cellgiftsbehandlingar arbetade Kristina vidare som lärare.

– Fast under 2014 blev hon mer och mer tagen, förklarar Gunnar. Men hon jobbade fram till midsommar.

Ögonen blänker till när han berättar:

– Den 31 augusti 2014 fyllde Kristina 65 år, den 15 september fyllde jag 67. Vi hade bestämt att vi skulle försöka sluta arbeta samtidigt. Den sista september slutade jag jobba och den 18 oktober dog hon.

Många minnen

Gunnar lutar sig tillbaka i fåtöljen. Minnen fladdrar förbi.

– Jag är förundrad över vad kroppen klarar av. Den sista sommaren åkte vi på tio dagars bilsemester i England, vi hälsade på vänner, åkte till Astrid Lindgrens värld med ett av barnbarnen… Det gick alldeles utmärkt.

Men när det började gå utför gick det utför snabbt.

– Vi hade fått höra att det var en kronisk cancer som skulle hållas i schack med cellgifter, men plötsligt blev det bom stopp.

Vårdades på hospice

De sista dagarna vårdades Kristina på hospice, vilket var befriande.

– Jag förstod inte hur personalen betedde sig, det kändes som om alla var där bara för oss. Vi fick prata av oss båda två.

I nästa andetag berättar Gunnar att det på slutet gick så snabbt att ingen i familjen var där när Kristina dog.

– Men det som var märkligt var att när vi kom dit var hon kvar. Hon väntade på oss. Vi fick ta farväl allihop. När vi en stund senare kom in i rummet igen efter att ha pratat med personalen var bara skalet kvar – då var hon borta.

Gunnar gör en kort paus innan han konstaterar:

– Varje förändring tär på psyket. Att sluta arbeta, att bli ensam… Nu kom alla förändringarna på en gång. Förnuftet fattar att så kan det bli – men hjärtat fattade inte att det blev så tomt och tyst, inte heller att det skulle ta så lång tid att kunna starta färden vidare.

Efter tips från en av sönerna kom dock Gunnar i kontakt med nätverket VIMIL – Vi som mist någon mitt i livet.

– De hade kaféträffar en gång i månaden. Jag gick dit och det var öppna famnen direkt. Det fanns också sorgegrupper, och det hjälper verkligen att prata med andra som upplevt samma sak. Det har varit väldigt givande samtidigt som jag själv känt att jag kunnat stötta andra.

Tillsammans i 43 år

Gunnar och Kristina var tillsammans i 43 år. De träffades när hon gick på lärarhögskolan och han på Chalmers.

– Om man har förmånen att få leva tillsammans länge växer man ihop, säger Gunnar. De här 43 åren är en stor del av mitt liv, de finns alltid kvar, men jag har börjat landa nu. Och genom att det blev så utdraget hann vi prata om så mycket. Det fanns ingenting ouppklarat.

Gunnar Jonsson

Ålder: 72 år.

Bor: Guldheden.

Familj: Tre barn och sex barnbarn.

Gör: Pensionär, sitter i bostadsrättsföreningens styrelse, volontärarbetar i räknestuga.

Intressen: Familjen, vänner, naturen, resa.

Blogg: Under Kristinas sjukdomstid bloggade Gunnar på http://det-kallas-cancer.kallas.se

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.