– Vem? Skulle han jobba här eller?
Jag tackade och klev ut på gatan i blåsten och knappade på telefonen fram Wikipedias lilla Taubenotis. Födelsehuset hette Keillerska huset och är rivet sedan ungefär 50 år – den detaljen hade jag missat.
Han föddes på Skeppsbron klockan fem på morgonen 12 mars år 1890. Barnmorskan trodde att han var dödfödd, lade honom på ett bord och tillkallade doktor Silfverskiöld för att skriva dödsattesten. Men doktorn upptäckte att barnet levde.
Det finns många skäl att vara glad över doktor Silfverskiölds avvikande uppfattning.
Naturligtvis är det lite svårt att för Skeppsbrons räkning lägga beslag på nationalskalden Evert Taube. Huvuddelen av barndomen tillbringade han på Vinga, där fadern var fyrmästare. År 1906 flyttade familjen till Majorna, till den byggnad som i dag kallas Taubehuset och står på ett berg över Majnabbehamnen.
(Man läser med viss matthet att byggnaden dessutom har flyttats hundra meter för att undgå rivning på 1960-talet – som om det inte skulle finnas nog med oklarheter i Evert Taubes biografi.)
Han bidrog inte alltid själv till att skapa klarhet. Han antas i tonåren ha gått på latinläroverket (men representanter för gamla elevföreningar uppger att de inte har hittat honom på några listor). Han sattes i lära som dekormålare på Storan, rymde som sjuttonåring till Stockholm, försökte komma in på Konstfack men kunde inte finansiera studierna, gick i stället till sjöss, bodde ett par år i Argentina, kom hem under första världskriget och var tio år senare kändis.
Så var det i stora drag. Antagligen.
När Evert Taube själv skriver om dessa år – antingen som tillbakablickande berättelser eller omdiktade i visans form – är de fantastiska äventyr. Barndomens Vinga är ett arkaiskt paradis och vilda västern på samma gång – fullt av karg natur, skeppsbrott och romantiska sjömän. Åren till sjöss och Argentina är pojkbokshistorier.
Men mellan raderna framträder fasansfulla saker: han misshandlas, lider av ångest och klaustrofobi, svälter och förödmjukas. Den unge Taube var en rätt misslyckad figur. Han ville slå igenom först som målare och sedan som romanförfattare.
Det passade honom illa. Han var en medelmåtta som målare och traditionell författare. Inget av det han presenterade för Bonniers tydde på att den kulturella mångsysslare som fötts på Skeppsbron år 1890 skulle vara en blivande nationalskald.
Han debuterade med en samling anspråkslösa berättelser. Bonnier köpte manuset utan större entusiasm. Tor Bonnier skrev 1918: ”Jag tror mig förstå att mannen är en begåvad karl och hans stil är ju personlig och förefaller på det hela taget färdig.”
Att den tidiga vistelsen på Skeppsbron inte lämnade alltför djupa spår i hans medvetande är måhända förlåtligt.
Avslutningen måste ha varit ett av de mest felaktiga utlåtanden Bonniers förlag någonsin har presterat. På det hela taget färdig var det sista Evert Taube var.
Men han var luspank och bombarderade Bonniers med nya bokförslag, tjatade om förskott, planerade resor som inte blev av. Han hade svårt att slutföra något.
Han var en lätt patetisk figur som i brev skröt med romanen som snart skulle bli klar, men som han inte kom i gång med. Och plötsligt 1919 levererade 29-åringen – förmodligen till Bonniers förvåning – en bunt visor. Med facit i hand kan man säga att det var typiskt Evert Taube. När han slutligen levererade någonting – efter kanonaderna av storslagna bortförklaringar – kom han med ett manuskript som han aldrig hade nämnt.
Vissamlingen hette "Sju visor och Byssan lull".
Den handlade inte om Skeppsbron.
Allt som medelmåttan Taube haft problem med när han försökte måla eller skriva romaner – lättheten, fyndigheten, originaliteten – allt detta hade visorna från första stund. Han var – närmast av misstag, förefaller det – en mästare direkt.
Det är omstritt vilket framträdande som var hans första. Enligt Taubemytologin – som alltså öppnar stora möjligheter till avvikelser från den kliniska sanningen – var han pank i Smögen i februari 1918 och sjöng då några visor på Godtemplarlogen. Hans största begåvning var kanske att han inte kunde låta bli att se livet som en räcka underbara sagor. Det hade antagligen inte spelat någon roll om han hade vuxit upp i Angered eller Västra Frölunda eller Trondheim – år 1802, 1902 eller 2002.
Om Stora Badhusgatan eller Bryggaregatan skrev han, såvitt jag vet, inga visor.
Att den tidiga vistelsen på Skeppsbron inte lämnade alltför djupa spår i hans medvetande är måhända förlåtligt. Han befann sig i hörnet av Stora Badhusgatan och Bryggaregatan under de sju första dagarna av sitt liv. Det var hans farfar, tullförvaltaren Otto Reinhold Taube, som bodde här. Familjen måste ha åkt till fastlandet inför födseln. Sedan fördes spädbarnet Evert i en bogserbåt till Vinga.
Men om han verkligen hade vuxit upp här skull det ha funnits Evert Taubevisor om Stora Badhusgatan, Bryggaregatan, Otterhällan och Stenpiren – för Evert Taube såg visor överallt. Det är lite synd att han fick bo blott en vecka på Skeppsbron.
