Vi går här i järnvintern 2023. Inflationen nalkas tio procent.
Men kanske kan vi trösta oss en smula med att det har varit värre.
I februari och mars 1917, till exempel, skrev Göteborgs-Posten också om inflationen. Redaktionen tog sig an ämnet med ett slags yrvaket tonfall. Själva ordet ”inflation” verkar ha varit ett nästan okänt begrepp för den stora allmänheten före Första världskriget – inte bara som glosa, utan också som fenomen. Statistiska Centralbyrån har registrerat penningvärdesstatistik sedan 1830. Bara under ett enda år före 1914 var inflationen över 8 procent. Det var 1856, då inflationen var strax över 10 procent. I praktiken hade Sverige nollinflation under flera decennier i slutet av 1800-talet. Men Första världskriget blev en chock för den svenska ekonomin – inte minst i det utrikeshandelskänsliga Göteborg. År 1915 nådde inflationen rekordnivån 15 procent. Den bet sig kvar 1916 (13 procent).
Och år 1917 katapulterades inflationen till den aldrig tidigare skådade nivån 26,2 procent.
Det är i detta sammanhang man som nutida läsare ska betrakta den granskning av ”dyrtiden” – det vill säga inflationseffekterna – och sillhandelspriserna som Göteborgs-Posten genomförde i slutet av mars 1917.
Prisökningarna måste ha tett sig på gränsen till surrealistiska för göteborgarna.
Jag har nu i åtta på varandra följande torgdagar gjort mina erfarenheter på Fisktorget grundligen och – dyrare än någonsin förr. Småsillen kan man egentligen inte säga något om, även om den är oskäligt dyr i förhållande till vad den kostat i inköp, är det ju ändå billig föda. Men när vi komma till den halvstora och stora sillen blir förhållandet ett annat. Det genomsnittliga priset under nämnda tid har varit kr. 1:50 pr tjog för sill, som vägt ungefär 2 kg. pr tjog. Även om man nu ej vill anmärka på priset 75 öre pr kg, så måste man dock reagera, när man vet att denna sill kostat i inköp högst 80 öre pr tjog. Skall den verkligen behöva fördyras 90 procent på sin väg mellan Fiskhamnen och Fisktorget? Vitling får man betala 15 öre stycket för och ändå är den ynklig. Det gör 3 kr. tjoget och 1:80 pr kg. Den fisken är 100 procent dyrare än i Fiskhamnen.
(GP den 31 mars 1917)
Signaturen ”H” i Göteborgs-Posten tar alltså ett rejält journalistiskt livtag på fiskhandeln. Som en försvårande omständighet framhåller H att fiskmånglarna klär ut sig till fiskare för att ge sken av att fisken förmedlas utan mellanhänder. Men artikeln – som med dagens redaktionella måttstockar skulle ha förkastats som en märklig skvader mellan nyhets- och debattartikel – är framför allt ett inlägg i försörjningsfrågan.
Våren 1917 var första världskriget inne på tredje året. Trots att Sverige inte var krigförande hade matransoneringen och inflationen – ”dyrtiden” – blivit så kännbar att många fattiga familjer stod på randen till svält. Fram till den 27 mars hade riket letts av Hjalmar Hammarskjölds ämbetsmannaregering. Försörjningsproblemen, delvis orsakade av regeringens oförmåga att komma överens med Storbritannien, ådrog statsministern öknamnet Hungerskjöld. De GP-läsare som studerade fiskmånglargranskningen hade i dagarna just fått lära sig namnet på en ny statsminister: högermannen Carl Swartz, en skäggig och godmodig patriark av den gamla stammen. Swartz påstås ha varit måttligt entusiastisk över sin upphöjelse, vilket knappast kan överraska någon. Konungariket Sverige var rörigt. Hungermissnöjet pyrde, en vänsterfalang hade brutit sig lös ur socialdemokratin, Gustaf V stretade buttert emot varje steg mot parlamentarism och en bred borgerlighet fruktade att revolutionen skulle sprida sig till Sverige.
Med historiens avstånd till den oroliga våren 1917 kan man trots allt konstatera att det mesta utvecklades jämförelsevis lugnt i Sverige
Det var alltså i denna uppjagade stund som GP hårdgranskade fiskpriserna – en tid av ransonering, oro på gatorna i städerna, depescher om revolutioner och märkvärdigheter utomlands.
Det måste ha varit en märklig stämning på gatorna i Göteborg.
Här behövas radikala åtgärder, och det utan tidsutdräkt. Den föreslagna prisnedsättningen är alldeles för obetydlig för att ha någon verkan. Sätt ner makrillpriset till 40 öre pr kg. för den, av vilken det går fem eller större antal pr kg., och 50 öre för den, av vilken det går ett mindre antal än fem på ett kg. Och föreskriv samtidigt ett maximipris i handeln 10 öre högre pr kg. [...]
”Den mindre välsituerade delen av stadens befolkning befinner sig för närvarande på grund av de höga livsmedelspriserna i ett nödläge och det är stadens rätt och plikt, att i den mån det är möjligt förhjälpa den därur”. Så yttrade stadsfullmäktiges beredning i sept. 1915, men hur mycket mera kännbart är icke detta nödläge den dag i dag är!
Några veckor senare, den 5 maj, bröt kravallerna ut i Haga, Annedal, Masthugget och Landala. Polisen stod maktlös när fönster slogs sönder och livsmedelsbutiker tömdes.
Militär från Kviberg rensade gatorna.
Med historiens avstånd till den oroliga våren 1917 kan man trots allt konstatera att det mesta utvecklades jämförelsevis lugnt i Sverige – delvis tack vare den välfriserade och resonable Swartz. Han lyckades lugna parterna genom att förbjuda borgerliga skyddsgarden i utbyte mot att socialdemokraterna ansvarade för ordningen på förstamajdemonstrationerna. Han tycks ha varit både gammaldags patron och framstegsman, en patricier som bidrog till demokratiseringen. Kanske är det därför den problemlösande Swartz är rätt okänd – man vet inte riktigt i vilken låda man ska stoppa honom.
När signaturen H påbörjade sin åttadagarsundersökning av fiskpriserna i Göteborg var Hjalmar Hammarskjöld statsminister och Tyskland såg ut som en segrare i det stora kriget. När artikeln publicerades en dryg vecka senare hade Swartz blivit statsminister. Ytterligare åtta dagar senare hade USA gått med i världskriget (bland annat för att tyskarna försökt locka mexikanerna med i kriget genom att lova dem Texas) och loppet var därmed på sikt kört för Tyskland.
En månad därefter satt Lenin på tåget till Petrograd, iförd svensk kostym som han köpt vid ett stopp i Stockholm.
Det var en vinter och en vår när allt gick undan och alla händelser i världen föreföll hänga ihop på underliga sätt och långt ut i kanten av denna märkliga gobeläng anades de skandalöst höga sillpriser som Göteborgs-Posten rapporterade om. Mellan raderna handlar artikeln mer om första världskriget än om sill.
Och trots att dyrtiden – inflationen – tedde sig chockartat hög med sina drygt 26 procent år 1917, kan man med historiens facit konstatera att det värsta inte var över.
Året därpå – 1918 – hade Sverige en inflation på 47 procent. Då hade även Spanska sjukan hunnit drabba Skandinavien med full kraft.
47 procent är med god marginal den högsta siffran i den svenska inflationsstatistikens historia.
Hittills, bör man kanske tillägga.
GP Göteborgiana
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
