Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Zarah Leander spolades av göteborgsk radiochef

”Icke någon anledning att göra bruk av hennes oförmåga.”

För snart hundra år sedan, under den försenade jubileumsutställningen 1923, kunde göteborgarna för första gången lyssna på radio. Telegrafverket installerade en provisorisk rundradiosändare på Nya varvet och Göteborgs nybildade radioklubb började sända lokalprogram från den station som stadens radiopionjär, ingenjör K.G. Eliasson, inrättat vid Vallgatan. Två år senare bildades AB Radiotjänst, som övertog all radioverksamhet i landet. En lokal programkommitté bildades i Göteborg och en studio inreddes på Drottninggatan.

Vilka göteborgare fick då höras under radions pionjärår? En välbevarad korrespondens i Sveriges Radios dokumentarkiv vittnar om vilka röster som släpptes fram. Men också vilka som inte kom att höras. Stadsfullmäktiges ordförande vågade inte, Wilhelm Stenhammar ville inte, Zarah Leander fick inte och skeppsredaren Dan Broström hann inte innan han omkom i en bilolycka.

Programbesluten fattades av en handfull herrar. Större än så var inte Radiotjänsts skara av programtjänstemän. En av dem var Julius Rabe, programchefen i Göteborg. Han utnämndes efter något år till riksprogramchef i Stockholm och efterträddes av Carl Anders Dymling, liksom Rabe rekryterad från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Även Dymling fortsatte till Stockholm för att snart bli chef för hela Radiotjänst och därefter i många år vd för Svensk Filmindustri.

Brevväxlingen mellan Rabe/Dymling i Göteborg och Radiotjänsts ledning i Stockholm visar hur bilden av rikets andra stad formades i det medium, som snart alla svenskar fick tillgång till. Framför allt var det stadens musikliv som uppmärksammades. Rabe vurmade för den klassiska musiken; vid sidan av radiojobbet var han musikrecensent i Handelstidningen. Med symfoniorkestern och dess dirigent Tor Mann slöts ett avtal redan 1925. Bland musikerna satte konsertmästaren Carl Garaguly samman en stråkorkester, Göteborgs radiokapell. Fast populärast hos publiken var den moderna dansmusiken från Liseberg med Fagerlunds orkester.

Tänkbara medverkande testades fortlöpande. Av brevsamlingen framgår att ”en dam som kallar sig Zarah Leander och uppgiver sig vara engagerad vid Folkteatern i Göteborg” 1928 provsjöng för Radiotjänsts musikchef Natanael Broman och Göteborgs programchef Carl Anders Dymling. Julius Rabe, som då var radions programchef i Stockholm, meddelade Dymling att ”Broman i sitt syndaregister över provsjungande herrar och damer antecknat ordet ´dålig´ vid fru Leanders namn. För riksprogrammet ha vi därför icke någon anledning att göra bruk av hennes oförmåga”. Tio år senare var fru Leander en världsstjärna.

Däremot önskade sig Rabe ett framträdande av kompositören Wilhelm Stenhammar, men rapporterar efter ett besök att Stenhammar av principiella skäl inte ville spela i radio. Rabe bad i alla fall fru Stenhammar att ”framföra vårt anbud och de 1 000 kr tycktes göra intryck”. Det var lika mycket som orkesterföreningen fick för en hel konsert, men nejet stod fast. I samma brev berättar Rabe att han tecknat kontrakt med revykungen Ernst Rolf: ”Han var så gott som omöjlig att komma till tals med och resonerade med mig samtidigt som han gav order åt några balettflickor som hoppade omkring uppe på scenen”.

Musikrecensenten Rabe tvekade sedan själv när han ålades att rapportera från en boxningsmatch och skrev till radiochefen: ”Och som jag inte har någon fast hallåman så blir det alltså jag som skall läsa upp hur Harry och Jack och vad de heta smocka på varandra. Det ska bli som musik”.

Göteborgs första deltagande i riksprogrammet skedde den 11 mars 1925. Det var med ett föredrag av professor Carl Skottsberg, som berättade om ”En ritt genom Patagonien”. Rabe försökte också få ett föredrag av skeppsredare Dan Broström inför Gripsholms jungfruresa hösten 1925. Broström var enligt Rabe ”icke ointresserad av att tala i radio, i det ´civila´ är han en utmärkt talare och kåsör”, men i juli 1925 förolyckades Dan Broström när hans bil välte i halländska Trönninge.

Gripsholms jungfrutur kom sedan att refereras av Sven Jerring. Det var ”det första stora reportaget” skriver Jerring i sina memoarer. Han återkom då och då till Göteborg. I samband med olympiatruppens avgång 1932 begärde han att båtens avgång skulle flyttas fram halvannan timme för att passa med radions sändningstider. Det visar vilken makt som låg i radiomikrofonen vid denna tid.

Men mikrofonen kunde också skrämma. Den lokala programkommitténs ordförande i Göteborg, tillika stadsfullmäktiges ordförande, Herman Lindholm, ”vägrade i vändningen” när han skulle invigningstala. Rabe fick rädda sändningen. Musikrecensenten Rabe tvekade sedan själv när han ålades att rapportera från en boxningsmatch och skrev till radiochefen: ”Och som jag inte har någon fast hallåman så blir det alltså jag som skall läsa upp hur Harry och Jack och vad de heta smocka på varandra. Det ska bli som musik”.

Under det första året, 1925, sändes 1 050 timmar riksprogram och 528 timmar lokalprogram från stationen i Göteborg, i snitt 4,3 timmar om dagen. En imponerande volym med tanke på de knappa resurser man hade. Det föreföll programkommittén som att ”publiken i det stora och hela varit tillfredsställd med den underhållning som rundradioprogrammen erbjudit”, men kommittén uttalade samtidigt ”att rundradion icke bör bli ett medel för det kulturella livets ytterligare centralisering till Stockholm”. I vad mån denna förhoppning skulle infrias ville man dock inte sia om.

Lars- Åke Engblom har inför Göteborgs 400-årsjubileum skrivit boken ”En himla massa program. Göteborgs radio och tv under 100 år”. I ett parallellt arbete har Sverker Jonsson skildrat Göteborgspressen de senaste hundra åren i boken ”Många tidningar var det”.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.