Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Landshövdingen som avskaffade sig själv

Beslutet var historiskt – men en konsekvens blev oväntad och dyster.

Göteborg d. 19 December 1865

Landshöfdingen grefve Ehrensvärd emottogs redan vid sin ankomst med gårdagsaftonens bantåg af åtskilliga af stadens mest framstående medlemmar och då hr grefven utträdde på jernvägstorget, som var alldeles uppfylldt af menniskor, uppstämde skarpskyttemusikkåren en marsch, hvarefter brukspatron J. Dickson utbragte ett lefve för den ädle höfdingen, hvilket åtföljdes af lifliga hurrarop. Hr grefven åkte derefter ner till residenset och mottogs vid ankomsten dit äfven af hurrarop från de otaliga menniskohopar som församlat sig utanför detsamma.

(GP den 19 december 1865)

Det var ett spektakel, men det var befogat. Genom ett riksdagsbeslut hade den gamla ståndsriksdagen avskaffat sig själv till förmån för ett modernt tvåkammarsystem. En av de riksdagsmän som hade röstat för reformen var den färske landshövdingen i Göteborg, den då 44-årige Albert Ehrensvärd. Han var alltså både vinnare, i det att han stod på reformvännernas sida, och förlorare, i det att han avskaffade adelns i princip sista privilegium: rätten till en plats i riksdagen.

Eftersom landshövdingen därmed tömde sin grevetitel på sitt sista väsentliga innehåll kan man säga att han avskaffade sig själv. På bevarade porträtt framträder han pompös med ordnar och jättepolisonger och en imposant rondör. För nutiden framstår han som en karikatyr av en trögtänkt samhällsbevarare. Men det fina med 1800-talet är att sådana schabloner inte alls stämmer (där heller), för de som tänkte djärvt och nytt var ofta de som satt i frack och drack punsch.

Greven och landshövdingen Ehrensvärd var en demokratisk kraft.

Det främsta skälet till brukspatron Dicksons, skarpskyttemusikkårens och chalmeristernas entusiasm var nog inte förvåningen över landshövdingens beteende, utan hänförelsen – en känsla av overklighet – över att det fyrhövdade trögdjuret riks-dagen otroligt nog hade lyckats bestämma sig efter en debatt som hade pågått i ungefär 50 år.

Redan när Napoleons revolutionsgeneral Bernadotte blev svensk kung hade några naiva optimister hoppats att det gamla systemet med adel, präster, borgare och bönder skulle åka ut. Men Karl Johan utsåg betryggande senila ministrar och ville absolut inte modernisera riksdagen. (Därtill påminde reformvännernas tankar om det norska Stortinget – en institution som Karl Johan betraktade som nästintill organiserad brottslighet.)

Men med läskunnigheten, tidningarna, folkskolan, urbaniseringen, industrialiseringen, emigrationen, 1848 – hela 1800-talets utveckling – följde att ständerna framstod som en alltmer bisarr skämtspegel av Sverige. Två bernadotter – Karl Johan och Oscar – lyckades spjärna emot. Under den tredje – Karl XV – beseglades adelns öde, och den 7 december 1865 röstade grevarna i Riddarhuset bort sig själva.

Och så underligt hampade det sig alltså att denna reform – som ytterst och på sikt förvandlade grevar och friherrar till alldeles vanliga svenskar med studielån, ATP-poäng och Billybokhyllor – ledde till att göteborgarna denna kväll behandlade greve Ehrensvärd som vore han en halvgud.

Å jernvägstorget samlades emellertid nu ett festtåg, hvartill vår stad sällan kunnat uppvisa maken. I detsamma märktes Sjömannasällskapet med sina fanor, Frivilliga Brandkåren under alla sina mångfärgade och dyrbara standar, Stadens och Masthuggets Brandkårer, Chalmerska slöjdskolans elever m.fl., en procession som upptog i sig flera tusende deltagare.

I Stockholm var medborgarna så uppspelta att de lösgjorde hästarna till Karl XV:s ekipage för att med handkraft dra honom till slottet. Kungen skyndade sig att tacka nej, kanske var han rädd för att någon av dragarna plötsligt skulle komma ihåg att han motsatt sig reformen.

Representationsreformen skulle på sikt bana väg för det moderna Sverige, men den första och besynnerligaste effekten blev märkbar så fort den nya tvåkammarriksdagen öppnade i januari 1867.

Allt var plötsligt så tråkigt.

Alla tongivande politiker hade varit specialister på representationsreformsdebatt. De hade haft eleganta tal till hands i varje ögonblick. De kunde om det knep väckas dödfulla klockan fyra på morgonen och avlossa ett retoriskt fyrverkeri. Hela karriärer hade framgångsrikt inletts, genomförts och avslutats utan att något hänt. Nu, när något hade hänt, inträdde en stor tomhet.

De hade inte längre något att prata om.

Det var som om någon skulle säga till en nutida svensk politiker – av vilken kulör som helst – att hon ska hålla ett inspirerat Almedalstal utan att säga ett ord om Skola, Försvar eller Skatt.

De svenska riksdagsdebatterna som varit så briljanta i 1860-talets början var några år senare ett landskap av fadd tristess. Dessutom var det rörigt, för det ansågs ofint med partier.

I marginalen kunde man också dystert konstatera att den gamla eländiga ståndsriksdagen varit mer beslutsför. Den järnväg som greve landshövdingen färdats på med cigarr i mun genom Karl XV:s omväxlande punschbrusiga och svältdrabbade Vintersverige kunde knappast ha blivit byggd med ett så resolut statligt initiativ om tvåkammarriksdagen hade fått denna fråga på sitt bord.

Och när krutröken hade lagt sig efter det första valet (baserat på rösterna från någon procent av den vuxna befolkningen) visade det sig att ungefär samma personer valts till den nya riksdagen som till den gamla. I Första kammaren återfanns inledningsvis 78 adelsmän, däribland 42 grevar och friherrar. Denna politiska baksmälla – handlingsförlamningen, tristessen, och vad som på nusvenska skulle kallas ett demokratiskt underskott – fick landshövdingen och greven Ehrensvärd sin beskärda del av, för naturligtvis blev han oundvikligen göteborgarnas ledamot i Första kammaren.

Men denna decemberkväll 1865 när han anlände med bantåget och mottogs av brukspatron Dicksons tal och unga chalmeristers jubel hade han nog roligt – inte minst av skarpskyttemusikkåren som bör ha klingat imponerande falskt. Och i detta ligger ingen förmodan om att musikanterna skulle vara inkompetenta, utan blott enkla meteorologiska skäl: en blåsorkester utomhus i december i Göteborg har det besvärligt.

Missa inget från GP Göteborgiana!

Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.