Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I sin vardagskrönika påminner Gerd Riccius om att det finns banbrytande verk inom litteraturen, som speglar det förflutnas betydelse. Bild: Johan Nilsson, Sören Håkanlind

Gerd Riccius: Om tidlöshetens nödvändighet i tid och otid

Gerd Riccius reflekterar över vikten av kontinuitet i tillvaron, att inte tappa perspektivet framåt och framför allt inte bakåt. "Det krävs mer än samtidens inskränkthet och begränsningar för att nå harmoni och en fördjupad livskänsla", skriver hon i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är sensommarkväll. I mitt snart 200-åriga hus i norra Bohuslän står tiden plötsligt stilla. Den nedgående solens matta strålar genom fönstret får skuggan av fotogenlampans opalskimrande kupol att avteckna sig på väggen bredvid kakelugnen. Jag förnimmer gångna tiders andetag och fylls av en inre frid, den som föds ur en förvärvad insikt. Jag vet att de spontana uppmaningarna att fånga dagen (Carpe diem!), att leva i nuet, inte är tillräckliga.

Det krävs mer än samtidens inskränkthet och begränsningar för att nå harmoni och en fördjupad livskänsla. I viskningarna från det förflutna urskiljer jag halvt glömda begrepp som respekt och ödmjukhet och blir varse känslor som väckts av slumrande minnen. I det förgångna kan vi ta del av seklers förvärvade kunskap och dra lärdomar av tidigare begångna fel och missgrepp för att på så sätt bättre förstå vår samtid och rusta oss för morgondagen. Det handlar inte om förstockad konservatism eller ett nostalgiskt tillbakablickande utan om människans eviga längtan efter mening och sammanhang i en alltmer avhumaniserad tillvaro.

Det finns banbrytande verk inom litteraturen, som speglar det förflutnas betydelse. Tiden är det stora temat i Marcel Prousts mästerverk ”A la recherche du temps perdu” (På spaning efter den tid som flytt). Romanens bärande tanke är att återvinna svunna ögonblick. Genom associationer upplever huvudpersonen sin barndom på nytt.

Vi kan betrakta tiden som ett kvantitativt eller ett kvalitativt fenomen. I kvantitativ mening är förfluten tid för alltid borta och kommande tid ännu inte här. Men genom minnen, lämningar från gångna tider och förväntningar inför framtiden kan vi låta andra skeenden än det närvarande påverka oss och ge vår samtid dess kvalité. Den tidsaspekten kallas kvalitativ.

Vår tids störtflod av tekniska uppfinningar har medfört talrika och genomgripande förändringar. Det har inneburit att företeelser allt snabbare hänskjutits till det förflutna. Då nyheter oavlåtligt presenteras krymper utsträckningen av samtiden, som då blir en dyrbar bristvara och därmed alltmer värdefull. Omsättningen av varor, teknik och värderingar går allt snabbare. Man fyller tiden med allsköns aktiviteter för att utnyttja den maximalt. Den kvalitativa tidsuppfattningen där dåtid, nutid och framtid förenas i en tidlös symbios, genomtränger och tolkar varandra, har i vårt samhälle ersatts av en fragmentarisk livssyn, som fjärmar oss från kontinuiteten och gör oss identitetslösa och själsligt utarmade, törstande som träd utan rotsystem eller förstummade som stränginstrument utan klangbotten.

Denna bristande kontakt med det förflutna och en avsaknad av tillförsikt inför framtiden är sannolikt grundläggande orsaker till den rotlöshet, vilsenhet och otrygghet med problematiska följdverkningar, som många, inte minst ungdomar, känner i dag. Människans uppgift måste därför bestå i att väcka ansvaret för en samtid med kvalité och perspektiv. Vissa konstarter skulle här kunna vara vägledande men begränsar sig ofta till övertydlig nutidsproblematik i stället för att söka den universalitet, som står att finna i de klassiska verkens allmängiltighet, människokunskap och just tidlöshet.

Med andra ord – det som fångar tiden har en kort blomningsperiod, det som upphäver tiden vissnar aldrig.