Ja, det kan vara att jag är barnslig. Men jag är alltså barnsligt förtjust i tanken på att få reda på vem som var först.
Vem var den första göteborgare som avbildades i en Göteborgsmiljö?
Av 1620-talets holländska köpmän och kanalingenjörer finns bara mörka porträtt av barska rödmosiga män med vita kragar. Jag hade velat se Abraham Cabeliau eller Jacob van Dijck i bärstol i gyttjan vid Stora Hamnkanalen. Eller vattenvägskonsulterna Aertsen och Van Werdt kämpande i diset och vassarna, i dimman och dunsterna, med mätstickor och snören.
Den första svenska göteborgare som lämnat avtryck hette Johan Adler Salvius. Han tillträdde en befattning med diffusa begränsningar – i princip som ett slags göteborgsk stadsplaneringschef – i maj 1621, det vill säga någon månad innan staden Göteborg i formell mening ens existerade. Han gjorde fiasko. Han försökte arrangera lottdragning om tomterna i den nya staden. Det var en kväll full av skrik och bråk i Nya Lödöses rådhus. Salvius hade delat upp lotterna i tre pottor: en för dem som ville bygga hus helt i sten, en för dem som ville bygga hus med en kombination av trä och sten, och en för dem som ville bygga i enbart trä. De två första pottorna var knutna till fina kanaltomter. Det gick som det gick. Alla ville dra lotter ur mittenpottan. Svenskarna skrek att holländarna favoriserades. Och Salvius fick sparken.
Även i hans fall finns ett porträtt: en lätt glosögd ung man med slug min och fjuniga mustascher.
Nej, det finns i princip inga avbildningar av 1600-talsgöteborgare i Göteborg. Men reservationen ”i princip” är i detta fall inte en tom fras. För det finns faktiskt något – en gäckande avbildning – som jag ska be att få återkomma till.
Men 1600-talets göteborgare måste man alltså huvudsakligen nalkas från andra håll än via bilderna. Vilka var de? Eller snarare: vilka blev de? Det fanns ju ingen jordägande överklass, ingen furste i närheten, inga ämbetsverk. Göteborgarna vande sig vid att sköta sig själva. Kanske kan man ana ett spår av Göteborgs DNA här? Vi är vana vid att göra som vi vill – och i synnerhet inte vad någon i Stockholm vill.
Och hur präglades personligheten hos dessa för eftervärldens ansiktslösa göteborgare genom att de skeppade stångjärn till England och de tyska nordsjöstäderna eller skinn, tjära, master och nötter till Holland. Den 20 juni 1653 utklarerades kapten Petter Jaeger för resa från Göteborg till Holland. Det var det 54:e fartyget som lämnade Göteborg år 1653. I lasten fanns 36 master, 114 stolpar, 91 tolfter brädor och 450 skeppund stångjärn. Lasten ägdes av 14 göteborgska handelsmän och en kvinna: Christina Bergenström, änka efter justitiepresidenten Peder Knutsson Bäfverfeldt. Den 4 augusti 1653 anlände ett fartyg från Hamburg, med last av kvinnostrumpor, bomull, kardemumma, ris, alun och tobak. Det var göteborgarnas vardag. En förteckning över stadens avlöningslista tecknar en bild av fästnings- och handelsfolk: sekreterare, bokhållare, vågmästare, slussmästare, stadsfiskal, stadsmusikant, stadsbyggmästare, skarprättare och en viss Måns Bengtsson med den exotiska titeln bomslutare. Han stängde alltså bommarna på kvällen. Det kostade 90 daler om året att hålla bomslutaren Måns Bengtsson igång.
