När Woiny Tekie var elva år nådde kriget i Eritrea hennes hemtrakter. Efter en dramatisk flykt hamnade hon så småningom i Sverige för drygt 30 år sedan. Familjen och den starka gudstron har hjälp henne att gå vidare. "Jag lever för i dag. Morgondagen överlämnar jag till Gud. Nu känner jag ett inre lugn", säger hon.
När Woiny Tekie var elva år nådde kriget i Eritrea hennes hemtrakter. Efter en dramatisk flykt hamnade hon så småningom i Sverige för drygt 30 år sedan. Familjen och den starka gudstron har hjälp henne att gå vidare. "Jag lever för i dag. Morgondagen överlämnar jag till Gud. Nu känner jag ett inre lugn", säger hon. Bild: Mathias Pernheim

Gudstron har hjälpt Woiny att bearbeta krigsminnena

Woiny Tekie var elva år när kriget i Eritrea nådde hennes hemtrakter. Tre år senare flydde hon från kaoset och otryggheten och levde i skogarna utanför huvudstaden. Kriget och flykten är trauman som har satt djupa spår i henne. Woinys familj och starka gudstro har hjälp henne att gå vidare.

ANNONS
|

Woiny Tekie hade en trygg och kärleksfull uppväxt i Eritreas huvudstad Asmara. Hennes pappa var en socialt engagerad affärsman som månade om sina barns uppväxt och framtid. De levde ett bra liv där nästan inget saknades. Men allt ändrades över en natt när kriget som pågått i flera år i Eritrea nådde huvudstaden.

– Jag var elva år och var ute och lekte när kriget kom. Plötsligt hörde jag skott som kom allt närmare och snart sköts det överallt. Människor skadades och det låg döda på gatorna. Det var kaos och hela min trygghet rasade.

Minnesbilder av tortyr och avrättningar

Woiny sitter tillbakalutad i skinnsoffan. Nyss har hon öppnat dörren till bostadsrätten i Gårdsten och hällt upp kaffe i tunna koppar. Lägenheten är ljus och rymlig. I vardagsrummet hänger ett bröllopsfoto på Woiny och maken Bemnet samt många bilder på Jungfru Maria.

ANNONS

Bemnet kände hon från uppväxten i Eritrea, men kriget kom emellan och kontakten bröts. Genom en kusin fick de kontakt många år senare när Woiny bodde i Tyskland. Chocken var stor, men glädjen ännu större när släkten fick veta att hon klarat sig och överlevt kriget. Familjen och hennes starka gudstro har hjälpt henne att komma vidare, trots svåra trauman och minnesbilder av tortyr och avrättningar.

– Min kristna tro är väldigt viktig. Den har hjälpt mig när jag inte har kunnat eller har haft någon att prata med.  Tron och min familj är mina rötter, de hänger ihop. De är min bakgrund och identitet. Att Eritrea blev självständigt gjorde att jag kunde återförenas med min familj. Allt detta brukar jag berätta om när jag föreläser.

Pappan hamnade i fängelse

Hon berättar hur livet ändrades drastiskt när kriget nådde Asmara och att familjen då flyttade till en lugnare ort åtta mil från huvudstaden. Men så arresterades hennes pappa och sattes i fängelse. Woiny såg när polisen hämtade honom och chockades svårt. Efter det var han spårlöst försvunnen

– Min pappa betydde allt för mig. Det kändes som världens undergång när han försvann. Allt ändrades.

Bild: Mathias Pernheim

Tillsammans med sin mamma och syskon flyttade Woiny så småningom tillbaka till hemmet i Asmara. De fick då reda på var pappan satt fängslad. Hon berättar hur de ställde sig vid fängelsegrindarna i hopp om att få se en skymt av honom när varor skickades in i fängelset. Ibland lyckades de smuggla in meddelanden via en lapp som de fäste på undersidan av någon vara. Det var en turbulent och kaotisk tid när kriget rasade.

ANNONS

– Jag såg människor arresteras, misshandlas och avrättas, hus brann och människor var utan bostad. Barns och mänskliga rättigheter fanns inte.

Var tvungen att fly

Till slut insåg hon att om hon skulle överleva var hon tvungen att fly.

– Det var farligt. Jag riskerade att bli våldtagen och mördad. Min mamma var orolig så för att lugna henne stack jag. En äldre tjej tog hand om mig och vi var i öknen tre dagar innan vi hamnade i en skog. Men jag ville hem. Så jag vände om och var hemma en kort period innan jag flydde igen tillsammans med två av mina farbröder.

