Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
"Bilden av grundvattnet för oss närmare trons rikedom, men också dess nödvändighet. På ytan kan det skifta, periodvis vara torrt och hårt och andra perioder ymnigt", skriver Tomas Sjödin i sin helgkrönika, Bild: Zsolt Czegledi, Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Gudstron är som ett grundvatten i vår tillvaro

I sin helgkrönika skriver prästen Tomas Sjödin att gudstron finns i varje kapitel av våra liv, och inte är något som kan benas ur livet som man benar ur en fisk. "Den är något nästan vätskelikt som upptagits i det material som hela vårt liv är byggt av", skriver han.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En man, som kände igen mitt ansikte från den frimärksstora bilden här i tidningen, haffade mig på stan och frågade om det var jag som var jag. Jag svarade att jag höll det för sannolikt, men att jag inte var helt säker.

Han berättade att han hade läst en av mina böcker, att han tyckte om den men att han ansåg att jag hade ett problem. Problemet rörde min tro, mer explicit att jag allt som oftast skriver om Gud och att jag ibland till och med citerar något ur Bibeln. Han ansåg att det hackade sönder läsupplevelsen för de, som likt honom själv, inte delar min tro.

Nu ville han ge mig ett tips. ”Om du skriver fler böcker, (det lät inte som att han tyckte att det var helt nödvändigt) så samla ihop allt religiöst och lägg det i ett kapitel i slutet av boken. Då kan vi som inte är intresserade av sådant läsa de tjugo första kapitlen och lägga ifrån oss boken när det religiösa börjar. De som behagar kan läsa vidare.” menade han.

Mitt svar kom helt utan eftertanke: Vilken bra idé! Men den är naturligtvis helt ogenomförbar. Och så förklarade jag för honom att tron inte är sådan i mitt eller vårt liv, som något som kan benas ur som man benar ur fisk ungefär. Att gudstron finns i varje kapitel av vårt liv, att den är något nästan vätskelikt som upptagits i det material som hela vårt liv är byggt av.

Han såg brydd ut, men tackade för svaret och pinnade vidare mot Skeppsbron. Efteråt funderade jag på var jag fick det där ifrån. Ingenting kommer ju från ingenstans. Jag spårade tankegodset tillbaka till Birger Norman, den författare från mina hemtrakter i Ådalen som präglat mig mest.

En gång fick Norman frågan hur han såg på lyrik och övertygelse eller tro. Om det gick att förena. Det skall sägas att Norman långt ifrån alltid skyltade med sin tro i sina texter. Lika sant är att säga att den alltid finns där. I hans bok ”Samhället som dikt” finns det resonemang som jag intuitivt plockade upp i mötet med mannen som nog inte skaffat fler av mina böcker: ”Tro i dikt är en grundvattenfråga, dold och svårlokaliserad. I dikten kan tron bara leva som en anonym och vätskelikt inträngande tystnad, närvaro mer än artikulation. Den kan bara låta sig upptas och assimileras, gå förlorad i orden eller ett material, på samma sätt som fukt eller strålning upptas i trä eller organismer” skriver han och sammanfattar:

”Om inte tron förmår att ge sig till känna – och kännas – i de vanliga orden, tjänar det ingenting till att gripa efter de bekännande orden.”

Där någonstans känner jag mig hemma, i beskrivningen av tron som den underjordiska delen av vattnets kretslopp i naturen. Och i oss. Det stora tillflödet, tillvarons källa. Något som inte kräver uppmärksamhet men ger sig till känna i allt. Bilden av grundvattnet för oss närmare trons rikedom, men också dess nödvändighet. På ytan kan det skifta, periodvis vara torrt och hårt och andra perioder ymnigt. Det spelar egentligen mindre roll om de osynliga källorna är intakta och friska.