Det finns en gammal elak klyscha om Göteborg. Den har ett oklart ursprung och finns i många varianter. Den är elak av det trista skälet att vi göteborgare befarar att den inte är helt osann:
Göteborg är ingen stad där det skrivs poesi. Det skrivs fakturor.
Riktigt så illa är det väl inte – framför allt inte i nutiden. Men för den kulturintresserade göteborgaren är det ändå ett bistert faktum att Göteborg under sina första 300 år utmärkte sig mer på fakturornas fält än på poesins. Därmed intet ont sagt om fakturor.
Men när det gäller konstverk som har format göteborgarnas bild av den egna staden finns det trots allt fullt tillräckligt med färgrika exempel.
Som varje någorlunda vaken läsare ser finns dock här en fälla som är svår att undvika.
Stadsplanerare brukar inte tveka att utplåna ting med vackrare proveniens än så.
Det är en irriterande sjuka på 2020-talet att ständigt diskutera ”bilden” av något i stället för den verklighet som avbildas. Men när det gäller litteratur, musik och måleri är det nästan omöjligt att komma åt något annat än ”bilden” av en stad – för hur skulle man kunna veta att ett konstverk har lämnat så konkreta avtryck hos stadsplanerare, arkitekter och medborgare att gatusträckningar bokstavligen har förändrats, att hamnpartier muddrats eller att nya kvarter har brutit fram?
Naturligtvis kan litteratur, måleri eller scenkonst ha en sådan effekt. Men det är mycket svårt att leda i bevis.
Blott ett exempel kan jag driva fram på rak arm. När Evert Taube (1890-1976) i början av 1960-talet iförd basker och enorm halsduk klev upp och räddade Slottsberget från att jämnas med marken av det expanderande Lindholmenvarvet kan det ses om en poesins seger över fakturorna. Evert Taube manade fram en romantisk bild av ett storslaget förflutet för Hisingen. Slottsberget var, framhöll han, ”Drottning Blankas berg”. Drottning Blanka var vagt bekant för alla svenskar genom barnramsan ”Rida rida rida ranka.”
Sakligt fanns väl inget att invända mot Evert Taubes utsaga. Den belgiska tonårsprinsessan Blanche av grevskapet Namur kom till Sverige för att gifta sig med kung Magnus. Det var på det glada 1300-talet. Hon fick Slottsberget i morgongåva. Inget tyder på att hon någonsin besökte Slottsberget. Stadsplanerare brukar inte tveka att utplåna ting med vackrare proveniens än så.
Men Taube lyckades med blotta kraften i den konstnärliga gestaltningen – och kanske hjälpte halsduken till – göra det omöjligt att röra Slottsberget.
När det gäller 1600- och 1700-talen är de konstnärliga spåren i princip inte fler än att det går att hålla reda på dem.
Historien med Taube är alltså ett undantag.
En sådan här genomgång över flera hundra år av konstnärlig flit får alltså huvudsakligen hålla sig till de inre bilderna – det vill säga hur de konstnärliga verken har format göteborgarnas uppfattning om staden.
När det gäller Göteborgs första 300 år blir det också av nödvändighet frågan om att identifiera de stadsskildringar som har präglat eftervärldens bild. Det är svårt (om än inte omöjligt) att veta i vilken mån en knekt eller piga eller tebrödsbagerska på 1700-talet fick sin Göteborgsbild påverkad av kopparstick, litografier eller folkvisor .
När det gäller Göteborgs två första sekel – 1600- och 1700-talen – råder ett relativt lugn. Naturligtvis fanns det musikanter, målare, poeter och skulptörer. De gamla holländska pionjärerna kunde med välbehag åhöra stadstrumpetarna på Stora Torget. Och ett och ett halvt sekel senare – när den stenrika fru Sahlgren avled i sitt gula tegelhus på Norra Hamngatan – framträdde inte mindre än 42 hoppfulla poeter med tårfyllda minnesdikter och pekuniära förhoppningar. En av dem var en troligen lätt berusad Bengt Lidner (1757-1793).
När det gäller 1600- och 1700-talen är de konstnärliga spåren i princip inte fler än att det går att hålla reda på dem.
