Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vardagskrönikören Gerd Riccius ser med viss skepsis på somliga av teknikens innovationer. Bild: Johan Nilsson, Sören Håkanlind

Gerd Riccius: Artificiell intelligens – en fängslande villfarelse?

Gerd Riccius relaterar till rymdeposet "Aniara", nobelpristagaren Harry Martinssons mästerverk. "Med förutseende och en närmast skrämmande klarsyn visar Martinson på den avgrund, som väntar mänskligheten, om tekniken ohämmat tillåts ta människan i sin tjänst i stället för tvärtom", skriver hon i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Harry Martinson, nobelpristagare i litteratur 1974, utkom år 1956 med rymdeposet ”Aniara”, en existentiell betraktelse av mänsklighetens öde och ett svar på människans ovilja att se konsekvenserna av sitt handlande. Rymdfarkosten, goldondern Aniaras ändlösa färd med passagerare utom räddning, genom rymden in i det okända, symboliserar författarens oro och farhågor inför den framväxande teknikens utveckling och dess förmodade inverkan på människans framtida liv.

Med förutseende och en närmast skrämmande klarsyn visar Martinson på den avgrund, som väntar mänskligheten, om tekniken ohämmat tillåts ta människan i sin tjänst i stället för tvärtom.

Det ska sägas att teknikens landvinningar under 1900-talet möjliggjort livskvalitet, hälsa och ökad frihet för många människor. En stor del av vår välfärd har baserats på de teknologiska framstegen, låt vara till priset av miljö- och klimatproblem.

Med it-samhällets framväxt och utvecklingen av artificiell intelligens, där fartblindhet och en förrädisk eufori tystat förnuftets röst och där etiska normer och säkerhetsaspekter negligerats, kan vi konstatera, att Martinsons farhågor inte var utan grund.

Professor Stephen Hawking, som avled i fjol, manade till besinning med vissa tekniska landvinningar.. Bild: Frank Augstein

Det ger oss också anledning att lyssna till den kände fysikern och kosmologiforskaren Stephen Hawkings (1942-2018) maning till besinning, att gå långsamt och varsamt fram i detta sammanhang. Det är rörande och skrämmande att höra ledande AI-forskares naiva tro på människans godhet när de förespråkar ”en röd linje” som broms mot en framtida destruktiv användning av artificiell intelligens. Redan i dag är det tekniskt möjligt för ansiktsigenkännande GPS-styrda drönare, bestyckade med dödliga vapen, att söka upp och ta livet av en eller flera människor. Ett kvalificerat vanvett och ett drömscenario för hänsynslösa terrorister!

Är till exempel självkörande bilar och robotar i äldreomsorgen förenliga med våra innersta önskningar och behov? Blir vi lyckligare av att styras och vara passiva? Mår vi bättre av att mötas av en maskin än av en inkännande människa? Har vi på djupet insett följderna av den artificiella intelligensens potentiella förmåga att överträffa den mänskliga intelligensen? Är vi beredda att slaviskt underordna oss krafter utom vår kontroll? Människans ärkefiende, hybris (övermod), kan komma att avgöra mänsklighetens slutgiltiga öde.

Mina studier i litteraturvetenskap har skänkt mig en humanistisk grundsyn och en värdefull kunskap om den mänskliga naturen. Jag har lärt mig att det är först när vi tillåts att vara människor fullt ut, att vara en del av ett sammanhang, att känna oss behövda, att uppleva meningsfullhet och trygghet, att bygga kärleksfulla relationer och mötas av uppskattning och bekräftelse, som vi bäst kan förvalta den stund vi fått på jorden.

När vi tillåter tekniken att ta oss i sin tjänst i stället för att låta den tjäna oss, när vi inte längre i ödmjukhet tar ansvar för människans suveränitet eller ser hennes grundläggande behov, när vi inte längre bejakar vår mänsklighet och undret över att leva på jorden, kort sagt, när vi råkar ur kurs, då är vi sannolikt förlorade och utom räddning, precis som goldondern Aniara.