Telegrammet från Göring.
Telegrammet från Göring.

”Hr Hitler är en förolämpning”

I år är det 75 år sedan Sveriges största antinazist avled. Kristian Wedel tecknar porträttet av en man som var full av motsägelser.

ANNONS
|

I januari 2003 besöker jag Ingrid Segerstedt Wiberg på åldersdomshemmet vid Kapellplatsen. Vi pratar lite om Göteborgs-Posten, om snöstormen som nyss lamslagit Skåne och om nobelpristagaren Kertész (som hon ogillar). Men mitt egentliga ärende är att fråga om den där historien med GHT, tyskarna och tågen verkligen är sann.

Under andra världskriget syntes ibland tyska officerare i uniform i Göteborg. De sträckte på benen medan permittenttåget gjorde uppehåll vid Olskrokens station. Två gånger om dagen gick tågen genom Sverige med tyska soldater till och från det ockuperade Norge.

Segerstedt talar i Göteorg på Valborgsmässoafton 1937.
Segerstedt talar i Göteorg på Valborgsmässoafton 1937. Bild: KAMERAREPORTAGE

Varje dag, punktlig som ett ur precis efter radiony­heterna, vandrade också längs hamnkanalen nazisternas dödsfiende – en välskräddad och mager, allvarlig och skarpt profilerad vithårig man som följdes av två stora hundar, varav den ena var en Grand Danois som hette Garm och den andra en gladlynt bulldog som hette Winston.

ANNONS

Ibland stannade någon framför den allvarlige, på behörigt säkerhetsavstånd från hundarna, och spottade i gatan.

”Han gick så frysande ensam” skrev senare hans dotter Ingrid Segerstedt Wiberg.

Torgny Segerstedt, chefredaktör på Göteborgs Han­dels- och Sjöfartstidning i 28 år, är jämte Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte, den ende svenske hjälten med internationell ryktbarhet från andra världskriget. I Oslo har han i dag en egen fontän bakom universitetets huvudbyggnad – för till nazisternas förvånade ilska spreds hela tiden Handelstidningen till Norge, trots igenbommade gränser.

Torgny Segerstedt tog bakvägen in i journalistiken. Han hade först tänkt att bli präst men gjorde skandal med en doktorsavhandling som ansågs kättersk, hamnade i kylan, räddades till en professur i filosofi i Stockholm och värvades 1917 till GHT och Göteborg, där han togs emot med den hjärtlighet som alltid präglar göteborgarna när de välkomnar någon som övergett huvudstaden.

För en nutida läsare av Segerstedts artiklar från 1920-talet kan det vara svårt att ana antinazisten. Segerstedt kritiserade den unga svenska demokratin så hårt att han ibland nästan lät antidemokratisk. Han kunde uttrycka sig i lätt illavarslande vändningar om att rensa ut ”det odugliga” och ”bevara sundheten”.

Ungefär så kunde Herman Lundborg eller Fredrik Böök också låta – och de blev nazister. Segerstedt blev den störste antinazisten. Men han tyckte sig bäst försvara demokratin genom att utsätta den för renande kritik.

ANNONS

När Hitler dök upp begrep Segerstedt genast vad det handlade om; som religionshistoriker var han expert på primitiva religioner. Det var inte övermänniskorna som tog makten, oavsett vad Hitler skrek. Det var den inskränkta dumheten.

Segerstedt var – möjligen tillsammans med Herbert Tingsten – den som mest obönhörligt plockade sönder nazismen i all sin grötiga och motsägelsefulla gaphalsighet.

Segerstedt vid skrivbordet GHT:s redaktion.
Segerstedt vid skrivbordet GHT:s redaktion.

Han blev världsberömd efter en märklig korrespondens kort efter nazisternas maktövertagande 1933. På ledarsidan hade Segerstedt sammanfattat läget:

Hr Hitler är en förolämpning.

Några dagar senare kom till Göteborg ett telegram som Segerstedt först antog var ett bisarrt skämt. Hermann Göring påstods vara avsändare.

Innan vidare åtgärder vidtagas, anhåller jag om underrättelse, huruvida Eder redaktion i framtiden kommer att inskrida mot dylika yttranden.

Han skrev ständigt om frihet, men han var ingen svärmisk idealist. Tvärtom var han praktisk. Han var liberal, men sökte stöd hos både konservativa och socialdemokrater så länge det gagnade kampen mot hr Hitler.

