Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
I sin vardagskrönika skriver Gerd Riccius om konstnären Toulouse-Lautrecs tragiska livsöde. Bilden är hämtad från utställningen med några av hans berömda verk på Nationalmuseum i Stockholm 2008.  Bild: Henrik Montgomery, Sören Håkanlind
I sin vardagskrönika skriver Gerd Riccius om konstnären Toulouse-Lautrecs tragiska livsöde. Bilden är hämtad från utställningen med några av hans berömda verk på Nationalmuseum i Stockholm 2008. Bild: Henrik Montgomery, Sören Håkanlind

Gerd Riccius: Gerd Riccius: En livets krönikör, som dog ung – men blev odödlig

Gerd Riccius är nyss hemkommen från en resa i Frankrike där hon bland annat besökte utställningen av Toulouse-Lautrecs verk i Grand Palais i Paris. "Toulouse-Lautrec räknas som en av Frankrikes främsta målare. Ändå är det kanske som människa han berör allra mest och har något väsentligt att lära oss", skriver hon i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hans namn var Henri de Toulouse-Lautrec. Som förstfödd son i en fransk, mycket förnäm aristokratisk familj, spordes han en lysande karriär inom den militära banan, i överensstämmelse med det yrkesval, som förväntades i hans kretsar, ett högreståndsliv där jakter och baler avlöste varandra och där ett ståndsmässigt ingånget äktenskap för att säkra familjens stolta namn och släktens fortsatta bestånd, var en självklarhet.

Av allt detta blev intet.

Resultatet av den adliga inaveln blev förödande, då avkomman ofta behäftades med en rad nedärvda sjukdomar. Henri, vars föräldrar var kusiner, bar sålunda på en genetiskt betingad skelettsjukdom, som omöjliggjorde normal läkning, då han som barn drabbades av frakturer i båda benen. Följden blev livslång invaliditet, hämmad tillväxt samt svårigheter att gå.

Hans unika konstnärliga begåvning förde honom till Paris nöjeskvarter, Montmartre, där han snart blev en välkänd gestalt med sin kroppslängd på 1,50 m och sina två käppar.

Jag hade nöjet att helt nyligen bevista den grandiosa utställningen av Toulouse-Lautrecs verk i den ärevördiga byggnaden Grand Palais vid Champs-Élysées i Paris. Efter alla mina föredrag om denne konstnärs liv och verk frapperades jag återigen av den intensitet, mångsidighet och strävan efter utveckling och förnyelse, som präglar hans verk och konstnärskap. Han upphöjde affischmåleriet till grafisk konst, han inspirerades av japanska träsnitt, experimenterade med penselteknik och oljefärger. Han var en mästare i att fånga rörelse och skildrade med påtagligt engagemang Paris livfulla nattliv. En aldrig sinande källa till motivval utgjordes av de prostituerades vardag, kvinnor, som var djupt föraktade av samhället. Med stor inlevelseförmåga gav han dem en hyllning i otaliga porträtt präglade av uppriktig förståelse för deras utsatta position.

Toulouse-Lautrec räknas i dag som en av Frankrikes främsta målare. Hans inflytande på till exempel Picasso och Matisse har varit betydande. Ändå är det kanske som människa han berör allra mest och har något väsentligt att lära oss. Att tvingas bryta med hela sin uppväxtmiljö, att ofrivilligt svika familjens förhoppningar, att mot alla odds gå sin egen väg, att med självironin som vapen försöka kamouflera den förtvivlan han kände över sitt tragiska livsöde, det kräver ett okuvligt mod och en osedvanlig viljekraft. Det tycks som om lidandet ibland kan frigöra och finna ett utlopp i en revanschistisk kreativitet, vilken samtidigt, som i Toulouse-Lautrecs fall, kan kräva sin tribut i form av ett självförbrännande liv. Den enda fasta punkten i hans oroliga och självdestruktiva tillvaro var hans mor Adèle. Det innerliga förhållande, som rådde mellan mor och son, avslöjas i konstnärens otaliga porträtt av modern.

När Henri år 1904, 37 år gammal, drabbad av syfilis, förföljelsemani, delirium tremens och förlamad i halva kroppen till följd av en stroke, känner att slutet är nära, är det också till moderns slott, Malromé, som han drar sig tillbaka för att dö.

Han var en kontrasternas man. Hans ofärdiga kropp hyste en omåttlig vitalitet avspeglad i hans verk, som rymde både ömhet, livfullhet och en insikt om livets hårda villkor i den sjaskiga halvvärld, som blev den unge väluppfostrade adelsmannens egentliga hem. Han var en livets krönikör, som dog ung – men blev odödlig, helt i enlighet med den stora konstens vidunderliga kraft och tidlöshet.