En måndag när det regnade gick jag till Tyska kyrkan. Jag släpptes in i Aschebergska gravkoret, och överrumplades av det barocka 1600-talet: de styva fanorna, de 30 sköldarna i silver, guld och mörkt rött, grönt och blått.
Jag hade glömt utbrottet av träsnidade vingar, vimplar, lagerkransar, hundar, stegar, ormar, lejon, tjurar, stolar stjärnor, nycklar, fästningsmurar och hjortar.
Sköldarna sitter på väggarna som stora fjärilar.
I kistan - som är överdragen med svartnande silverslingor och ser ut ungefär som en souvenir från 30-åriga kriget - vilar alltså Kongl: Rådet, Fältmarskalken, Generalguvernören, Grefve Rutger von Ascheberg.
Genom korfönstren hördes bromsarna på spårvagnarna som körde upp i regnet längs hamnkanalen.
Jag förvånades över en färskare silverplåt, till 250-årsminnet av att han tågat över Stora Bält, och kunde inte låta bli att undra varför just tåget över Bält hade kommit i åtanke.
Ascheberg var annars med om ungefär 15 av 1600-talets största fältslag.
Det kanske inte är rekord, men åtminstone bra nära.
Han var en av de strävsamma, kallblodiga, smarta, begåvade, kallhamrade råskinnen som gjorde Sverige till stormakt.
En skumning av de biografiska notiserna visar hur man gjorde karriär i staten:
”... fälttåg till Schlesien och Mähren ...” ”...slaktningarna vid Rheinfelder och Wittenweier ...”, ”... sårad och tillfångatagen ...” ”...överrumplat nära tredubbelt överlägsen österrikisk avdelning...”, ”...gjorde armén synnerligen goda tjänster...” ”...plundrade i Böhmen...” ...”personliga mod och hänsynslösa anfallslust”. ”...avslog därunder 11 anfall ...” ”...polackerna blevo nedhuggna eller tillfångatagna ...” ”... erhöll bland annat en värja som konungen själv burit, en guldkedja värd 2 000 rdr, och ett gods i Preussen ...” ”...deltog i det ödesdigra nattliga stormningsförsöket och blev svårt sårad”..., ”...tvenne kulor genom vänstra armen ... ”...fick hästen skjuten under sig ...”
När han var 59 år gammal och i stort sett varit i krig sedan 13 års ålder blev han generalguvernör över Skåne, Halland, Bohuslän och Göteborg och fick ett delikat politisk fråga i knät: försvenskningen.
Göteborg var hans minsta problem, Skåne hans största. I Skåne bodde vad man skulle kunna kalla etniska danskar. Vid Roskildefreden 1658 blev Skåne svenskt, men enligt fredsvillkoren fick invånarna behålla gamla lagar och privilegier.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Svenskarna började självklart genast fundera på hur de skulle kringgå avtalet. Man valde sakligt mellan två lösningar: 1) Skåningarna begär frivilligt att bli svenskar. 2) Utrotning, etnisk rensning, ett förslag som entusiastiskt stöddes av de flesta militärer.
Det ser underligt ut med 2000-talets ögon. Sverige var på 1680-talet i princip en militärdiktatur med etnisk rensning av ockupationszoner på programmet.
Rutger von Ascheberg skulle göra jobbet.
Men det uppmuntrande är att knekten och generalguvernören – som i decennier inte gjort mycket annat än huggit ner tyskar, polacker och danskar – vägrade utrota.
Orsaken var dels att han inte trodde att det skulle fungera, dels att det skulle bli dyrt, dels att han hade egna gods i Skåne, men – faktiskt – också att han tyckte synd om de skånska bönderna.
Om man bara tog det lugnt och var lite hygglig mot skåningarna skulle de så småningom bli svenskar, menade han nyktert.
På målningar har han långt svart hår och grova drag. Generalguvernören såg ut som en överårig hårdrockare. I april 1693 dog han i sitt hus vid nuvarande Gustaf Adolfs torg i Göteborg och lades i kistan.
Hans fru Magdalena Eleonora von Busseck hade begravts i Aschebergska koret två år tidigare. Hon hade hade också gjort stora insatser för militärstaten Sverige genom att föda 25 barn.
Antalet motsvarar en halv pluton.
När personalen på det nuvarande landshövdingeresidenset för några år sedan ställde samman en historik om de forna landshövdingarnas fruar fann man brev från Rutger von Ascheberg, där han oroligt skrev om sin fru att han inte kunde förstå varför hon var så trött.
