”Det gamla ordspråket synes nu vilja sannas, att inbillningen är värre än pesten”.
Sveriges historia är full av dödliga farsoter, men i det förflutna finns även exempel på hur smittsamma sjukdomar framgångsrikt motverkats. 1710–1713 härjade den sista pestepidemin i Sverige. Enligt historiska källor undvek Göteborg farsoten, men hur gick staden tillväga och hur relaterar det till dagens oro om Covid-19?
Publika platser som kyrkor, rådhus och packhus skulle dagligen rökas med enris, svavel, trollpulver och andra mineraler.
Vid början av 1700-talet härjade den sista stora pestepidemin i Sverige. Epidemin dödade cirka 40 procent av Stockholms befolkning. Smittan anlände till staden i juni 1710 med skepp från Pärnu i dagens Estland. Det dröjde dock till augusti innan myndigheterna förstod vad det handlade om för sjukdom och då var det försent. Pesten hade redan börjat spridas i staden och med farsoten spreds även ryktet i landet.
Covid-19 har kontrastrikt jämförts med ödesdigra pest- och koleraepidemier i det förflutna. Men den främsta historiska lärdomen kanske finns i det förflutnas arbete med att motverka farsoter och ryktesspridning, snarare än extremfallen. I historiska källor om Göteborg vid början av 1700-talet går det att få inblickar i hur staden gick tillväga för att inte drabbas av pesten.
Vid början av 1700-talet var Göteborg en befäst handelsstad. Innanför murarna levde fattiga och rika nära varandra. Handel bedrevs på stora torget med varor som anlände till staden från landet eller havet. Det var förmodligen inte ovanligt att på någon lerig gata eller i ett stökigt värdshus möta en främmande handelsman eller soldater på tillfällig visit. Men om kvällarna stängdes portarna och staden vilade.
Ryktet om pesten når Göteborg i september 1710, då en skrivelse om farsoten i Stockholm anländer till staden. Redan i augusti inkom brev om en sjukdom som härjade på ön Ösel i Östersjön, men nu blev det aktuellt att vidta åtgärder. I Göteborg beslutades att inrätta två bommar, en vid Getebergsleden söder om staden och en vid Gullbergsbron öster om staden, där resenärer från ”misstänkta och osunda orter” kunde undersökas och deras kläder rökas. Från predikstolen informerades invånarna om hur renhållning och kommunikation kan hindra smitta. Orenligheter skulle avskaffas från gårdar och gator, insamlat skräp skulle bortköras med kärror varje vecka och alla sjukdomsfall samt främlingar skulle anmälas direkt.
Åtgärderna hade ofta en miasmatisk underton, det vill säga en tro att sjukdomen spreds genom luften. Den beläste Wilhelm de Silentz, stadens justitieborgmästare, beskrev i en skrift 1710 hur farsoten kunde motverkas genom att främja sund luft. Publika platser som kyrkor, rådhus och packhus skulle dagligen rökas med enris, svavel, trollpulver och andra mineraler. Svin, hundar, katter och höns kunde inte tålas, eftersom de vankade runt i staden och spred giftiga gaser. En god diet var viktig för att förhindra osunda vindar, obstruktioner och koleriska fuktigheter.
Plan skiljer sig dock från praktik. Under slutet av 1710 ställdes flera personer inför rätten som kommit från Stockholm och smugit sig in i staden. En anklagad är pigan Maria Månsdotter, 25 år, som tidigare arbetat på Södermalm i Stockholm, men rest till Göteborg för att träffa sin halvbroder som bor i staden. Hon förklarade att när hon anlände var det varken vid stadsporten eller innanför murarna någon som nämnt förbudet.
Åtgärderna förstärks och under vintern stängs stadens portar för främlingar. Vid årsskiftet till 1711 beslutas att endast anländande från Haga, Stigberget och skeppsvarvet får inträda genom stadens västra port, där bevis skall inlämnas vid ingång och hämtas vid utgång. Pestvagnar, personal och platser förbereds till de smittades begravning ifall syndastraffet skulle nå staden. Påvelsmässo- och kyndelsmässomarknaden i Uddevalla respektive Varberg och Kungsbacka under början av året ställs in.
Karantänen varar dock endast en kort tid. Stängningen av portarna resulterar i att det utom murarna sprids ett ”rop och rykte” om hur farsoten redan härjar i staden. Flera klagomål inkommer till rätten om hur vakter i portarna kräver resenärer på avgifter för inträdet. Rädsla för smittan får bönder och allmoge att undvika resor till staden med nödvändiga handelsvaror. I februari beslutas att öppna stadens södra port, men lilla bommen förblir stängd och granskandet av resande intensifieras.
Under våren och sommaren 1711 sprids pesten i Sverige. I april uppmanas Göteborgs doktor att resa till Lerum, för att undersöka den sjukdom som där ”bortfräta folket”. I juni inkommer brev från Jönköping där de sjuka får svarta bölder på kroppen. Det beslutas att föreskrifter om pesten ska tryckas och utdelas i varje hus så att ingen ska kunna skylla på okunnighet om hur smittan kan hindras.
I oktober anländer ett mindre handelsskepp från Holland till Göteborg. Under resan har skeppets styrman och kapten dött av sjukdom och de överlevande i besättningen måste stanna ombord i åtta veckor. För att rädda skeppsgodset anlitas två män som efter arbetet måste ansluta sig till karantänen. Samma månad informeras magistraten om hur handelsskepp från Göteborg som befinner sig utomlands blir misstänkta och hindrade med anledning av rädsla för pesten. Det beslutas att skicka generalattester till de svenska ministrarna i England och Holland, för att intyga att staden är fri från smitta.
Pestens närvaro avtar här i källorna. Under slutet av 1712 går ett rykte i staden att en löjtnant med familj som bor i Haga skall ha drabbats av sjukdomen, men det visar sig att svärmodern i familjen dött av ålderdom, hustrun i barnsäng och löjtnanten i feber. I september tackar staden Gud för att ha skonats från pesten, men vill samtidigt påminna om försiktighet, renlighet och sundhet. Följande år är farsoten som bortglömd.
Pesten i början av 1700-talet var mycket värre än Covid-19. Dödligheten var högre och förutsättningarna att hantera sjukdomen var sämre. Enligt källorna drabbades inte Göteborg av farsoten, vilket kan ha många möjliga förklaringar. En anledning kan vara hur staden i likhet med dagens myndigheter skapade rutiner för renhållning, samhällsinformation och försiktighet i hanteringen av möjliga smittorisker. Åtgärderna var inte alltid framgångsrika, men genom kontinuitet fortgick vardagslivet i staden.
Samtidigt fanns motgångar. Åtgärder skapade rykten, vilket resulterade i missinformation och rädsla. Dåtidens farhågor påminner om dagens oro gällande död, inflation och korruption. Idag är dock ryktesspridningen mer komplex och ständigt global, där städer i Sverige ersatts av länder i världen. Det innebär ett större ansvar för alla att vara källkritiska.
Som Wilhelm de Silentz skrev i samband med farsotens utbrott 1710: ”det gamla ordspråket synes nu vilja sannas, att inbillningen är värre än pesten”.
