Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Kajen vid Packhusplatsen cirka år 1900.

Här försvann en miljon svenskar

Emigranternas hus var ett unikt göteborgskt museum och forskningscentrum. GP:s Kristian Wedel tecknar den historiska bakgrunden till byggnaden som stod i centrum för den största folkförflyttningen i Sveriges historia.

De var hunsade drängar eller järnarbetare som flydde husbondens eller förvaltarens örfilar, de var religiösa drömmare som ville hålla eget bönemöte, de var bleka hembiträden som hatade frun som låg och drog sig på morgnarna och de ville åka över Atlanten och bära hatt och parasoll som hon.

I Amerika fick en duktig svensk 65 hektar präriejord gratis vid någon av de stora sjöarna. I Amerika fanns ingen värnplikt. I Amerika var grisarna fetare.

På 1880-talet reste närmare 50 000 svenskar om året. Under den stora emigrationstiden – grovt räknat mellan 1850 och 1930 – lämnade ungefär 1,2 miljoner svenskar sina små grå gårdar och trånga tegar, skogarna och fälten runt Frillesås, Markaryd, Kinna, Sunne eller Ödeshög.

Detta skedde nästan helt utan offentlig debatt. Själva bristen på journalistik i Göteborgs-Posten och andra tidningar är slående.

Wilsonlinjens ångbåtsannonser i GP i februari 1885.
Wilsonlinjens ångbåtsannonser i GP i februari 1885.

Emigrationen var ett elände – en landsdränering – som man hoppades kunna tiga ihjäl. Alla andra stora frågor debatterades lidelsefullt, men man låtsades liksom inte om att det hängde ihop med utvandringen. Alla var bekymrade över att järn- och trä-industrin stapplade och över att tusentals bönder gick i konkurs innan 1880-talets segdragna frihandelsdebatt år 1888 mynnade ut i en spannmålstull som fördämde floden av billigt amerikanskt och ukrainskt vete.

Ibland fastnade drängen från slätten på Sillgatan. Han började väl dagen med att köpa en utmärkt säckvävsmadrass för två kronor, fortsatte med yxa och hammare – om det skulle råda brist på dylika i Amerika – och bjöds sedan på brännvin för att fira affären och vaknade pank i en port ett halvt dygn senare. Biljetten var borta.

Och hur mycket bränsle fick rösträttsfrågan när kusinen från Kalifornien i halvmeterlånga brev nämnde att han själv valde president i Frihetens land.

Ingenstans bör denna tystnad om kärnfrågan – emigrationens strukturella orsaker – ha tett sig märkligare än i Göteborg, i synnerhet när Göteborgstidningarna glatt skrev om emigrationens alla andra avtryck: eviga skeppslistor, bedrägliga emigrantagenter, auktioner, växling till dollarsedlar, engelsklektioner och annonser om fartygsbiljetter till Wilson-, Cunard- och White Star-linjerna.

Emigranthotell på Sillgatan. Bild: Göteborgs Stadsmuseum
Emigranthotell på Sillgatan. Bild: Göteborgs Stadsmuseum

Den som vandrade i kvarteren runt Nordstaden, Gustaf Adolfs torg och hamnkvarteren kunde inte ta ett steg utan att påminnas om att en enorm folkförflyttning pågick. Den började på den tegelsotiga centralstationen vid Drottningtorget. Hit kom de, för första gången utanför den egna socknen, efter att ha sålt sina familjegårdar, efter att ha lagt en årslön på biljetten. På perrongen haffades de av agenten som garnerat sig med mässingsknappar och mössa med guldbård för att se ut som en pålitlig länsman.

Ibland hade agenten med sig ett långt rep som de tunga skäggiga bredstövlade bondgubbarna sög tag i.

Det tog en vecka att ordna pappersexercisen i rådhuset. Göteborgsvistelsens tredje ankarpunkt var kajen vid älven där ångbåtarna ”Rollo” och ”Orlando” låg. Genom denna triangel där emigranterna drogs på snöre råkade passagen heta Sillgatan.

I dag heter Sillgatan Postgatan. Här ligger förvaltningsbyggnader och Kronhusgården.

Sjöfartsmeddelande i GP i februari 1885: Ångaren "Germanic" har lyckligen anlänt till New York.
Sjöfartsmeddelande i GP i februari 1885: Ångaren "Germanic" har lyckligen anlänt till New York.

Den är mycket stilla på 2000-talet. Men under 1880-talet var den emigrantgatan, en av de farligaste platserna i Europa, jämförbar med sjöfararkvarteren i Marseille eller Nyhavn.

Till Sillgatan lockades först de självklara och nästan anständiga entreprenörerna: fartygsagenterna, kaffe- och sockerhandlarna, värdshusvärdarna, ölsjappsföreståndarna, pensionatsvärdarna, spring-pojkarna, skräddarna och arrangörerna av fonetiska snabbkurser (”Häv ju no vork for mi? Äj dont nå, ouat kan ju du?”). Därpå följde bondfångare, klockskojare, brännvinsförsäljare, prostituerade och sutenörer. Och slutligen uppstod, som genom en naturkraft, poliskonstaplar, välgörenhetstanter och baptistpastorer som hyrde källarvåningar för samfälld psalmsång.

Utvandrarna blundade och höll i snöret.

Ibland fastnade drängen från slätten på Sillgatan. Han började väl dagen med att köpa en utmärkt säckvävsmadrass för två kronor, fortsatte med yxa och hammare – om det skulle råda brist på dylika i Amerika – och bjöds sedan på brännvin för att fira affären och vaknade pank i en port ett halvt dygn senare. Biljetten var borta.

I lyckliga fall låg en familj som lämnat gården på slätten eller i skogen på ett loppbitet Rum För Resande där någon spelade visan om Petter Jönssons resa till Amerika på dragharmonika:

Han ville bort till det stora landet i vester,

Der ingen kung finns och inga kitsliga prester;

Der man får sofva och äta fläsk och potatis,

och se’n med flottet kan smörja stöflarna gratis.

Nästa morgon följde de agenten till ångbåten ”Orlando” mot Hull, tog därifrån tåget till Liverpool på fem timmar och såg efter fjorton dagars sjösjuka Manhattan.

Annons i GP i februari 1885.
Annons i GP i februari 1885.

Trettio år senare bodde de i Minnesota och talade en fantastisk rotvälska: de funderade på att gå tillbaka till Sverige, för att man kanske ville ut och travla igen. Ju bät!

Inte förrän 1913 tog sig det gamla landet samman och presenterade en verklig emigrationsutredning. Den var grundlig (900 sidor) och missade inte ens att Skandinavien-Amerika Liniens vaxdukar var dåligt torkade i tredjeklassmatsalen och att mjölken till frukostgröten var dålig. Bara historiker fick nytta av utredningen. 1914 kom världskriget och satte stopp för trafiken. Det stora utvandrarlandet Sverige blev ett invandrarland och Sillgatan i Göteborg sjönk in i sömnigheten.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.