Så här i nyårslöftenas tid tänker jag påminna om Ferdinand Cheval, en fransk lantbrevbärare, som föddes 1836. Under sina postrundor på cirka 30 kilometer samlade han dagligen under hela sitt liv vackra och säregna stenar, formade av vatten, härdade av tidens gång. Av dessa tusentals stenfynd byggde han, under en tidsrymd av 33 år, helt ensam och mestadels nattetid i oljelampors sken, ett slott, som han kallade ”Palais Idéal”. Det förlades till en vacker tomt nära floden på den lilla platsen Hauterives inte så långt från staden Lyon. Denna byggnad är i dag en av Frankrikes största turistattraktioner med runt 150 000 besökare årligen.
Chevals samtida bland invånarna i Hauterives med omnejd betraktade bygget mer eller mindre som ren galenskap. Cheval var en autodidakt, som aldrig rört en murslev. Hans slott liknade inget annat byggnadsverk och har i alla tider väckt förvåning, för att inte säga bestörtning, men också aktning och konstnärligt erkännande, inte minst från storheter som Pablo Picasso och surrealismens grundare André Breton, som till och med förärade byggherren en hyllningsdikt. 1969 utnämnde Frankrikes kulturminister André Malraux, ”le Palais Idéal” till k-märkt historiskt monument och 1986 avbildades dess upphovsman på ett franskt frimärke.
Denne enkle lantbrevbärare, som slutade skolan vid 13 års ålder, har en hel del att lära oss, främst som en symbolisk förebild, en sinnebild för hur långt den mänskliga viljekraften kan nå, trots närmast obefintliga möjligheter att löpa linan ut. Så varför inte, som ett nyårslöfte, göra ett försök att samla och sammanfoga vackra stenar på tillvarons vindlande stigar och utan att förtröttas bygga vårt eget Shangri-La, vårt slott i saknadens dalar?
Det grus vi trampar gömmer stenar av ädlaste valör. Stenar av drömmar, som skänker oss hopp, stenar av skönhet, som ger våra själar resning, stenar av frihet, som spränger förtryckets murar, stenar av klokhet och kunskap, av glädje och tacksamhet, av vänskap och omtanke. Mosaikskärvor, som först när de fogats samman, bildar det mönster, som lär oss vad allt egentligen handlar om:
”Vart än du går i världens vimmel, lägg sten vid sten, bygg dig en himmel,
må viljans kraft och mödans lott få växa till, bli till ett slott.
Av drömmar är den borgen byggd men grundens fasthet är dess dygd
och fönstrens glans är dina tårar, som fällts för världens arma dårar.
Den sten du valt för skönhets skull den vittrar ej till stoft och mull,
den finns på en oändlig strand i trots mot tidens timglassand.
Lägg sten vid sten, bygg dig en himmel vart än du går i världens vimmel”.
Gott Nytt År önskas alla GP:s läsare.