För länge sedan bodde en gammal skolfröken i ett radhus i Örgryte.
Hon var religiös och skrev visor om blommor och sagor om troll och prinsessor.
Just det, ja: hon skrev psalmer också.
Jeanna Oterdahl verkar vid ett första påseende nästan parodiskt passé.
Alla fotografier tycks stödja detta. Hon är gravallvarlig, i bland med knut i nacken, hon ser alltid ut ungefär som om hon tålmodigt men bestämt lyssnar på en elev som hon strax milt ska tillrättavisa; hon har något besvärande fromt och fjärran i blicken.
Men allt detta är falska etiketter.
Hon hörde till gänget av kreativa kvinnor som slog igenom runt sekelskiftet 1900: Alice Tegnér, Elsa Beskow, Anna Maria Roos.
I dag framstår de som trygga och gammaldags – blommiga symboler för en romantisk barnkultur – men då låg de i frontlinjen.
De var nästan lite farliga, för det fanns en oro för att barnen skulle ta skada av den framvällande sagoboksfloden. Kanske skulle barnen förlora kontrollen över sin sagobokskonsumtion och bli osunda och passiviserade, fångna i en låtsasvärld av – exempelvis – Elsa Beskows bok om den lilla lilla gumman.
Det var samma debatt som i dag förs om telefoner och olinespel.
Småflickslärararen vid Mathilda Halls skola på Karl Gustavsgatan i Göteborg, Jeanna Oterdahl, erövrade barnkamrarna med ”Blommornas bok” 1905. Det var barnvisor illustrerade av Elsa Beskow. 1919 slog hon igenom som vuxenförfattare med romanen ”Inger Skram”.
Det är lätt att skoja med Jeanna Oterdahl genom att citera ur bibliografin: ”Den signade dag, morgonstunder med skolungdom” eller ”Ditt ansvar som kvinna. Ett ord till unga flickor”, utgiven av Diakonistyrelsen.
Men hon skrev mycket mer – omväxlande för vuxna, tonåringar och småbarn – visor, sagor, dikter, noveller, romaner, recensioner.
På biblioteksdatabasen Libris, som visserligen omfattar nyutgåvor och översättningar av alla slag, ger Jeanna Oterdahl 300 träffar.
Hon är omöjlig att etikettera.
Hon som kunde skriva så glada barnvisor – den mest kända är nog den om herr Kantarell i enebacken – led genom hela livet av återkommande depressioner.
(Kantarellvisans originalversion slutar för övrigt med att hela svampfamiljen hamnar i grytan – ett öde som ströks först på 1940-talet, efter klagomål från barnen.)
Hennes kontaktytor spänner över en nästan obegripligt stor del av den svenska barnlitteraturen.
Hon var en kristen frontfigur. Hon har skrivit en av de vackraste julsångerna som sjungs i nästan alla kyrkor på jul: ”Det strålar en stjärna, förunderligt blid ...”
Men hon var förunderligt besvärlig för Kyrkan.
Själv var hon övertygad om att hon skulle ha blivit bränd på bål om hon hade levat i en annan tid.
Hon skrev flickböcker med en tydlig feministisk tendens.
Hon var antinazist redan när det var obekvämt att vara det. Hon stod tillsammans med Torgny Segerstedt på nazisternas svarta lista över särskilt misshagliga skribenter, och det gladde henne.
När hon var närmare 70 år och rimligen borde ha blivit en smula konservativ hörde hon till de få som begrep att de unga rabulisterna Lennart Hellsing och Astrid Lindgren var något att ha.
Hennes kontaktytor spänner över en nästan obegripligt stor del av den svenska barnlitteraturen. Hon samarbetade med Jenny Nyström, som 1874 hade illustrerat Viktor Rydbergs saga om Lille Viggs äventyr på julafton, och en av de skolflickor hon gjorde intryck på var Gunilla Bergström som tecknade Alfons Åberg.
Det är underligt att hon som var så mångsidig och produktiv i dag har hamnat så i skuggan av sina kompisar Tegnér och Beskow att vi i bland antar att Alice Tegnér har skrivit alla barnvisor.
När alla hennes gamla kolleger var döda eller hade slutat skriva fortsatte hon envist.
När hon var runt 80 fick hon en ny framgång med en serie flickböcker som översattes och gick på export till USA.
Hon skrev om nyckelbarn och rotlösa invandrarbarn. Hon låg i frontlinjen 1960, precis som 60 år tidigare. Hon var aldrig passé.
En av de mest sensationella sakerna i hennes författarskap är helt enkelt ett utgivningsår.
Det finns en passus i ungdomsromanen Världen växer:
”Som nu detta med giftgaserna ... Och detta med judarna ...och koncentrationslägren ...”
Så har många författare skrivit i många böcker.
Men ”Världen växer” kom alltså ut 1936.
Den religiösa lilla tanten hade bra utblick från radhuset i Örgryte.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Lästips: ”Jeanna Oterdahl : liv och verk” av Ying Toijer-Nilsson.
