Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Efter många år i bergsbyn Haut de Cagnes, inte långt från Nice på franska Rivieran, har Gunilla Svedbergh återvänt till Göteborg.

Gunilla åter på mammas gata efter fransysk visit

Gunilla Svedbergh är folkskolläraren och talpedagogen som kunde ha blivit kunglig hovleverantör på att göra tomtar av champagnekorkar. Hon har bott halva sitt liv på franska Rivieran och i över tjugo år hjälpt till i svenska kyrkan i södra Frankrike och Monaco.

Gunilla Svedbergh har återvänt hem till Göteborg efter många år i bergsbyn Haut de Cagnes belägen på synligt avstånd från Nice flygplats. Alltjämt full av aktivitet och nyfiken vad det göteborgska livet har att erbjuda.  
Det var i juli 1983 som familjen Svedbergh reste söderut.
– Vi hade tröttnat lite grann på dåvarande Sverige så vi flög ned till Nice för att undersöka om det fanns något boende i närheten som kunde passa oss. Efter en kvarts bussresa från Nice kom vi till Haut de Cagnes. Vi förlorade direkt våra hjärtan på slottsplatsen till den lilla medeltida bergsbyn. Lugnt, vackert och med en fantastisk utsikt 90 meter över havet. 

Under många år var den välbehållna blomsterfyllda byn en samlingsplats för konstnärer från hela världen. Här finns Auguste Renoirs välbesökta museum och hit har också flera välkända konstnärer som Chagal, Lennart Jirow och Ardy Strüwer kommit.
Byn är helt bilfri. Buss och tåg stannar nedanför vid den moderna byn Cagnes-sur-Mer. Stigningen sista biten upp till byn är så brant och gatorna så trånga att alla bilar måste parkeras nedanför stadsporten.  
– Vi hittade vårt drömhus och kände oss genast välkomna. Här fanns också en stor skandinavisk koloni. I jakt på rätt mäklare bodde vi första tiden i Nice. När vi så småningom installerat oss i vårt hus kände jag att vi genast skulle stortrivas.
Gunilla har aldrig haft svårt att få kontakt med människor. Snabbt upptäckte hon att hon kunde få god hjälp av sitt yrke som talpedagog. En i svenskbyn var entreprenören Bernt Ivarsson som trots sitt handikapp som dyslektiker blivit stor inom den svenska träindustrin. Han var mannen som varje år i tio års tid – på begäran av svenska konsuln i Nice, Åke Almroth – transporterade en gigantisk julgran genom Europa, för att sedan placera den på Place Massena i Nice i bästa svensk jultradition. 
– Bernt är en omtyckt person. Jag glömmer aldrig när han kom hit i början på 90-talet med 18 kilo äldre nummer av Dagens Industri, som han skulle passa på att läsa. 
Gunilla engagerade sig tidigt i Svenska kyrkan i södra Frankrike och Monaco. I Stillegården, som kyrkan hette förr. i Cagnes-sur Mer var hon kyrkvärd i tjugo år. I dag har den ersatts av Villa Ingeborg & Sankta Birgittas kapell. Många kända personer kom på besök, bland andra prinsessan Lilian och biskopen Lennart Koskinen. 

Gunillas stickningskonst blev snart känd. Hennes små hättor till jultomtar, som träddes på champagnekorkar, blev oerhört populära och såldes på kyrkans julmarknader. 
– Problemet var att få tag i tillräckligt med korkar. Jag dammsög restauranger i området för att täcka upp beställningarna. De blev väldigt populära. När vår kronprinsessa Victoria en gång var i Nice fick hon höra talas om dem och ville gärna få tag i några. Strax innan hon skulle resa hem kom hon med hjälp av poliseskort till byn. Det blev en verklig snabbutryckning och sjutton minuter senare var kronprinsessan ägare till fem tomtar att ha vid julfirandet hemma.

Gunilla började skolan i Lysekils småskola 1938. När andra världskriget bröt ut året därpå flyttade familjen Ulricehamn coh skoltiden slutade 1950 med en realexamen. Med den i bagaget reste Gunilla Svedbergh 19 år gammal till Jönköping och för att på folkskoleseminariet under fyra år utbilda sig till folkskollärare. 
– 1956 fick jag som ung lärare min första tjänst i Hok. Det var på den tiden man var tvungen att kunna spela orgel vid morgonsamlingen. Och det gick bra. Jag träffade min man Göran som var lärare i matematik, fysik och kemi. Jag stannade i ett år och flyttade sedan vidare till Tidaholm. Under tiden passade vi på att gifta oss.
– Vi trivdes väldigt bra och stannade i tjugo år innan vi flyttade till Göteborg.
Under åren hade skolan genomgått en förändring som gjorde att de två lärarna lämnade yrket och började plugga i stället. Gunilla utbildade sig till talpedagog. De köpte samtidigt en kemtvätt i centrala stan för att klara av ekonomin.
– När jag var färdig talpedagog reste jag runt i olika skolor och undervisade de som behövde talvård. Flera hade problem med språk och tal. Jag hade vid sidan också ett privat företag där i kundkretsen fanns flera präster.

Nu har Gunilla Svedbergh återvänt till ett annorlunda Göteborg. Stadsbilden är förstås delvis förändrad liksom människorna som bor här. Hon har haft tid att göra en del jämförelse med de båda länderna hon bott i.
– I Sverige pratar man om ålder. Det gör man inte i Frankrike. Det finns inga postkontor kvar här. I Frankrike är kontoren ombyggda och det finns alltid en person som kommer fram till en och frågar vad man har för ärende och visar fram till rätt plats. I Frankrike får inte ett barn gå ensam till skolan om det inte fyllt 12 år.
Och avslutningsvis säger hon leende att i Frankrike saknas fönsterbrädor.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.