Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

”Stor konst behöver inte provokationen som krycka. Den bärs av sin egen kraft och styrka”, skriver Gerd Riccius i sin krönika. Bild: Janerik Henriksson/TT

Gerd Riccius: Ett gott skratt förlänger livet, ett rått spratt förtränger smilet

Vulgär humor som bygger på omdömeslöshet eller cynism kan på sikt ge avtrubbningseffekter. ”Att göra allvarliga brott som pedofili till föremål för skämt kan tyckas harmlöst men är på sikt förödande”, skriver Gerd Riccius i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Humor är en källa till skratt och glädje men rymmer också en god portion allvar och komplexitet, representerar ofta något djupt mänskligt och gemensamt i en väl blandad kompott, allt ifrån subtila tankefigurer till ren buskis. Vår uppfattning om humor bestäms av individuellt styrda faktorer, där variabler som ålder, kultur, utbildning, sammanhang et cetera spelar in.

I humorns essens ingår vanligtvis ett oskyldigt normbrytande och gränsöverskridande samt överraskningseffekter och krockar mellan kontrasterande element.

Vem minns inte humorduon Hasseåtages underfundiga och välskrivna texter, lärda referenser och ordvitsar, vilkas genialitet resulterade i inkluderande skratt. Med sina historier ”under bältet” och vågade limerickar, levererade med glimten i ögat och på behörigt avstånd från självändamålets lågvattenmärke, navigerade de skickligt förbi den torftiga smaklöshetens grumliga farvatten.

En hop så kallade ståuppkomiker har i våra dagar tagit upp Hasse Alfredsons och Tage Danielssons fallna mantel. En del av dem gör det med värdighet och komisk talang medan andra fastnat i svordomar, könsord och sexuell fixering, ett patetiskt fattigdomsbevis och synbarligen ett desperat behov av publik bekräftelse. Provokation har förvisso av en del likställts med ett uttryck för konstens frihet men ger i detta fall snarare associationer till fångenskap i ett systematiskt och stereotypt upprepat mantra. Stor konst behöver inte provokationen som krycka. Den bärs av sin egen kraft och styrka.

Det har uppstått en häftig debatt kring visan ”Knulla barn”, vilket resulterat i vissa avbokningar av upphovsmännens scenframträdanden. ”Moralpanik”, säger deras försvarare. Viftandet med moralistkortet vittnar egentligen bara om bristande argumentation och kategoriskt dragna slutsatser. Att göra allvarliga brott som pedofili till föremål för skämt kan tyckas harmlöst men är på sikt förödande. Genom avtrubbningseffektens förbannelse är risken uppenbar att brottet på så sätt trivialiseras, betraktas med större överseende och därmed stegvis ges större sanktion. En ödesdiger och för presumtiva pedofiler högst inspirerande signal!

När barnets oskuld bjuds ut som handelsvara på vulgaritetens marknad, när ett gränsöverskridande sker för sin egen skull, när flabbandet över en offrad människas lidande blir komikerns syfte, då är det inte längre fråga om humor utan om en häpnadsväckande omdömeslöshet, för att inte säga cynism, en påtaglig brist på mognad och därtill ett flagrant missbruk av yttrandefriheten.

Det är vårt ansvar och vår skyldighet att skydda våra barn från att korrumperas av samvetslösa vuxna. För varje år bevittnar vi på en rad områden en framflyttning av gränser, en uppluckring av normer och etiska regler med en successiv tillvänjning och normalisering som följd. Det är så ett samhälle urholkas och slutligen faller samman.

Låt oss därför i humorns rika och mångfacetterade värld koncentrera oss mer på ett ”underbart liv” än på ett ”bart underliv”, förflytta fokus från ”ljumskarnas trakt” till ”huvudets prakt” eller, drastiskt uttryckt, från ”snopp till knopp” om man så vill. Då kan vi få en humor med finess och kvalitet.

LÄS MER: Så ska du värna om dina grannar under sommaren

LÄS MER: Gerd Riccius: Bildningsföraktet är jämlikhetsarbetets svagaste kort