Livet på flykt var farligt. Återigen tog hon skydd i skogen och gömde sig i trädstammar när området härjades av flygattacker och skottlossningar. Kaoset och otryggheten satte djupa spår i henne.

Kände ständig panik

Woiny drabbades av ångestattacker och kände ständig panik och rädsla. Vid ett tillfälle fick hon en kula i låret och sprang i ren skräck och hamnade till slut på sjukhus.

– Jag minns hur ont det gjorde och hur jag skrek. När jag tänker på det i dag så hjälper det mig att klara motgångar.

Hon var 14 år och längtade efter sin familj. Hon visste inte hur de hade det.

ANNONS

– Var befann de sig? Levde de? Jag visste ingenting.

Bild: Mathias Pernheim

1979 fick Woiny hjälp av gerillasoldater att ta sig till ett flyktingläger i Sudan. Därefter kom hon till Tyskland och fick asyl. Där levde hon i många år tills hon fick kontakt med en kusin i Sverige som kände hennes blivande man Bemnet. Det var 1986 som Woiny kom till Sverige och fem år senare återförenades familjen.

– Vi hittade min pappa och han kom hit. Han dog sedan i Etiopien. Det var så vackert att få vara tillsammans allihop.

Nyfödde sonen dog

Woinys mamma bodde i Tyskland fram till sin död 2017. Woiny har sex syskon i Tyskland och två i Sverige. Här har hon byggt upp ett nytt liv och en egen familj. Upplevelserna från kriget har gett henne men för livet och hon har kämpat mot svåra minnesbilder och stressyndrom. Och i Sverige drabbades hon av en svår förlust när hennes nyfödde son dog bara några dagar gammal.

– Han hade fel på hjärtat. Jag var förtvivlad. Jag ville bara ha tillbaka mitt barn.

Woiny har aldrig tagit emot professionell hjälp för att bearbeta de trauman som hon har upplevt.

– I Eritrea hjälper omgivningen till när någon drabbas av sorg. När min son dog ställde alla runt omkring mig upp och tog hand om allt.

ANNONS

Uppvuxen i kristet hem

Men det var också då som gudstron slog rot i henne på allvar. Woiny är uppvuxen i ett kristet hem och familjen bekände sig till den koptiskt ortodoxa kyrkan. När sonen dog var hon med om händelser och situationer som förändrade henne på djupet.

– Tron gjorde mig stark. Den var en tröst när min son dog. Jag samtalade med Gud. Det räckte för mig, jag behövde inga mediciner.

Gudstron har varit viktig på vägen tillbaka. Om detta föreläser hon som ambassadör för föreningen Hjärnkoll. Om familjens och trons betydelse för att inte ge upp och orka gå vidare. Och om att aldrig tappa hoppet hur mörkt livet än är.

– Jag är väldigt tacksam för mitt liv i dag och för min tro, säger hon och tittar på Jungfru Maria som blickar ut över rummet från vardagsrumsväggen.

Grundutbildning i familjeterapi

Woiny arbetar som mentalskötare inom öppenpsykiatrin och har också gått en grundutbildning i familjeterapi. För första gången har hon själv gått i samtalsterapi som en del i utbildningen, berättar hon medan hon häller upp mer kaffe och välsignar ett stort välsmakande bröd med svarta frön och apelsinskal i. Hon har ett stort socialt engagemang och är med i olika föreningar i Gårdsten som bygger broar mellan människor. Hon trivs med sitt arbete. Hon besöker regelbundet kyrkan och engagerar sig i sin familj. Men hon planerar sällan.

ANNONS

– Jag lever för i dag. Morgondagen överlämnar jag till Gud. Jag har varit rädd, ängslig och stressad. Allt det har jag kunnat släppa. Nu känner jag ett inre lugn.

Woiny Tekie

Ålder: 55 år.

Bor: Bostadsrätt i Gårdsten.

Familj: Gift med Bemnet som är diabetessjuksköterska. Tre barn och två barnbarn.

Gör: Undersköterska, mentalskötare inom psykiatrin. Har en grundutbildning i familjeterapi. Ambassadör och föreläsare på föreningen Hjärnkoll.

Intressen: Skriva, engagera sig socialt, hjälpa nyanlända.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS