Unik dagbok från emigrationen

Johan Fredrik Andersson lämnade Göteborgs en marsdag 1889. Frilansjournalisten Benny Andersson har läst sin morfars dagbok från resan till Amerika.

ANNONS
|

Det är onsdag den 20 mars 1889 och vintern håller Göteborg i ett fast grepp. Snön ligger decimeterdjup och temperaturen har fastnat på ett par minusgrader. En råkall ostlig vind får de flesta att hålla sig inomhus.

På Centralstationen myllrar det dock av människor. Tåget från Alingsås rullar sakta in på perrongen och stannar gnisslande. Ut väller en strid ström av resande som släpar på koffertar, kappsäckar och hopknutna sängkläder. En av dem är en 24-årig torparson från Horla socken utanför Alingsås. Detta är hans första resa utanför hembygden och han tittar oroligt på människorna som tränger på från alla håll.

ANNONS

”Der var en stor skara med agenter och runnare så der kivas di om oss. Jag tänkte då ”vad skall detta bli utaf”. Saken var den att jag hade aldrig varit i Göteborg förut. Jag hade alltid varit hemma hos mamma.”

Johan Fredrik Andersson är äldste sonen i en syskonskara om fyra bröder och två systrar. Hans uppväxt hos föräldrarna är, som på många ställen på landsbygden vid den här tiden, oerhört fattig. En fattigdom som innebär en ständig kamp för att överleva.

Året före Johans resa har hans tre år yngre bror Vitalis redan tagit steget och rest före till Amerika. Vitalis hamnar i Ridgway, Pennsylvania, får arbete direkt och skriver till sina bröder och berättar om ”det goda landet i väster”. Han ber att de ska komma efter, vilket de också gör. Johan reser först och småningom följer de yngre bröderna Emil och Sanfrid efter. Systrarna Gerda och Albertina blir kvar i Sverige. Emigrantströmmen från Sverige till Amerika, som tog fart på allvar efter missväxtåren 1867 till 1869, når sin kulmen vid tiden för Johans resa. Cirka 50 000 personer lämnar Sverige varje år.

Kontor på Sillgatan

Johan har bokat biljett av en agent för Cunardlinjen – det andra stora rederiet jämte Wilsonlinjen. Från Centralstationen beger sig nu han och vännen Linus till deras kontor på Sillgatan 28 (Postgatan idag):

ANNONS

”Vi gick till Cunard-liniens kontor och löste biljetter, och sen gick vi och köpte matseck och madrasser. Sedan gick vi till Cunard-liniens otell der vi fingo vårt herberge. Der låg vi två nätter der. Vi fingo betala 75 öre för varje natt.”

Johan nämner inte var hotellet ligger, men gissningsvis just på Sillgatan där det fanns flera hotell där emigranterna brukade bo i väntan på avfärd. Resan till Amerika kommer att gå i tre etapper: båt till Hull i England, därefter tåg till Liverpool och sedan båt igen.

Fredag 22 mars på eftermiddagen är det dags för avfärd från Packhuskajen. ”Så bar det i veg mot det goda landet i vester på den spegelklara sjön”, lyder Johans käcka avskedsord i dagboken. Men redan efter några timmar ändras stämningen ombord: ”Klockan sex såg vi Danmarks fyrtorn. Havet begynnar att blifva upprört. Vattnet slåg något öfver däck. Folket har slutat sitt glada lif och håller på att kräkas och det med besked.”

”Det ringde så vackert ...”

Dagen därpå har vädret lugnat sig och de flesta ombord återhämtat sig från sjösjukan. På söndagen anländer man till Hull: ”Det ringde så vackert i kyrkklockorna i staden. Sen ner vi hade gått utaf båten så gick vi i staden och köpte oss mat och drick och gingo och besåg oss.”

ANNONS

Måndag morgon fortsätter resan med järnväg till Liverpool och Johan är betagen av det vackra landskapet: ”Englands skönhet kan man inte beskrifva. Vi åkte förbi minst tio steder och tio tundlar åkte vi igenom. Der äro stora hus äfven i de små stederna.”

Från Liverpool fortsätter resan med Cunardliniens ångseglare ”Gallia” (ii), ett fartyg som tar över tusen passagerare och är specialiserat på att frakta emigranter från de skandinaviska länderna över Atlanten. Tisdag morgon den 26 mars får Johan och Linus lämna hotellet och ”marschera till de stora båtarna... Vi gingo på båten klockan elfva. Båten afgick klockan fem. Alaredan på aftonen begynnar folket att kräkas. Stabilisatorer, som finns på alla passagerarfartyg idag, var ännu ett okänt begrepp och att passagerare blev sjösjuka var snarare regel än undantag.