Den konstnärliga framställning som har haft i särklass störst betydelse för vår bild av 1600- och 1700-talens Göteborg är tyvärr inte skapad av en göteborgsk Lasse Lucidor eller Sergel.
Upphovsmannen var en hänsynslös och lögnaktig karriärist, det svenska 1600-talets störste pratmakare: fortifikationschefen Erik Dalhbergh (1625-1703). Gravyrerna över Göteborg, på grundval av hans teckningar, i praktverket ”Suecia antiqua et hodierna” (ungefär ”Sverige förr och nu”, utgiven efter hans död), har nästan ensamma format den allmänna bilden av det göteborgska 1600-talet.
Det finns antagligen ingen vuxen göteborgare som inte har sett åtminstone någon av dessa gravyrer.
Dahlberghs avbildningar av Göteborgs murar, skansar, raveliner, sänkverk, palissader, roddbåtar, kyrktorn, vindbryggar, knektar och hästar utgör, enklast sammanfattat, det göteborgska 1600-talet som vi i dag känner det.
I förfärande hög utsträckning är detta en falsk bild.
Det bedrägliga är inte Dahlberghs välkända benägenhet att göra byggnader pampigare än de var och att låta kyrkspiror växa med fantasins kraft. Problemet är snarare att den välordnade fästning som framträder på Dahlberghs gravyrer har mycket lite att göra med den leriga och röriga arbetsplats som var Göteborg under stadens första decennier. Göteborg var en stad som inte blott stod på lera. Den bestod också i hög grad av lera. Det var träpalissader och jordvallar. Och lera.
De bilder och framställningar som har skapat vår bild av det äldsta 1600-tals-Göteborg skildrar snarare en välskrubbad och idealiserad bild av den tidiga 1700-talsstaden Göteborg. I bästa fall.
Under 1700-talet börjar annars skildringarna i ord och bild av Göteborg bli så många och så inflytelserika att de ännu på 2000-talet påverkar vår bild av staden. Påfallande ofta handlar det om verk som rör sig i gränszonerna mellan det konstnärliga, publicistiska, retoriska och pedagogiska. När det gäller den göteborgska litteraturen brukar Eric Cederburgs bok, tryckt år 1739 på Kallmeyers tryckeri, framhållas som den första stadsskildringen. Titeln är tidstypiskt otymplig: ”En kort Beskrifning Öfwer Den Wid Västra Hafwet belägna, Wäl bekanta och mycket berömliga Siö- Handel- och Stapul-Staden Götheborg”.
Vi göteborgare älskar fortfarande Linné för att han skrev ”Göteborg war den täckaste stad bland alla i Riket …”.
Det där med att Erik Cederburg var först är en sanning med modifikation. Det finns några äldre verk – bland annat den märkliga ”Nimrods Skäckta” av Johan Runius (1679-1713), utgiven år 1699. ”Nimrods Skäckta” rymmer några konstiga rader om Göteborg: ”Härlig ästu Göthaburg, från dem fyra delar i werlden …” Det anses tveksamt om Runius verkligen är upphovsman till dessa pompösa fraser.
Men Cederburgs okonstlade flanerande i hamnen och gladlynta noterande av importerade lejon från Algeriet eller Malagavin eller engelska snusdosor kan sägas förmedla en Göteborgsbild som är både exotisk och romantisk.
Därför är den utmärkt som göteborgsk portaltext. Det är liksom både dikter och fakturor.
Ett liknande anslag anas i Carl von Linnés (1707-1778) ”Carl Linnaei Wästgöta-Resa Förrättad år 1746”. Han kom till Göteborg den 9 juli. Linnés uppdrag är rapportörens. Men hans humör är gott. Den katalogaria som hade kunna bli resultatet med en annan skribent blir – silat genom Linnés temperament – en stadsskildring som i sin sakliga färgrikhet är en knappologisk kärleksförklaring till Göteborg.
Vi göteborgare älskar fortfarande Linné för att han skrev ”Göteborg war den täckaste stad bland alla i Riket …”.
