Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Regnbågsflaggans symbolik bör omfatta alla människor, rätten att under ansvar vara sig själv", skriver Gerd Riccius i sin vardagskrönika. Bild: Ingegerd Sundlöf, Sören Håkanlind

Gerd Riccius: Roligt men hemligt att olikt är jämlikt

Gerd Riccius reflekterar över jämställdhet och jämlikhet. "Olikheter har i jämlikhetens namn ansetts som socialt exkluderande. Bildningsföraktet är en av många beklagliga konsekvenser av denna inställning", skriver hon i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det händer ibland, i reflektionens kölvatten, att invanda begrepp ställs på huvudet, att ingrodda myter avslöjas och att fördolda sanningar uppenbaras. Det till synes oantastliga ordet jämlikhet, ofta nyttjat som politiskt agn i röstfisket, kan exempelvis vid närmare beskådan visa sig vara kontroversiellt och till och med tendentiöst.

Jämställdhet å ena sidan innebär att alla, oavsett könstillhörighet, har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla områden, med samma makt att forma sina liv. Få människor torde i dagens Sverige ha något att invända mot denna doktrin.

Fenomenet jämlikhet, däremot, är mer komplext och kräver en noggrannare analys. Här handlar det till exempel om allas likhet inför lagen, oavsett individuella förutsättningar, om en rättvis fördelning av gemensamma välfärdstjänster men också om ekonomisk utjämning i form av jämlika löner och arbetsvillkor. Samtidigt är diskriminering på grund av olikheter oacceptabelt i vårt land och ofta straffbart.

Svårigheten att klart definiera jämlikhetstanken har medfört en rad fatala generaliseringar i sammanhanget. Fyller exempelvis jämlikheten sin funktion som rikslikare för rättvisa? Javisst, så länge medborgarna inte skiljer sig nämnvärt åt vad gäller bakgrund, begåvning, behov, typ av utbildning, ambition, värderingar, karaktär etc, en utopi, som negligerar det faktum att vi alla är olika.

Integrering i ett samhällssystem är en sak för sig men vid varje försök att ideologiskt likrikta människor våldför vi oss på rätten till olikhet och personlig integritet. Rättvisa ligger inte i utjämning in absurdum utan i varje individs möjlighet att nå sin fulla potential, oberoende av sociala värderingar och fördomar. Först när vi är betrodda att stå på egna ben kan vi undgå den manipulativa påverkan, som alltid hotar den svage.

Olikheter har i jämlikhetens namn ansetts som socialt exkluderande. Bildningsföraktet är en av många beklagliga konsekvenser av denna inställning.

Nedmonteringen av goda auktoriteter har följt i nivelleringens spår. Jag talar om läraryrket och den svenska skolan, där barn/ungdomar tilldelats ett på tok för stort inflytande och där bristen på respekt och disciplin följdriktigt nu på många håll antar katastrofala dimensioner.

Jag jämför det kristna kärleksbudskapet och religionens självdisciplinerande verkan med hämningslösheten och den andliga fattigdomen i vårt sekulariserade och självgoda överflödssamhälle, där köptemplen utsetts till helgedomar och Mammon upphöjts till gudom.

Jag hänvisar till det eskalerande våldet och kriminaliteten, som sliter sönder vårt land och där såväl daltandet med brottslingarna som deras syn på poliskåren åskådliggör auktoritetsföraktet.

En stelbent jämlikhetsideologi med sin i sig tilltalande lärosats om allas lika värde har, paradoxalt nog, åsidosatt och felbedömt socialt oundgängliga begrepp som hänsyn, respekt och ödmjukhet.

Samhället bör självfallet sträva efter att ge alla möjlighet till ett drägligt liv men vi måste också respektera de skillnader våra olika livsval ger upphov till. Regnbågsflaggans symbolik bör omfatta alla människor, rätten att under ansvar vara sig själv. Så kan vi lära oss tolerans i stället för fördömande, generositet i stället för avund, inse vikten av en anpassad rättvisestrategi i stället för en oreflekterad konformism och därmed äntligen förstå att jämlikhet också stavas olikhet.