Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gerd Riccius arbetade i många år som gymnasielärare. I dagens vardagskrönika berättar hon en sedelärande historia om en elev som av en ren slump fick sig en rejäl läxa. Bild: Hasse Holmberg, Sören Håkanlind

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gerd Riccius: En sanningens triumf

Gerd Riccius skriver i sin vardagskrönika om en elev som fick lära sig en läxa om att sanningen alltid triumferar till sist.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Under livets gång har jag ibland råkat ut för händelser så osannolika att de knappast kan betecknas som slumpmässiga, så egenartade, att jag ställt mig frågan om det finns krafter utanför oss själva, som vid behov bryter in och ställer tillrätta.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Under många år arbetade jag som gymnasielärare i bland annat svenska. Mina elever var överlag flitiga och måna om att göra sitt bästa, men det fanns undantag. Måns hade tagit för vana att komma och gå till skollektionerna som det behagade honom, trots de åtgärder hans olika lärare hade vidtagit för att stävja denna något självsvåldiga egenhet.

Vårterminen närmade sig sitt slut och jag hade begärt in den sista av läsårets hemuppsatser. På utsatt deadline hade samtliga elever lämnat in sina krior – alla utom Måns, som lovade att inkomma med sitt skrivna alster följande dag. Nästa morgon låg den där i mitt skåp, en ytterst välformulerad uppsats med ett något arkaiserande språk, därtill nedskriven med omsorgsfullt vårdad handstil.

Jag insåg direkt, att det rörde sig om ett plagiat, vilket jag delgav Måns. Mycket förnärmad hävdade han bestämt att verket, både språkligt och innehållsmässigt, var en produkt av hans eget skapande, en ståndpunkt, som han trots mina dubier gång på gång förtrytsamt upprepade.

Ledd av min intuition beordrade jag honom att skriva en ny uppsats vid en tentamen i augusti strax före höstterminens skolstart. Något terminsbetyg i svenska kunde det dessförinnan inte bli tal om.

Tentamensdagen infann sig, så även Måns. Medan han skrev sin uppsats ägnade jag dagen åt lektionsförberedelser för kommande skoldagar. I mitt arbetsrum, dit jag tagit min tillflykt, fanns ett öppet bokskåp på vars högsta hylla jag ett par år tidigare placerat en bunt lösa A4-papper med diverse litterära texter, som en pensionerad före detta kollega överlåtit på mig.

Jag hade dittills aldrig haft tid att studera dem närmare. Allt var tyst och stilla, inga lärare syntes till, fönster och dörrar var stängda.

Det var då det hände. Från bokskåpets översta hylla lösgjorde sig plötsligt och helt oförklarligt ett av A4-papperen, singlade sakta ner genom luften och landade på min ena sko. Förbluffad plockade jag upp det och såg till min häpnad, att texten, kopierad från en boksida, utgjorde en kort berättelse av Charles Dickens, ord för ord identisk med den uppsats Måns lämnat in vid vårterminens slut. Under sommaren hade jag anfäktats av tvivel. Kanske hade jag dömt min elev för hårt? Nu hade sanningen, närmast mirakulöst, uppenbarat sig och det samtidigt som min discipel synbart indignerad ägnade sig åt sin tentamensuppsats i skolans aula.

En stund senare kallade jag honom till mitt arbetsrum för en konfrontation. Jag höll upp Dickens text framför honom och frågade om han vidhöll sin oskuld. Rodnande av skam erkände han djupt ångerfull att han ”stulit” texten till sin uppsats ur en bok av Dickens i föräldrarnas bokhylla.

Händelsen utlöste ett av mitt lärarlivs finaste elevsamtal. Vi diskuterade etik, moral, ärlighet, hederlighet och talade om sanningen som vår viktigaste bundsförvant. På vägen ut bar han sitt huvud högt. Han hade lärt sig den enkla och svåra läxan – att sanningen alltid triumferar till sist. Och betyget i svenska – ja, det blev godkänt.