Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Från sluten fästning till öppen stad - så formades bilden av Göteborg

75 000. Så många bilder har granskats. Minst. I nästan fem år har Göteborgs-Posten tillsammans med Göteborgs Stadsmuseum, forskare, bokförlag och Hasselbladstiftelsen inventerat Göteborgs bildarv. Under Göteborgs 400-årsjubileum kommer de bästa bilderna att synas i utställningar, föredrag och böcker. GP:s Göteborgianaredaktör Kristian Wedel tjuvstartar firandet med en specialskriven långessä som berättar Göteborgs historia genom bilderna. Det blir en berättelse som vänder upp-och-ner på Göteborgs historia som vi är vana att se den. Här presenteras andra delen: bilden av staden Göteborg.

 

Om det är ont om bilder från fästningen Göteborgs första 100 år är läget än värre när det gäller staden Göteborg. Det saknas nästan helt bilder. Men det går att gissa ganska väl. Vi får retirera till fantasin, som trots allt kan vara nog så sanningsenlig. Under 1620- och 30-talen var den lilla staden Göteborg en byggarbetsplats. