Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Otterhällan, ”skyskrapan” Otterhall och Skeppsbron cirka 1932.  Bild: KAMERAREPORTAGE
Otterhällan, ”skyskrapan” Otterhall och Skeppsbron cirka 1932. Bild: KAMERAREPORTAGE

Gustav Adolfs berg gör stadsplanerarna galna

Här finns Göteborgs verkliga medelpunkt.

Skeppsbron är både ett paradis och ett helvete för en stadsplanerare.

På optimistisk 2000-talsjargong heter det ”utmaning”.

Jag brukar tänka på Göteborgs stadsplanerare genom seklerna varje gång jag nalkas Skeppsbron från älven. En sådan manöver kan numera ske sorglösare än någonsin tidigare i Skeppsbrons historia. Det är bara att ta Älvsnabben till Stenpiren. Jag kan kliva på i Majorna och ta båten uppför älven.

Det är från älven Skeppsbrons linjer blir synliga. Det är från älvens stadsplanerarnas utmaningar – och deras hittillsvarande lösningar på dessa utmaningar – blir synliga.

Skeppsbron är svarta branta tak och kompakta hopkörda huskroppar i havsgrönt och älvbrunt.

Man framför allt är det förstås Otterhällan.

Trots att den i praktiken är fullständigt skymd är det Otterhällan.

Otterhällan – den högpunkt som Gustav II Adolf eventuellt använde för att utpeka den nya staden – förblir efter 400 år den verkliga praktpjäsen i Göteborg.

Det är den som alla arkitekter som någonsin tänker en tanke om Skeppsbron måste förhålla sig till.

Jag drack en gång en kopp kaffe tillsammans med med en liten grupp av nutida göteborgska stadsplanerare. När Skeppsbron fördes på tal sade en av dem med en suck som liksom rymde både uppskattning och resignation:

– Det är ju det där berget.

Jag brukar ertappa mig själv med ungefär samma tanke när jag kliver av Älvsnabben: det är det där berget.

Om denna stadsplanering kring Skeppsbron finns en liten skrift som är en enastående service för alla som intresserar sig för områdets historia: ”Skeppsbron och Stora Otterhällan. Behyggelsehistoria och stadsbyggnadskvaliteter” av Sören Holmström. Den är inte utgiven som bok. Det är avsedd som antikvariskt planeringsunderlag från Stadsbyggnadskontoret. Den är enkelt åtkomlig via mobiltelefonen för envar som på morgonen far med Älvsnabben.

Holmströms utredning är i all sin anspråkslöshet en av de intressantaste skrifter om göteborgsk stadsplanering som jag har läst.

Den handlar föga förvånande en del om Otterhällan. Otterhällan har alltid haft ett slags trollmakt över göteborgarna. På 1600- och 1700-talen tänkte man sig att man skulle bygga en stor befästning på toppen. Men den blev aldrig av. Gustav Adolf var förstås Otterhällans och – om anakronismen tillåts – Skeppsbrons förste stadsplanerare. För Skeppsbrons senare stadsplanerare har den alltid varit utgångspunkten: ett slags enormt vertikalt element i en annars ganska platt stadsbild, ett värde som inte får förskingras.

Alla verkar alltid ha varit överens om att man inte får ”bygga bort” Otterhällan – sedan får man väl medge att denna föresats inte alltid till fullo uppfyllts.

Den legendariske stadsarkitekten Albert Lilienberg presenterade i 1915 års stadsplan en magnifik vision med ett slags långsträckt palats – värdigt sjöfartsstadens redarkungar – utmed älven, följt av en trappstegsvis klättring på Otterhällan med en tung och borgliknande tornbyggnad på botten. Därmed skulle Otterhällans kraft och intryck bibehållas.

Jag tycker nog att det är lite synd att Lilienbergs vision aldrig förverkligades.

I stället presenterades en lite stramare skiss år 1929, men då hade Otterhall – ständigt kallad Göteborgs första skyskrapa – redan byggts och i samtida teckningar verkar alla ha tänkt sig att Otterhall snart skulle få en pendang i det norra hörnet.

Det är den stramare skissen från 1929 som präglar Stora Badhusgatan i dag.

Det går inte att frigöra sig från intrycket att Skeppsbron är så att säga bebyggd baklänges.

Större delen av tomtmarken fanns överhuvudtaget inte förrän i mitten av 1800-talet. Dessförinnan var ”Skeppsbron” en sumpig och långgrund del av en älv som var så bred och gyttjig att det bitvis var så svårt att avgöra vad som var land och vad som var vatten. Det krävdes ett enormt fyllnadsarbete för att skapa Skeppsbron. Det tog steg för steg ungefär 50 år – från de första planerna på 1810-talet, då murar och vallar raserades, till 1860-talet då kajerna äntligen blivit så utfyllda att linjen längs älven skulle ha varit någotsånär lik dagens linje.

Men så länge kunde naturligtvis inte göteborgarna vänta.

Det går inte att frigöra sig från intrycket att Skeppsbron är så att säga bebyggd baklänges.

Det är alltså så att en del av de legendariska institutionerna i trakten – Keillers mekaniska verkstad (1841), Gasverket (1842) och Rosenlunds spinneri (1847) – faktiskt fanns på plats innan Skeppsbron hade fått sin moderna kontur.

Först från och med 1860-talet hade Skeppsbron den sjudande industri- hamn- och handelsprägel som vi älskar att förknippa med det gamla Göteborg. Mitt i detta industriella kaos tyckte göteborgarna så småningom om att promenera.

