Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gunilla Kidmark har blivit en hängiven traillöpare. Årets stora utmaning är ett 80 kilometer långt lopp i Bohuslän i september. "Det kommer att bli fantastiskt. Jag kommer att få springa i jättefina miljöer och jag ska bara njuta av det", försäkrar hon. Bild: Nicklas Elmrin

Gunilla fick nog av tidshetsen – och drog till skogs

Efter att ha tröttat på löparvärldens hets om snabba tider vände Gunilla Kidmark blicken mot skogen. Fem år senare är traillöpning hennes stora passion i livet – och nu siktar hon mot en svårslagen utmaning. I september väntar ett ultralopp där hon ska springa 80 kuperade kilometer på Bohusläns klippor.

Efter att ha fött tre barn började Mölnlyckebon Gunilla Kidmark att träna löpning. En timme i löparspåret blev välbehövlig egentid och en stunds frånvaro från hemmet för att rensa tankarna.

Löpträningen blev mer och mer regelbunden och det hela resulterade i att Gunilla deltog i Göteborgsvarvet.

Ingen tävlingsmänniska

Samtidigt var hon ingen tävlingsmänniska och därmed var det något inom henne som så smått hade börjat skava.

– Som nybliven löpare finns det egentligen bara en enda sak att prata med andra om, och det är hur fort det går, säger Gunilla. Det är tiden som mäter hur duktig du är, och den är det enda måttet på din löpning. Om du springer Göteborgsvarvet är det aldrig någon som frågade hur det kändes, om det var roligt eller vad du såg längs vägen. I stället är frågan bara vad du fick för tid, och det var inget jag tyckte om.

Bild: Nicklas Elmrin

Att lägga ner löpningen var dock uteslutet. Gunilla Kidmark gillar både att vara utomhus och att röra på sig, men att springa på asfalt och att jaga tider på tävlingar var ett avslutat kapitel. I stället började hon rikta blicken mot skogen.

Struntade i klockan

För fem år sedan lade hon klockan med kilometertiderna åt sidan och började i stället springa på stigarna i Mölnlyckeskogarna.

– Det blev plötsligt något nytt. Visst hade jag provat att springa i skogen tidigare, men bara litegrann. Snabbt upptäckte jag glädjen i själva äventyrskänslan, att springa på och inte veta var man hamnar. Man provar en stig och ser var den leder. Sedan springer man ännu längre bort och ser var man hamnar, berättar Gunilla, och fortsätter:

– Till en början var det jättejobbigt. Jag försökte att springa lika fort som jag brukade springa på asfalten, och det är omöjligt när det är kuperat i skogen. Då lärde jag mig värdet i att tänka bort tiden och i stället fokusera helt och hållet på upplevelsen. Och det var fantastiskt.

Bild: Nicklas Elmrin

Hon var inte heller ensam om den här upplevelsen. Det som tidigare kallades att springa i skogen hade fått ett brett genomslag världen över, där det gick under det mer internationellt slagkraftiga begreppet trailrunning. Namnet, såväl som fenomenet, fick också snabbt fäste i Sverige.

Gunilla testade några renodlade traillopp och blev ännu mer övertygad om sin sak – det var i skogen hon skulle hålla sig.

– Självklart kan det vara jättejobbigt att springa i skogen, men jag får också mycket energi av att vara ute, säger Gunilla. Man mår bra av att vistas i naturen. Det är något fint i att kunna bli starkare och få bättre kondition, samtidigt som man kommer tillbaka med ny energi.

Springer gärna långt

Gunilla drar sig inte heller för att springa långa rundor.

I somras sprang hon ett fjällopp på 45 kilometer och i september ska hon ta sig an en utmaning av det större slaget: ett 80 kilometer långt ultralopp på Bohusläns klippor, med start och mål på Bohus-Malmön.

– Det kommer att bli fantastiskt. Jag vet att jag inte behöver ta mig runt på någon speciell tid, det finns ingen hastighet jag måste hålla. Det här är vad jag ska göra den dagen och jag kan anpassa farten efter distansen. Jag kommer att få springa i jättefina miljöer och jag ska bara njuta av det.

Bild: Nicklas Elmrin

För att komma i form till loppet följer hon ett träningsprogram som vänjer kroppen vid att hålla igång under en längre tid. Samtidigt är de fysiska förberedelserna bara en del av det hela – vad som är minst lika viktigt är att förbereda sig mentalt.

– Jag försöker att visualisera loppet och ställa mig frågan: vad kan gå fel? Och vad har jag i så fall för strategi för att lösa det? Det är viktigt att jag inte blir rädd om något inte går som jag har tänkt. Hetsar man upp sig innebär det att kraften går åt till fel sak. säger Gunilla:

– En sak är säker och det är att någon gång under loppet blir man trött. Någon gång får man ont, och det är bara ett tecken på att man gör något utöver det vanliga. Jag försöker att ta emot den känslan när den kommer i stället för att bli skrämd av den.

Bild: Nicklas Elmrin

Den stora passionen för traillöpning har också lett till att Gunilla Kidmark blivit en profil i löparkretsar. Hon skriver artiklar i magasinet Spring, har en välbesökt blogg och driver dessutom det mycket populära Instagramkontot @trailbykidmark, där hon delar med sig av sina upplevelser i skogen.

– När jag började springa hade jag velat se andra som gjorde det, som delade med sig av glädjen de kände när de sprang. Om jag kan visa det för någon annan, om jag kan få någon att komma igång med traillöpning är det jätteroligt. Jag vill förenkla löpningen, jag vill visa att man kan ta bort hastigheter och kilometertider och att det då finns jättemycket glädje i löpningen. Om jag bara får någon annan att uppleva det har jag lyckats.

Gunilla Kidmark

Ålder: 47 år.

Bor: Mölnlycke.

Familj: Man och tre tonåringar.

Gör: Jobbar med administration på ett IT-företag.

Aktuell: Ska i september springa det 80 kilometer långa loppet IX Ultra i Bohuslän.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.