Ett knappt kvartssekel efter Linné – i december 1769 – vandrade sjömansprästen Jacob Wallenberg (1746-1778) genom Majorna för att kliva ombord på Ostindiefararen ”Finland” för vidarebefordran mot Kina. Hans reseskildring ”Min son på galejan” är egentligen en ostindisk sjöfarardagbok, men det är bokens inledande Majornaskildring som är höjdpunkten. När Wallenberg återger resenärernas avskedsfylleslag på svensk mark gestaltas krögarens rotvälska på ett sätt som bara kan föra tankarna till Bellman: ”Ik hap go röd vin, kapuner, harer, pudding …. What ye please, gentlemen …”
En mindre jovialisk – men måhända mer skarpsynt – Göteborgsskildrare var Mary Wollstonecraft (1759-1797) som 1796 besökte Göteborg och sedan lönade den göteborgska gästfriheten genom att ironiskt skildra köpmannaelitens benägenhet att börja dricka portvin redan vid lunchtid. Skildringen kom på svenska under titeln ”Bref, Skrifna under et kort wistande i Swerige, Norrige och Danmark” redan år 1798. Men det är först i nutida översättning som Wollstonecrafts sälta verkligen går fram.
Några år före Mary Wollstonecraft hade tecknaren Elias Martin (1739-1818) stannat till i Göteborg och fångat några motiv. Och på samma sätt som Erik Dahlberghs gravyrer i alla sammanhang får representera det göteborgska 1600-talet är det i princip omöjligt att se någon museiutställning eller illustrerad bok om det göteborgska sena 1700-talet som inte tar avstamp i de gravyrer och laverade teckningar som framställts med Elias Martins motiv som utgångspunkt.
Eftervärldens uppfattning om den ljusa myllrande 1700-talsstaden Göteborg är i princip helt Elias Martins förtjänst. Ändå fångar hans penna så mycket mer än den sorglösa staden. Även det fattiga Göteborg är synligt.
Det är bärare, tvätterskor och hemförarbåtar.
Det gäller blott för betraktaren att titta lite noggrannare.
Det göteborgska 1800-talet är spretigt i sitt föränderliga överflöd. Inte mycket förenar den småstad som år 1800 var omgiven av försvarsmurar, en stad som såg ostindiefararna komma och gå, med den industrialiserade storstad med 130 000 invånare som blommat upp vid sekelskiftet 1900.
Och strax efter mitten av detta långa sekel sker också det lokala genombrottet för en avbildningsmetod som för all framtid skulle förändra premisserna för nästan alla former av stadsskildringar: fotografiet.
Med det annalkande fotografiska genombrottet i bakhuvudet ter sig första halvan av 1800-talet som lugnet före stormen.
Göteborg anas blott som några tak. Det verkar vara fruktansvärt långt till New York eller Minnesota.
För nutidens göteborgare är dessa emellanåt massproducerade Göteborgsbilder oundgängliga nycklar till förståelsen av historien. Hur skulle vi till exempel kunna begripa den remarkabla övergången från trä- till stenstad om det inte vore för J F Löwegrens och Leonard Björkfeldts stadsskildringar i bild från 1830-talet. Och när det gäller avbildande precision överglänste O A Mankells (1838-1885) litografier de göteborgska fotografierna fram till åtminstone 1870-talet.
Spännvidden är också stor. J F Weinbergs prudentliga och exakta akvareller med urskiljbara murbruksfogar och taxar och herrar i syrtut visar ett helt annat Göteborg än Emily Nonnens (1812-1905) teckningar från det mönsterjordbruk där hon levde tillsammans med sina systrar och en bror som födde upp praktsuggor.
Familjen Nonnen hade ett omtumlande liv fullt av ekonomisk stress och hotande uppbrott. Men när Emily Nonnen fattade pennan blev det lilla landeriet Liseberg lugnt och harmoniskt.
I de göteborgska museerna (inklusive magasin och depositioner) finns från andra halvan av 1800-talet en mängd underbara Göteborgsskildringar. Det var det göteborgska friluftsmåleriet som gjorde entré, med Hisingsmotiv av Alfred Wahlberg (1834-1906) eller röda klippor och ångbåtsrök vid Nya Älvsborg av Berndt Lindholm (1841-1914).
Den antagligen oftast reproducerade målningen från denna tid är Geskel Salomans (1821-1902) ”Utvandrare på väg till Göteborg” från 1869. Det är en lantlig bild, med knarrig vagn och hästar, på väg mellan klipporna och de sanka ängarna vid Göta älv. Göteborg anas blott som några tak. Det verkar vara fruktansvärt långt till New York eller Minnesota.