Det ter sig också ur planeringssynvinkel helt naturligt att Keillers mekaniska verkstad skulle ligga där den faktiskt låg. Man kunde helt enkelt förtöja fartygen vid kajen och reparera dem på plats. Lika naturligt är det att området blev – som utredaren Holmström skriver – ”Funktionsintegrerad stadsmiljö på gränsen till kaos”.

Det är ett magistralare sätt att säga att verkstäder, kontor, bostäder och ångbåtsbryggor trängdes i en enda röra.

Ett flygfoto visar Skeppsbron 1932. Det är en gyttrig miljö som präglas av några imposanta klossar, framför allt Merkurhuset och den byggnad som byggdes under namnet Skeppsbron 4, men som nutidens göteborgare har vant sig vid att kalla Kinesiska muren.

Skeppsbron 4 byggdes 1914 och var en synnerligen funktionsintegrerad i det att den rymde redare och köpman på våningsplanen och en raksalong och en cigarrhandel på nedre botten. Man kan utgå från att dessa tvivelsutan bullrande cigarrökande raksalongskunder skulle ha blivit genuint förvånade om någon hade berättat för dem att 2000-talets göteborgare skulle komma att förknippa byggnaden med den plats där ”Tre små rätter” (friterade räkor, biff, kyckling) uppfanns. Ty i 57 år inhystes här en Kinakrog, grundad av en kinesisk sjömanskock som år 1947 råkat bli akterseglad i Göteborg.

Lika funktionsintegrerat förefaller Merkurhuset ha varit, men möjligen med en lite sundare profil. Här satt Svenska Lloyd i våningsplanen och i bottenvåningen låg en mjölkbutik.

Men den verkliga klossen är naturligtvis det där berget. Otterhällan är som en schweizerost numera. Berget förvarar i form av Regionarkivet göteborgarnas gemensamma minne. Jag har några gånger fått följa arkivarier djupt ner i berget för att leta efter kartor.

Det är en säregen känsla att vistas inuti Gustav Adolfs berg.

Jag gillar att gå på Skeppsbron.

Jag har väntat på intervjupersoner vid skylfönster med mässingslanternor och fyrmodeller (Gäveskär 350 kronor, Stora Pölsan 250) Jag har ofta haft Holmströms häfte i väskan. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit inne i Rivertons lobby, i den djupa grå sofforna. Jag har gått i depå där, undan isvindarna och bläddrat efter någon upplysning om Merkurhuset.

Jag har under dessa promenader långsamt insett att Skeppsbron har något unikt.

Den är egentligen den enda plats i Göteborg som de senaste etthundrafemtio åren har kunnat förete något som i brist på en bättre beteckning skulle kunna kallas storstadskänsla.

Antagligen beror det på den branta blandning av stämningar som Skeppsbron i sina bästa stunder har kunnat visa upp: industri och strandpromenad, ångvisslor, vinschar, damer med enormt bredbrättade hattar, väldiga koffertar där man inte begriper hur de ska kånkas ombord, cyklister, tunnor, hästar, gubbar med säck på ryggen, mystiska högar som överdragits av presenningar, glada rikstelefonkiosker, kärror, kranar, vita ångbåtar med glatt lutande skorstenar, svarta bruksskrov.

Förmodligen – för att göra bilden komplett – har det också funnits bedragare och frikyrkopastorer.

Jag sitter i Rivertons soffa (eller, med tanke på pandemin: satt) och få försöker få rätsida på mina intryck av Skeppsbron.

Receptionisterna nickar alltid uppmuntrande åt mig; de är alltför sofistikerade för att ställa några frågor.

Efter en stund har jag gått ut igen.

Jag har ertappat mig själv med ett mönster.

Jag hamnar nästan alltid – ofta i slutet av promenaden – vid samma plats.

Ty det finns ett slags magisk punkt på Skeppsbron.

Vi är så vana vid att Göteborg är skiktat och förnyat, överdraget av nya skal, förändrat, uppgrävt, omdanat, överbyggt och moderniserat att vi lärt att oss att godta att det landskap som Göteborg byggdes i alltid finns långt under oss.

Inte ens arkeologerna kommer riktigt åt det. De gräver sig ner till de gamla stenkistorna och rustbäddarna från 1600-talet. Men den terräng som trampades av Göteborgs första stadsplanerare – holländare och den stadige unge kungen med blonda mustascher – är naturligtvis sedan länge borta.

Det finns såvitt jag vet bara ett enda tillgängligt ställe, på Skeppsbron, i Per Nyströms trappa.

Denna trappa består av 128 steg från Stora Badhusgatan till Norra Liden. Huset intill trappans fot hyser Stadsrevisionen.

Där trappan svänger upp mot Norra Liden ligger ett litet stycke berg, hårt tuktat mellan murar och ledstänger. Men isräfflorna är synliga.

Det är Gustav Adolfs Otterhällan som går i dagen.

Inga reservationer behöver göras för skillnad i marknivåer eller nutida kappor av sten eller asfalt.

Jag står och lyssnar på trafikbruset. Ibland är det soldisigt, ibland är det dimmigt, ibland kommer en pust av diesel från någon matarbåt på älven. Per Nyströms trappa är en oglamorös brukstrappa. Ledstängerna är av grovt rostfritt stål. Längst ner står några hiskliga ventilationslådor av aluminium. Ibland kliver jag över räcket och lägger handen på det äldsta Göteborg.

Det är Göteborgs medelpunkt. Det är Otterhällan, Gustav Adolfs berg.

Det är det där berget.

Missa inget från GP Göteborgiana!

Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.