Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I sin vardagskrönika slår Gerd Riccius ett slag för klassisk bildning i exempelvis litteratur, filosofi, historia, språk och konst. Bild: Fredrik Persson, Sören Håkanlind

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gerd Riccius: Bildningsföraktet är jämlikhetsarbetets svagaste kort

"Vårt sargade samhälle behöver en anda som genomsyras av den humanistiska bildningens ideal", skriver Gerd Riccius i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det fanns en gång en tid då bildning i ordets finaste bemärkelse ansågs som ett självklart ideal. Med jämlikhetssträvandena kom djupare kunskaper att betraktas som socialt exkluderande. Det humanistiska programmet eliminerades på Sveriges gymnasier och de klassiska språken marginaliserades. På våra universitet och högskolor sänktes kunskapskraven och nivån på lärostoffet, allt i akt och mening att maximera genomströmningen av studenter.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I spåren av denna sociala likriktning följde, med få undantag, ett kunskapsförakt, en urskillningslös pedagogisk experimentlusta och en skola i fritt fall, där studiebegåvade elevers behov och rättigheter negligerades. Anknytningen till den bildningstradition, som garanterat lärdom på djupet, gick förlorad. Man ”slängde helt enkelt ut barnet med badvattnet”.

Denna politiskt-ideologiskt färgade fadäs blev förödande. Det didaktiska kvalitetsbegreppet urholkades och ledde vårt land in i den pedagogiska återvändsgränd vi i dag bevittnar. Den klassiska bildningen har i den nya teknikens namn ersatts av ett ohämmat informationsflöde, av många betraktat som kunskap.

Det bärande och tidlösa elementet i all humanistisk undervisning är den djupa respekten för människovärdet, vilket innefattar en strävan att ge en fullödig kunskap om människan, att uppöva en känslighet och lyhördhet för den mänskliga naturens historiska och kulturella betingelser och nutida roll i ett samhälle, som tenderar att framstå som alltmer inhumant, trots i sig hedervärda jämlikhetssatsningar.

Genom inträngande studier i humaniora, det vill säga litteratur, filosofi, historia, språk, konst, kultur etc vidgas de mänskliga perspektiven, förmågan att analysera, att reflektera, att överblicka och förstå sammanhang och psykologiska mekanismer, att dra slutsatser och se konsekvenser, att associera och utveckla ett kreativt tänkande. Det genererar i sin tur en vidsynthet i umgänget med andra och en förståelse för varje människas oinskränkta rätt att under ansvar och på egna villkor få vara sig själv, en människosyn, där varje individs möjligheter respekteras och tas tillvara, med nivelleringens avpersonifiering och trångsynthet på behörigt avstånd.

Fördomar och ideologiska skygglappar har motarbetat samhällets visioner om allas lika värde och möjligheter. I föraktet för kunskap har ett lovvärt jämlikhetsarbete spelat ut sitt allra svagaste kort och därmed lagt ett praktfullt krokben både för sig självt och för vårt lands utveckling.

Sann jämlikhet begränsar sig inte till enbart social och ekonomisk utjämning. En vidare dimension av jämlik rättvisa uppnås först då man tillåter varje individ att utvecklas till sin egen fulla potential. För att uppnå denna personliga, sociala och inte minst nationalekonomiska vinst, är kunskap med kvalité en självklar förutsättning.

Med facit i hand står det klart, att vad vår vingklippta skola och vårt sargade samhälle behöver, är en anda, som genomsyras av den humanistiska bildningens ideal, de som inte lämnar någon plats över varken för kravlöshet eller brutalisering, utan visar vägen till en kunskaps- och människosyn av helt annat slag än den vi nuförtiden dagligen tvingas bli vittnen till.