Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Henrik Zetterberg, professor i neurokemi och tisdagskrönikör.

Gothia Cup och fulbilens värdiga avslutning

Lappen på fulbilens vindruta var ingen parkeringsbot, utan ett handskrivet meddelande på en post-it-lapp. Ett meddelande som gjorde att tisdagskrönikören Henrik Zetterberg fick tårar i ögonen.

På fulbilens framruta satt en gul lapp. Min första tanke var att jag som vanligt hade fått en parkeringsbot. Jag hade parkerat bilen i Focushuset då jag skulle gå på Liseberg tillsammans med det kenyanska fotbollslaget Runda Youth Sports Association (RYSA), det lag som ni läsare tillsammans med vår svenska supporterförening RYSA Marafiki och Gothia Cup Foundation hade lyckats få hit till Gothia Cup. 


Gothia-veckan blev fantastisk. Förvirringen var dock stor när laget anlände. RYSA:s tränare hade uppfattat att det var 7-mannafotboll som skulle spelas, men när det visade sig vara 11-manna spred sig en oro i lägret. En träningsmatch anordnades mot anrika Stenkullens Gymnastik- och Idrottsklubb, vars 90-åriga historia nu även inkluderar detta internationella toppmöte. De Gothia-matcher som därefter spelades bjöd på en exponentiell utvecklingskurva. Häckens A-lagstränare gav värdefulla råd och till supporterskaran anslöt sig Kenyas Stockholmsambassadör, doktor Joe Sang, och ambassadsekreterare Salome, som visade sig vara en lika hängiven som högljudd fotbollsfantast. 


Laget bodde på Bjurslättsskolan, nära dåvarande Bjurslätts gård där Sven Adolf Hedlund, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning i slutet av 1800-talet, residerade på somrarna. Gården besöktes av storheter som Napoleon III, Pius IX, Oscar II, August Strindberg och Hjalmar Branting. Den mest frekvente gästen var Viktor Rydberg, som en sommarmorgon såg Singoalla bada i Slätta Damm. Om detta talar ingen nu. Områdets prägel av internationell samlingsplats vidmakthålls av Gothia Cup. 


Det blev två förluster och två vinster. De sista två matcherna spelades utan avbytare, då en av RYSA:s 12 spelare blev skadad (lyckligtvis lindrigt). Jag tror att det var tur att fotbollsäventyret var över på torsdagskvällen för då var spelarna helt slut. Påföljande dag utforskades Liseberg. Åkbandsinköp möjliggjordes av en insamling från ett norskt lag och en fantastisk donation från ägarna till en pizzeria i Mölndal. Jag lärde mig många nya ord på swahili, men det finaste ordet var ”Harambee”, vilket är benämningen på det slags gemensamma ansträngning som förde laget till Gothia Cup: spelarnas och deras familjers engagemang och mod, tränarnas alla besök på registreringskontor för födelsebevis och pass samt på svenska ambassaden för visum, RYSA Marafikis verksamhet i Sverige, alla krafter bakom Gothia Cup i stort, och en hel rad initiativ från privatpersoner både före och under lagets vistelse i Sverige. ”All pull together!” På lördagsmorgonen vinkade vi av laget på Landvetter. Varje spelare hade då en hockeytrunk packad med gåvor från privatpersoner och Lions i Älmhult, uppvägd till exakt 20 kg. Den sista trunken jag lyfte upp på bagagebandet var märkt ”Mothers’ clothes” med spritpenna. 


Lappen på fulbilens vindruta var ingen parkeringsbot, utan ett handskrivet meddelande på en post-it-lapp, vilket här återges ordagrant: ”Jag är ledsen men jag lyckades göra ett märke på er bil med höger bakdörr. Ni når mig på [tel-nummer]. Marika”. Med ögon tårade av glädje och ett skratt bubblande inombords försökte jag urskilja var i all sin dar detta märke på min sönderrostade fulbil (som skall skrotas i september) kunde tänkas vara. Jag ringde Marika och tackade för den respekt hon hade visat fulbilen; denna fina lilla lapp blev en värdig avslutning på lång och trogen tjänst. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.