Min favoritgöteborgare från 1600-talet är annars fru Beata De La Gardie. Jag vet inget om henne mer än att hon var änka efter den ledbrutne fältmarskalken Lennart Torstenson. Det finns ett porträtt av henne, storartat, i olja. Fru Beata är omsluten av guld, kolonner och pärlor. Ett medelhavslandskap med cypresser anas i bakgrunden. Göteborg ser det inte ut att vara. Änkefru Beata var värdinna när Karl X Gustav våren 1658 bodde i det Torstensonska palats som i dag är landshövdingeresidens. Kungen stannade i ett par månader. Till vardags brukade han nöja sig med två tjugofyrarättersmål om dagen. Han var en formidabel ätmaskin.
För denna heroiska insats belönades fru Beata av Göteborgs magistrat med sex kilo kanderat socker. Jag tycker om att betrakta henne som Göteborgs första lobbyist.
Det finns ett roligt fönster till 1690-talets göteborgare i form av 1691 års tjänstebeskrivning för Göteborgs kommendant. Den beskriver steg för steg hur stadsmajoren ska bära sig åt för att öppna fästningen Göteborg på morgonen och stänga den på kvällen.
”1. Portarne så wähl som Bohmarne skole hwar Afton i Skymningen slutas; doch om Sommaren när längsta dagarne äre, klockan 9 om Afftonen, då alltijd en fierendels tijma förr än slutningen skeer, skall ringas uthi dhe der till förordnade klockor widh begge Stadz Portarne och Stora Bohmen ..."
Stadsmajoren, en underofficer och fyra beväpnade knektar hämtar alltså stadens nycklar hos borgmästaren och vandrar sedan tålmodigt till Stora Bommen och Lilla Bommen. Bara stängningen av Östra Porten är ett rörande krångligt projekt. Stadsmajoren måste kolla slagbommen, ravelinsvindbron, ravelinen, stora windbryggan med kloppen och – det sista låset – själva porten. Det var inget skämt att stänga fästningen Göteborg. Instruktionen är den äldsta skildringen av en Göteborgspromenad.
För den som intresserar sig för det svenska 1600-talet är det någonstans alltid Erik Dahlbergh. – denne begåvade, skrytsamme larger-than-life-figur, den svenska stormaktstiden skickligaste propagandaexpert, den store marknadsföraren av Sverige i allmänhet och sig själv i synnerhet .
Så stiger ur de många dokumenten och de fåtaliga teckningarna och kopparsticken trots allt en bild av göteborgarna: garnisonssoldater, vagabonderande gesäller och utländska sjömän instängde på liten yta på natten. Gräl på västgötska, plattyska och holländska. Näsor som sniffade på hemförarbåtarnas säckar med kanel och muskot. Slagsmål, epidemier och vatten som de hämtade ur de kanaler som de samtidigt använde som avlopp. Rättegångsprotokollen tecknar nakna porträtt. Den 30 september 1657 fördes förhandling efter att Lars Karlsson hade knuffat Johan Skräddares hustru i en i en vattenpöl och slagit henne med ett vedträ ”så att hon är blå vorden”. Hon hade i gengäld dragit honom i håret och ”slagit honom ögonen fulla med träck”. Båda dömdes.
Av dessa göteborgares vardag finns inga kopparstick eller teckningar eller oljemålningar.
Men något finns alltså.
Det är naturligtvis Erik Dahlbergh. För den som intresserar sig för det svenska 1600-talet är det någonstans alltid Erik Dahlbergh – denne begåvade, skrytsamme larger-than-life-figur, den svenska stormaktstiden skickligaste propagandaexpert, den store marknadsföraren av Sverige i allmänhet och sig själv i synnerhet.
År 1683 gjorde Erik Dahlbergh – som bland mycket annat var chef för stormaktens fortifikationsarbeten - en total ombyggnadsplan för fästningen Göteborg. Det var efter hans ritningar som de göteborgska jordvallarna blev inåtlutande stenmurar.
Erik Dahlbergh arbetade i halva sitt liv med ett praktverk som skulle visa stormakten Sverige i bild: ”Suecia antiqau et hodierna” (”Det forna och nuvarande Sverige”) Han fick aldrig se det klart. Till slut gavs det ut år 1716, tretton år efter Dahlberghs död. Suecian blev ett slags posthum samtidsbild av det sena svenska 1600-talet. Eller snarare: det sena svenska 1600-talet som Dahlbergh tyckte att det borde se ut (gärna efter hans ritningar). Till och med Falun och Trosa såg pampiga ut. Man får ta honom med en nypa salt.
I hans ”Suecia” finns inte bara det berömda och ofta återgivna Göteborgspanoramat från öster. Där fanns ytterligare fem kopparstick med Göteborgsmotiv – och i minst ett fall finns gravörens tecknade förlaga bevarad. Det är Drottning- och Kungsporten – från in- och utsidan och Nya Älvsborgs fästning. Kungliga biblioteket har tillgängliggjort gravyrer och teckningar med hög upplösning.
Bara en av de tecknade förlagorna – Nya Älvsborg – verkar med säkerhet vara tecknad av Dahlberghs hand. Det är antagligen också den äldsta teckningen. Två figurer står i förgrunden. Det skulle kunna vara en man med en käpp och en kvinna med en sejdel eller remmare i handen. De står på Aspholmarna – det vill säga intill nuvarande Älvsborgshamnen – och blickar ut över sluparna, älvmynningen och fästningsmurarna och örlogsflaggorna. Jag vill gärna tänka mig att Erik Dahlbergh verkligen har sett dem – två 1600-talsmänniskor. Att han har fångat ett ögonblick. Men Aspholmarna var ju inte Göteborg på 1600-talet.
De fyra stadsportsgravyrerna är intressantare. Originalteckningarna verkar inte vara bevarade. Kanske är det hjälpredan fortifikationskapten Johan Lithen som har gjort dem. Gravyrerna efter teckningarna är utförda av Johannes van den Aveelen år 1711 i Stockholm. Det är det närmaste vi kommer illustrationer av det göteborgska gatulivet på 1600-talet. De flesta gestalterna är schablonartade. Det är lakejer, kanoner, soldater med långa mynningsladdare och knäbyxor, en trilskande häst. På insidan av Drottningporten syns en liten scen där man anar att tecknaren – Dahlbergh eller Lithen – har fångat en observation. Det är kvinna med ett spädbarn vid bröstet. Det går inte att urskilja hennes ansikte. En annan kvinna pratar med en soldat. Det är väldig skissartat.
Men på gravyren över Kungsportens insida, det vill säga vid nuvarande Kungsportsplatsen, syns alltså något.
En praktkaross har precis passerat. Omedelbart bredvid den, i gravyrens nedre högra hörn, står han. Han har ännu hatten lyft. Det är ett individualiserat ansikte: en rufsig frisyr, påsiga kinder, skägg, en slarvigt uppknäppt jacka. Det är ett porträtt av den typ där man brukar säga: det är inte så porträttlikt, men den som känner honom känner igen honom.
Fyra knappar är oknäppta.
Kanske är det den äldsta avbildningen av en göteborgare i Göteborg. Kanske är han den förste. Jag vet inte.
Men jag vill gärna tänka mig det.
Detta reportage görs inom för ramen för forskningsprojektet "Tidernas Göteborg" – ett samarbete mellan Göteborgs stadsmuseum, Hasselbladstiftelsen, Göteborgs universitet, Akademien Valand, Kamerareportage, Riksarkivet Landsarkivet Göteborg, Göteborg & Co och Bokförlaget Max Ström. Målet för projektet är att skildra Göteborgs historia i bilder. Forskningen bedrivs i svenska och utländska arkiv inom ramen GPS400: Centrum för samverkande visuell forskning vid Göteborgs universitet. Göteborgs-Posten är extern partner.
Har du bilder som du vill ska ingå i Göteborgs framtida kulturarv?
Mejla i så fall vg@gp.se. Observera att det kan dröja flera veckor innan du får svar. Göteborgianaredaktionen får mycket stora mängder post.
Resultatet presenteras fortlöpande i GP och i forskningspublikationer fram till Göteborgs 400-årsjubileum år 2021.
