”Adla du till frihet detta tvång,
och helgad och försonad /…/
skall du ingå genom ärans portar.”
Erik Johan Stagnelius (1793-1823)
Vi lever i ett normlöshetens tidevarv. Levnadsregler, som förr var självklara, har numera förpassats till civilisationens bakgård. Artighet och respekt mellan människor har blivit mer och mer sällsynta företeelser. Så har vi också fått det samhälle vi förtjänar.
Jag har under många år föreläst om vett och etikett i ett fåfängt försök att protestera mot den allmänna slapphet och laisser-aller-mentalitet, som växt fram i det sociala rummet och samtidigt frapperats av de fördomar, som förfäktar att dessa uppförandekoder skulle vara ett uttryck för borgerlig snobbism. Under de drygt tjugo år som jag ledde kurser i ämnet på ett gymnasium strax utanför Göteborg, yttrade till exempel en ung man vid ett tillfälle följande: ”Det där som du håller på med, vett och etikett, det är ju inget annat än borgarnas sätt att förtrycka arbetarklassen”.
Jag genmälde: ”Det finns två honnörsord i det här sammanhanget: respekt och hänsyn. Du talar om förtryck. Det handlar om raka motsatsen till det du hävdar”.
Efter min föreläsning erkände eleven storsint att han helt ändrat åsikt och insett värdet av innehållet i kursen. Det stärkte mig i min övertygelse om skyldigheten att som ansvarskännande vuxen tillhandahålla det uppväxande släktet förnuftiga rättesnören som ett smörjmedel i det samhälleliga maskineriet.
Hållfasta och väl motiverade normer skapar trygghet och – paradoxalt nog – frihet. En väluppfostrad hund, som åtlyder inkallningskommando, slipper kopplet. Ett barn, som uppfostrats med riktlinjer att följa, känner samhällets nödvändiga gränssättningar och kan därför anförtros ett större mått av frihet. Den omhuldade så kallade fria uppfostran har ofrånkomligen lett till förvirring och otrygghet, samma kaos, som skulle uppstå utan bestämda regler i exempelvis en fotbollsmatch eller i trafiken.
För att känna trygghet och tillit behöver vi i tidig ålder lära oss hållbara uppförandekoder, som naturligtvis ställer krav på individen och ibland till och med bjuder ett välbehövligt motstånd.
Det övergripande uppfostraransvaret bär naturligtvis föräldrarna i samarbete med en skola, som ser god ordning och ett anständigt uppförande som självklarheter.
Under nära 60 år har jag följt den svenska skolan inifrån, först som elev, sedan som lärare. Jag har på nära håll bevittnat dess glansdagar, jag har med förfäran sett dess förfall. Räddningen undan förflackningen heter i första hand disciplin, utövad med fasthet och kärlek så att den ömsesidiga respekten mellan lärare och elever kan återupprättas. Att hålla distans till sina elever och samtidigt sluta dem i sin famn är den hemliga balansakten bakom en framgångsrik lärares förmåga att skapa den arbetsro varje elev har oinskränkt rätt till.
Det vi kanske upplever som tvång eller begränsning kan vi följaktligen ”adla till frihet”. Denna enkla sanning blir verklighet först då vi på djupet inser att regler och förordningar har kommit till för att förhindra sönderfall och anarki, inte bara i samhällsbygget utan även på en individuell nivå.