Ibland får man nästan en känsla av att det sena 1800-talets friluftsmåleri avsiktligt har målats för att sätta det nymodiga fotografiet på plats.
Det kan vara en utsikt över Flygarns Haga en vinterdag 1882 av Anna Kockum.
Det kan vara en kölhalning vid Kustens varv på 1880-talet, i olja, signerad Wilhelm von Gegerfelt (1844-1920).
En av mina favoritmålningar – i alla kategorier – är ett göteborgskt vintermotiv av Anna Gardell-Ericsson (1853-1939). Dimman drar grånad över Göteborg. Ett ensamt fönster lyser. I nedre vänstra hörnet har konstnären noterat ”Pustervik 21 Jan 1888”.
Det finns också några konstnärligt betydelselösa men lokalhistoriskt underbara akvareller av Ludvig Messman (1826-1893). De visar de nya kvarteren – det vill säga de kvarter som vi är vana vid att betrakta som gamla – vid Avenyn och Vasastaden. Det verkar alltid vara vårljus i hans akvareller. Träden är nyplanterade. Flaggorna vajar.
Jag känner mig mer hemma i Ludvig Messmans blåsiga och Anna Gardell-Ericssons dimmiga Göteborg än hos de lite lite mer realistiska Göteborgsmotiv med bogserbåtar och silltunnor av exempelvis Carl Wilhelmson (1866-1928) och Hugo Birger (1854-1887) som dök upp ungefär samtidigt.
Och kanske undrar läsaren varför jag med så lätt hand tycks slopa tre av de största göteborgska namnen: Jenny Nyström (1854-1946), Ivar Arosenius (1878-1909) och Valandläraren Carl Larsson (1853-1919). Svaret är enkelt: Göteborg är knappt närvarande i deras måleri.
Och hur stod det till med den göteborgska litteraturen under detta skickelsedigra göteborgska 1800-tal?
Ja, man får väl säga att startfältet är en smula ojämnt. Hur ska man till exempel värdera Johan Anders Wadman (1777-1837), poeten och drinkaren som har alstrat ungefär samma typ av anekdoter som man kan höra om Bellman? Av hans författarskap återstår i det allmänna medvetandet blott ett enda ord: det bevingade uttrycket ”Utsupet sa Wadman”.
Till en liknande anekdot- och tillfällighetskategori får man väl hänföra Aron Jonason (1838-1914) som 21 år gammal, i december 1859, tillträdde en befattning som reporter på den nystartade tidningen Göteborgs-Posten. Som fotograf har han kvarlämnat ett magnifikt arv i de göteborgska arkiven. Men hans bestående bidrag är väl Göteborgsvitsen. Det är i hög grad Jonasons förtjänst (eller fel) att göteborgarna betraktas som ett vitsande folkslag.
En reporter av betydligt större tyngd än Jonason fanns på Göteborgs- Handels- och Sjöfarts-Tidning. Han hette Viktor Rydberg (1828-1895). Han var den lataste och mest begåvade skribenten i Göteborg. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidningens chefredaktör S A Hedlund (1821-1900) lade ner ett betydande arbete på att baxa Viktor Rydberg till skrivbordet. Viktor Rydberg var hopplös och genial. Parallellt med de ambitiösare följetongsromanerna (som inte är särskilt Göteborgsfärgade) skrev han göteborgska strövtågskåserier. Och en vinterdag på 1880-talet lär han ha fått inspiration i Slottsskogen och tvingade den hårt prövade Hedlund att stå stilla medan Rydberg krafsade ner ett utkast till ”Tomten” på ett papper mot Hedlunds rygg. Och nog kan Rydbergs ”Den nya grottesången” – med sin hänvisningen till barnen som offras i kvarnen – tolkas som kritik mot de göteborgska industrialister som fyllde spinnerierna med flickor i trettonårsåldern.