Resan från Liverpool till New York tar tio dagar – med sjukdom och död ständigt närvarande: ”Det har varit begrafning på båten idag. Det var en kar från Irrland. Vi fingo ej gå upp på däck. Vi hafva varit hos docktoren i dag och visat våra koppor.” Dagen därpå avlider även ett tvåårigt barn.

”Den nya verden”

Den 5 april anlöper Gallia New York: ”Vid ett tiden på natten kastade di ankar en bit uti hafvet. Jag vaknade och gick upp på däck och vi sågo tusentals med ljus utåt staden. Då tenkte jag ”detta måste vara den nya verden”.

ANNONS

Ett dygn på tåg återstår dock innan Johan äntligen kommer fram till Ridgway, lördag 6 april. Det har då gått 17 dagar sedan han lämnade hemmet i Horla. I Ridgway beger sig Johan till Grants tannery (iii), det garveri där hans bror Vitalis arbetar. Vitalis tar ledigt några timmar från sitt arbete för att hjälpa Johan med packningen och köra honom hem till sig.

På söndagen vilar Johan. På måndag börjar arbetet som diversearbetare. Hans dagbok de kommande åren är en ändlös redogörelse över arbete från morgon till kväll. Men han klagar aldrig. Redogör bara för vad han arbetat med: Åttonde. Begynte jag att arbeta. Jag fick gå på en väg och slå sten. Det var inte något hårt arbete.

Nionde. Fick jag slå sten halva dagen. Sen fick jag gå och lasta bark som kördes till barkmullan.

Tionde. Plocka bark.

Elfte. Bark.

Tolfte. Bark.

Trettonde. Bark.

Fjortonde. Söndag.

Femtonde. Fick jag äfven plocka bark.

Så håller det på. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Sida upp och sida ner. Redogörelsen över arbetet avbryts bara för att berätta om sjukdom, död eller om sådant som bryter av rutinen, som bränder, översvämningar eller andra katastrofer: I dag har det varit regn och åskan har gått mycket. Åskan slog neder i ett hus en bit herifrån och dödade hustrun och tre barn. Mannen var borta för tillfället, men ner han kom hem så blef han nestan ifrån sina sinnen. Di hade gått ner i kellaren för att vara skyddade för storm och åskan.

ANNONS

Presidentmord

Någon vecka senare beskriver han den stora översvämning som drabbade staden: ”I dag vid middagstiden flöt den stora bron sin kos och några små hus. Vägar och telefon och banorna blifva ruinerade så att tågen har most stoppa”. En annan händelse som gjorde djupt intryck på Johan var mordet på president William McKinley i september 1901 och han ägnar en hel sida i dagboken till att berätta om McKinleys liv. Däremot avslöjar dagboken väldigt lite om Johans känslor kring det som han berättar om. Men ibland undslipper han sig en formulering som låter oss ana: ”Desember. Arbeta alla dagar. Arbetade julafton och julafton om natten. Arbeta natt och dag en tid. En mycken tråkig jul som någon kan upplefva.”

Åskan slog neder i ett hus en bit herifrån och dödade hustrun och tre barn.

Nio år efter ankomsten till Amerika gifter sig Johan med en svensk kvinna. Lottie från Dalsland dyker upp från ingenstans och en dag skriver Johan i dagboken: Den åttonde (januari 1898). En vicktig dag i lifvet. Inget mer. Men från andra källor vet vi att det handlar om deras bröllopsdag. Den 26 juni samma år föds deras första barn Hulda. De får ytterligare två barn de kommande fyra åren.

Hösten 1904 drabbar en katastrof Johans familj. En epidemi härjar och alla i familjen blir sjuka. Sonen Harry är sängliggande hela augusti och svävar mellan liv och död. Johan skriver att han själv är ”svårt sjuk hela september”. Till sist insjuknar även Lottie: Den 19 nde. Måste min hustru intaga bedden och samma dag kom hit en sjuksköterska. Lotti insjuknade hårt tills hon skildes ifrån oss genom döden. Under begravningsakten är Johan fortfarande så svag att han sitter invirad i täcken.

ANNONS

Lotties död innebär början till slutet för Johans vistelse i Amerika. Ensam med tre småbarn måste han förlita sig på sina bröders hjälp. Och när garveriet stänger ner för en längre tid i januari 1905 så mognar beslutet att återvända till Sverige: Juni. Arbetade till den elfte. Då slutade jag mitt arbete i Americka. Den tolfte. Om kvellen vid half tiotiden lemnade jag o barnen Ridgway och Sverige till mål.

I Sverige kommer Johan att träffa torpardottern Naemi (min mormor) och med henne får han ytterligare fyra barn.

Men det, det är en helt annan historia.

Missa inget från GP Göteborgiana!

Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS