"Gud har kallat mig till att leva på detta sättet"

I 20-årsåldern hade Stefan Welander det mesta, materiellt sett. Han hade sportbil, motorcykel, egen lägenhet och det som de flesta grabbar strävar efter. Hans största intresse var flygning, men han kände att det var något mycket viktigare som saknades i hans liv. När Stefan var 23 år fick han en kallelse – även om det dröjde länge innan han förstod att det verkligen var en kallelse han fått – och han begav sig till klostret i Jonsered.

– Jag växte upp i Biskopsgården och i 20-årsåldern hade jag nog provat på det mesta som grabbar i den åldern strävar efter. Jag ville leva maximalt och få ut max av livet och plocka russinen ur kakan. Hade alltid höga ambitioner och funderade varför jag hade det, jag var inte riktigt nöjd ändå. Jag bestämde mig för att inte vara så ambitiös, men då hamnade jag i en personlig kris. Att vilja ha mål att sikta mot är min natur.

En kväll bad Stefan till Gud och när han vaknade morgonen efter, skedde något märkligt och overkligt. Han beskriver det som om han ”bara vägde ett kilo.”

– Från det ögonblicket förstod jag Guds existens, att Gud verkligen har skapat människor, himmel och jord. Jag tänkte att finns Gud, då vill jag inte leva för något annat, jag får gå i kyrkan, men jag tyckte inte det räckte med att bara sitta och lyssna i kyrkan och tänkte att jag får bli präst.

Stefan läste en artikel om klosterbröderna i Jonsered och bestämde sig för att åka dit.

– När jag varit här ett par gånger, bestämde jag mig för att jag ville prova på det här. Det var 1981. Prövotiden för att bli en klosterbroder är lång, man måste verkligen känna efter om man vill leva på det här sättet resten av sitt liv.

När Stefan kom till Franciskusgården, var det nyfikenheten som lockade honom, nyfiken på mer kunskap och om det verkligen var det här livet som han ville dela och leva.

– Om bröderna hade sagt till mig att detta var en kallelse, hade jag tyckt att ordet känts främmande för mig, men det ÄR en kallelse. Gud har kallat mig till att leva på detta sättet, för min egen skull och för andra människors skull. Och varför det är jag, det vet jag inte. Jag har bara sagt ja till denna kallelse.

– Och hur vet jag då att det är en kallelse och inte en fix idé jag har? Jag hade ju kunnat hitta på det här själv och sedan dragit in Gud för att det skulle låta mäktigt och imponera på andra – eller hur? Om någon skulle fråga mig om jag hade vill lämna klosterlivet och i stället ägna mig åt det roligaste jag vet, flygning, nej, jag vill ändå inte lämna det här livet. Jag levde det här livet men förstod inte förrän efter två, tre år, att detta var en kallelse. Det var en aha-upplevele och kom som en blixt från en klar himmel.

Franciskus-gården har varit ett kloster sedan 1978 och även gäst- och vårdhem med elva gästrum. En del gäster och inneboende behöver viss vård och tillsyn medan andra endast söker klostermiljö och kristen gemenskap.

På frågan hur en dag i klostret kan se ut för broder Stefan, svarar han att hans liv är mycket enkelt och anspråkslöst med matlagning och diskning, men det finns också en del fasta punkter varje dag med ett schema för böner och gudstjänster.

– Jag försöker vara till förfogande för de gäster som behöver hjälp men också för mina bröder som behöver hjälp, det är inte alla som har körkort, och då hjälper jag dem med ärenden. Jag vet inte riktigt vad min dag innehåller men anstränger mig för att vara bröderna till hjälp.

Intresset för flygning som broder Stefan hade i yngre år finns kvar, även om han inte odlar några intressen just nu. Han säger att ”det allra största intresset för mig är att jag vill lära känna Gud, min Skapare, mer och mer – det längtar jag efter mer än något annat. Jag tycker att det är så fantastiskt att man fått ett liv, att man får finnas till. Livet är en gåva som jag vill vara tacksam för.”

Broder Stefan besöker dagligen sina föräldrar som bor nära.

– Min far fyller 90 år och min mamma 85. Jag är glad och tacksam att jag får träffa dem varje dag och att jag får ge tillbaka lite grand. De har varit otroligt generösa under hela mitt liv.

Inför framtiden hoppas broder Stefan dag för dag, att han ska bli en bättre människa. Han önskar att han ska bli en mer kärleksfull och god människa.

– Det är de ambitionerna jag har och det som jag längtar efter och så får det yttre vara som det är. För att uppnå detta, gäller det att visa en god inställning till allt som händer en. Det handlar om att kunna säga ja i varje ögonblick, i varje situation som uppkommer. När man tar emot detta med god vilja och har en god inställning till det som kommer och tar emot detta även om det är krångligt och besvärligt, ja, då växer personligheten.

– Min största uppgift nu och som jag önskar att bli bättre på, är att kunna säga ja till alla de små impulserna som kommer, det som krävs av mig. Att jag kan göra det med god vilja. Det är så jag har lärt känna Gud och det är så man utvecklas. Den inre människan växer och jag vill att den växer och blir så stor att den knappt får plats i bröstet.

Inger Duberg

namn@gp.se