Annars verkar de stora namnen ha haft svårt att riktigt få fotfäste i Göteborg. Antingen skildrade de hellre landsbygden och kusten eller hängav sig åt storslagna men vaga naturscenerier – som Emilie Flygare-Carlén (1807-1892) eller A U Bååth (1853-1912). Eller också har de varit blott hastigt försvinnande besökare i Göteborg – som August Strindbergs (1849-1912) berömda nedslag där han utropar ”Här skulle Stockholm ha legat, här vid en vik av världshavet, under det att nu huvudstaden låg i en krok borta vid insjön Östersjön”.
Han lär ha varit en stor charmör. Men det är kanske inte den mest efterfrågade egenskapen hos en Hamlettolkare.
Och det svenska 1800-talets två världsnamn jämte Strindberg – Fredrika Bremer (1801-1865) och Selma Lagerlöf (1858-1940) – verkar båda ha tyckt att Marstrand var intressantare än Göteborg.
Även Albert Engströms (1869-1940) historier om konstskolan ”Valand” har denna karaktär av inspirerad blixtvisit i provinsen. (Det är förresten ett fenomen som går igen även i det tidiga 1900-talets göteborgska litteraturhistoria – till exempel när Harry Martinson (1904-1978) åker spårvagn till Majorna i ”Vägen ut” eller när Dan Andersson (1888- 1920) storögt flanerar i Göteborgs fiskhamn.)
Jag frågade en gång en grånad litteraturvetare vilken som var 1800-talets mest lästa bok i Göteborg, efter almanackor och katekeser.
Han sa att han var ganska säker på att det var stortjuven Lasse-Majas memoarer.
Ja, det är alltså inte lätt att få grepp om den kultur som har präglat vår bild av Göteborg.
Och då har den uppmärksamme läsaren antagligen noterat att jag helt trankilt har hoppat över teatern och musiken. Det beror inte enbart på bristande kunskaper. Scenkonsten har en ögonblickskaraktär som är svår att bedöma för eftervärlden.
Hur – för att ge ett exempel – ska man veta vilket intryck Sillgateteatern hade på 1700-talets göteborgare?
Där framfördes år 1787 ”Hamlet” för första gången för en svensk publik. Jag har ingen aning om huruvida Andreas Widerberg (1766-1810) var bra i huvudrollen. Han lär ha varit en stor charmör. Men det är kanske inte den mest efterfrågade egenskapen hos en Hamlettolkare.
Det är nästan lika svårt med musiken. Men det är väl ingen djärv gissning att tro att Bedrich Smetanas (1824-1884) vistelse i Göteborg på 1850-talet skapade ett musikaliskt intresse i borgerliga miljöer som varade i åtminstone en generation. Kanske fanns det rentav göteborgare som hann uppleva både Smetana och Wilhelm Stenhammar (1871-1927) live i Göteborg.
Men om jag skulle välja ett avslutande namn för denna genomgång får det bli en göteborgsk kulturrepresentant som förenar många konstformer – inte minst den göteborgska vistradition som i modern tid har förvaltats och fullbordats av göteborgska visdiktare som Gunnar Bohman (1882-1963), Lasse Dahlquist (1910-1979), Evert Taube, Barbro Hörberg (1932-1976) och Christina Kjellsson (1962-).
Denna länk mellan genrerna och mellan historien och nutiden skulle kunna vara Axel Engdahl (1863-1922). Han var på samma gång den förste och den siste.
Han var revykung i Göteborg på 1910-talet.
Axel Engdahl avled år 1922 och kan alltså sägas vara den sista representanten för vad som skulle kunna kallas Göteborgs kulturella förhistoria – en konstnär som i väldigt låg utsträckning är hågkommen på film- eller ljudinspelningar. Samtidigt är han förbluffande modern i sina revyvisor. Han känns mer nutida än Karl Gerhard (1891-1964).
Jag gillar en svårkontrollerad historia som esomoftast berättas om Axel Engdahl.
Ibland, sägs det, tog han ett handlån ur biljettkassan genom att fylla en pappersstrut med kontanter.
När någon var i trångmål och behövde pengar fick vederbörande låna en sådan strut med kontanter och när han undrade hur mycket han var skyldig manade Engdahl honom att någon gång återbetala.
Med en strut.
Av detta drar jag slutsatsen att Axel Engdahl inte så gärna skrev fakturor. Revyerna var tydligen lönsamma ändå. Den göteborgska kulturens vägar har alltid varit outgrundliga.