Telegrammet var äkta, men fick nog inte den effekt som Göring önskat. Plötsligt visste hela världen vad Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning var. Telefonerna ringde oavbrutet och efter ett par månader skrev Segerstedt:

Handelstidningen dementerar härmed på det bestämdaste ryktet att herr Göring skulle vara anställd i dess tjänst som något slags reklamchef. De tjänster han i den vägen gjort tidningen, uppskatta vi till fullo. Det finns icke en vrå av världen dit icke historien om hans ryktbara telegram burit vårt namn. Det nit med vilket han fortsätter sitt arbete, är också allt erkännande värt. Det är desto anmärkningsvärdare som han arbetar fullständigt gratis und unentgeltlich.

ANNONS

Handelstidningens korrespondent i Berlin fick fort resa hem.

Efter att världskriget hade brutit ut – Segerstedt hade väntat på det sedan 1920-talet – skickades varje dag ett referat av Segerstedts artiklar till London. Churchill läste dem, påstås det, och man vill gärna tro det. I Norge blev Segerstedt älskad bland annat för att han under den norska kampen efter nazisternas ocku­pation 1940 skrev:

Det är hela det norska folket som nu skriver Norges största hjältesaga.

Det var bombastiskt, men norska soldater dog i Narvik och sköts i skogarna och behövde alla stora ord de kunde få.

För hur illa det än var, på något märkligt sätt, hittade Handelstidningen alltid förbi nazisternas spärrar och kom in i Norge.

Den norske kungen lär ha sagt att han tyckte att Segerstedt borde förgyllas. Den svenska regeringen var inte lika entusiastisk och efter tyska klagomål dammade man av en paragraf från 1812 som gjorde det möjligt att beslagta misshagliga tidningar. En tröst var att tidningarna oftast redan var sålda innan byråkratin vaknat.

Segerstedt med hundarna.
Segerstedt med hundarna. Bild: Kamerareportage

En annonsbojkott som göteborgska klädhandlare (Valerius Hansson, Richard Berlin och Sven Gulin) drog igång 1939 var ekonomiskt betydelselös, men antyder stämningen. Här fanns många antinazister, men också många som spottade när chefredaktören kom med Garm och Winston.

ANNONS

Permittenttågens uppehåll i Göteborg blev en daglig bitter påminnelse för Segerstedt om den svenska eftergivenheten.

Segerstedts stil var knivskarp. Han var svag för ödesmättade avrundningar (och möjligen ångrade han sig när han någon gång trampat snett, som när han efter Ivar Kreugers död i Paris jämförde det med ”en konungs gång till ättestupan.”)

I en annan tid och en annan värld skulle han ha kunnat bli en sparsmakad poet eller copywriter.

Han skrev ständigt om frihet, men han var ingen svärmisk idealist. Tvärtom var han praktisk. Han var liberal, men sökte stöd hos både konservativa och socialdemokrater så länge det gagnade kampen mot hr Hitler.

Eftervärldens bild av Segerstedt – den gravallvarlige, ödesmättat vithårige mannen, den rakryggade genomskådaren med de vassa anletsdragen som verkar huggna i sten – har nästan förvandlat honom till en marmorstod. Det är synd eftersom marmorstoder bara kan antingen stå eller stjälpas. Det är också onödigt eftersom Segerstedts dotter Ingrid Segerstedt Wiberg redan 1955 skrev en kärleksfull skildring av sin far – sällskapsmänniskan som var svag för fina kläder och dyra viner och lite barnsligt glad över att tjäna mycket pengar. Och han var naturligtvis snarstucken, raljant, besvärlig, orättvis – som alla människor – och generös och ömsint, ibland trött och sårad.

ANNONS

Han vägrade att dansa.

När världen stod i brand och hans artiklar sändes till Churchill hade han fortfarande tid att bli nedstämd om hans fina Grand Danois missade guldmedaljen på någon utställning.

Det gör honom inte mindre som publicist. I det avseendet var han frysande ensam.

Han hade hoppats få stå på Karl Johan i Oslo när den norska kungafamiljen kom hem, men han dog sjuk och utsliten i mars 1945 vid 68 års ålder, en dryg månad innan Berlin föll.

Det är inte troligt att nazisterna – som lade ner så mycken möda på att få tyst på Segerstedt – någonsin begrep att de själva tillhandahöll GHT:s distributions­kanal in i Norge.

Enligt legenden ska tidningarna diskret ha lastats på permittenttågen som stannade vid Olskrokens station.

Jag för detta på tal medan Ingrid Segerstedt Wiberg serverar kaffe och vetebröd som hon skurit i tunna skivor. Genom fönstret syns en brödbil som fått motor­stopp i spårvagnsspåret.

– Kan det verkligen vara möjligt att tidningarna smugglades in i Norge via permittenttågen? säger jag. Ingrid Segerstedt Wiberg ler och nickar:

– Tyskarna gjorde en stor insats för Göteborgs Handels- och Sjöfartsidning ...

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS