Guldbaggen gav Anna Bjelkerud en andra karriär

Mångfacetterade skådespelaren Anna Bjelkerud har gestaltat många karaktärer under sina 35 år på Göteborgs stadsteater. Hon har också medverkat i en mängd tv-produktioner och filmer, inte minst sedan Guldbaggen i kategorin bästa kvinnliga biroll 2014 i Lisa Langseths film "Hotell".

– Guldbaggen kändes helt fantastiskt, såklart. Det var ett hårt arbete med att göra Pernilla så trovärdig som möjligt. Jag kanske lyckades med det, säger hon efter fotograferingen i parken nära hemmet i Göteborg.

Priset blev en dörröppnare både på den stora och den lilla duken.

– Det betydde att jag fick mycket jobb i film och tv-serier. Det är helt fantastiskt att vara 55-plussare och göra en andra karriär. Det är vansinnigt roligt att filma och spela teater.

Har du förändrats som person sedan filmgenombrottet?

– Till det bättre i så fall, skrattar hon.

Intresserad av musik och sport

Anna Bjelkerud växte upp i Malmö som mittenbarn med två bröder.

– Jag lärde mig att slåss. Bokstavligen.

Musik och piano var ett stort intresse. Ett annat var sport. Hon tränade sju dagar i veckan, friidrott, rugby och handboll.

– Jag var tävlingsinriktad, temperamentsfull och energisk. Det är jag fortfarande, men med åldern har jag lugnat ned mig.

Vägen till teatern kan vid första anblicken te sig slumpartad: 20-åriga Anna visste inte vad hon skulle ägna sig åt i livet. När en kamrat skulle flytta till Stockholm för att gå en utbildning på Teaterverkstan hängde hon helt sonika med. Möjligen var yrkesvalet inte fullt så impulsivt, menar hon 40 år senare.

– Under hela min uppväxt älskade jag Woody Allen-filmer. Jag måste ha haft en dröm om att gestalta! Men jag hade inga höga tankar om mig själv. Jag vågade inte se mig själv som en skådespelare.

Ingen stjärna i skolan

Det dåliga självförtroendet hade att göra med att hon, enligt egen utsago, inte var någon stjärna i skolan.

– Jag var skötsam, men hade inga höga betyg. Räddningen var mina toppbetyg i musik och idrott. Annars hade jag helt tappat tron på mig själv.

Teaterutbildningen var lika rolig som oemotståndligt utmanande och Anna sökte till scenskolan. Sex gånger stångade hon sig blodig utan att komma in. Inför den sjunde sade hon, måhända för att driva sig själv hårdare, att hon skulle bli nunna i Italien vid ett misslyckande. Då kom hon in på Göteborgs scenskola.

Sedan har över tre decennier som skådespelare gått. En tillvaro som hon beskriver som "utmanande, utvecklande, varierande och helt underbar". Att ha fast anställning har betytt mycket, framhåller hon.

– Jag behöver tryggheten. När jag är trygg känner jag mig fri och fantasin kan segla iväg. Som skådespelare blir man ständigt bedömd. Då är det lätt att tappa både tron på sig själv och fotfästet.

Hatkärlek till yrket

Har du någon gång tröttnat på ditt yrke?

– Ja, hela tiden! Var tredje vecka brukar jag skoja om att jag ska byta jobb – för att skydda mig själv! Att vara teaterskådespelare tar mycket kraft. Man måste ha en enorm passion. Det har jag, annars hade jag inte hållit på. Men jag tvivlar också: är jag bra, älskar de mig? Det är sådant jag lever med. Jag har en hatkärlek till yrket och längtar ibland till ett vanligt liv.

Kan skådespelartillvaron ta över identiteten?

– Jag kämpar medvetet så att min identitet inte bara ska bli skådespelare. Jag vill vara Anna! Det är inte en självklarhet när man är skådespelare, byter roller hela tiden och är en offentlig person. Därför är det viktigt för mig att hitta en vardag. Tiden med mitt barnbarn är oerhört viktig. Jag blev mormor för tio månader sedan till världens sötaste pojke! Det är något som avleder tankarna från jobbet. Jag brukar vara barnvakt och är helt kär i mitt barnbarn.

Samtidigt har hon inga planer på att sadla om till barnvakt på heltid.

– Jag vill jobba som skådespelare så länge det är kul och jag har minnet i behåll, säger Anna Bjelkerud.