Det var augusti 1996 och sommartorrt på GT:s sportedaktion. Någon borde ringa Gais och kolla läget; Bosse Falk som tidigare ansvarat för laget under tio år hade just gjort comeback på tränarposten sedan Bengt-Arne Strömberg tvingats bort – fem förluster i rad var tveklöst en för mycket. Föreningen famlade efter formen. Kunde möjligen trotjänaren Falk få Makrillarna att stimma igen?
Det föll på sommarvikariens lott att slå en signal till Gais-träningen. Fanns det kanske rent av någon ny spelare att rapportera om? Någon som kunde ge nytt liv åt en tilltufsad trupp?
– Stikkan, vad heter den nya killen där borta, hörde jag Falk ropa till sin högra hand Stig Karlsson.
Man skulle kanske kunna tro att det är en företeelse intimt förknippad med spel på toppnivå, men de långväga lirarna har varit minst lika frekventa när Gais spelat på lägre nivå.
Jag fick aldrig något klargörande svar. Ingen hade riktig koll på provspelarens namn, men det skulle visst ingå några c och z…och kanske, kanske var han polack.
När sportjournalisten och Gaissupportern Tony Balogh 2022 – nu för tredje gången – tar sats och levererar en bok med grönsvart utgångspunkt går han i nyfiken närkamp med 13 av klubbens internationella gästarbetare. Alla med det gemensamt att de tillbringat en tid i det unika Gais-universum som sent 1800-tal formades kring Gårdas pulserande arbetarkvarter. Ett arv som på läktarna alltid vårdats med värme, oavsett om hjältarna agerat i allsvenskan - eller som i år - tampas i toppen på tredje serienivån, i division I södra.
I ”Tillfälligt gästspel - Hur några fotbollsspelare lämnade en del av hjärtat i GAIS” levererar lirare från dussinet länder anekdoter som sällan eller aldrig tidigare letat sig fram till publiken. Och sannolikt är det faktiskt första gången en svensk idrottsbok helt koncentrerar sig på att fånga gästarbetarens perspektiv.
– Spelarnas stora glädje över att vara ihågkomna överraskade mig. Kanske kan man jämföra med rockmusiker som gärna vill göra någon form av bokslut på ålderns höst. Vad hände, och hur gick det till, funderar författaren som i bokform tidigare även närmat sig hårdrocksgenren.
Under Gais 54 allsvenska säsonger (den senaste 2012) har klubben totalt använt 388 spelare. 34 av dem har kommit till Sverige som fotbollsnomader. Man skulle kanske kunna tro att det är en företeelse intimt förknippad med spel på toppnivå, men de långväga lirarna har varit minst lika frekventa när Gais spelat på lägre nivå. Superetta-säsongen 2016 drog till exempel totalt 13 spelare med utländskt pass på sig den grönsvarta Gais-tröjan.
Förklaringen står förstås i huvudsak att söka i den svenska fotbollens professionalisering, men redan innan en frestande lönecheck kunde locka brassar och britter till Gaisgården hände det att duktiga danskar dök upp i svensk elitfotboll.
Målvakten Benno Larsens nio seriematcher och tre kvalmatcher hösten 1971 omges till exempel fortfarande av ett romantiskt skimmer. Gais ordnade ett jobb som bilmekaniker får vi veta – men fotbollslönen då?
– Vi fick 300 kronor för en seger och 150 kronor för oavgjort, säger Larsen till Balogh i telefon från Köpenhamn där han än idag, 72 år fyllda, tränar unga målvaktslöften i förorten Farum.
Som utländsk medborgare tilläts Larsen inte följa med Gais upp i allsvenskan. Landsmannen Gösta Almbjerg hade tagit konsekvenserna och redan 1969 skaffat sig svenskt medborgarskap för att få spela allsvensk fotboll med Gais. Först 1974 öppnades dörren för utländska spelare i landets högsta fotbollsserie. Ronnie Powell var en kantig anfallare från norra England som mest av en tillfällighet råkat hamna på en massafabrik i Ångermanland. Han är förstås helt okänd för brittiska supportrar, men i Sverige skrev han en gång för alla in sig i fotbollens historieböcker när han den 13 april 1974 byttes in i Brynäs bortamatch på Örjans Vall i Halmstad.
På 1970-talet kunde alltså varken Almbjerg, Larsen eller Ronnie Powell försörja sig som fotbollsspelare, men för Tony Balogh berättar flera av de intervjuade gaisarna om senare tiders ersättningar – uppgifter som vanligtvis varken klubbar eller spelare brukar vara särskilt intresserade av att redogöra för. Följaktligen får vi veta att den isländske mittfältaren Eyjólfur Hédinson 2007 lyfte 31 000 kronor i månaden, för att under sin fjärde och sista säsong i Gais (2010) belönas med en månadslön på 40 000 kronor. Men redan 2009 lockades britten Calum Angus och brassen Romario till Göteborg för ännu högre arvoden, och övergångsbonusar därtill.
Ett av författarens Tony Baloghs delmål var att söka spelarrepresentanter för så många olika länder som möjligt. Han tvingades dra streck vid ett dussin nationer, men hade en både diger och brokig bredd att välja bland. Bara från den afrikanska kontinenten: Benin, Ghana, Kamerun, Kongo Kinshasa, Liberia, Nigeria, Sierra Leone ochTunisien, men allra flest allsvenska spelare har Gais hämtat från Brasilien, England och Island.
Unga lovande britter var ett tidigt Gais-spår. I boken speglas epoken genom Terry Gibsons berättelse, den unge Tottenhamanfallaren som några år efter Gais-sejouren hösten 1981 köptes av Manchester United och 1988 vann FA-cupen med Wimbledon FC.
Senare följde flera vågor av utländska spelare; från Brasilien, Island – och så småningom även från Nya Zeeland.
Och hur gick det då den där hösten 1996 sedan Bosse Falk försökt rädda det som räddas kunde? Svar: Bättre, men inte tillräckligt bra. Laget degraderades och fick ta ny sats i division II, men var redan år 2000 tillbaka i högsta serien.
Fotnot: I Tony Baloghs bok ”Tillfälligt gästspel” berättas för första gången ett stycke svensk idrottshistoria ur en utländsk gästarbetares perspektiv. 13 spelare från dussinet länder berättar om sin tid som fotbollsspelare i Gais.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
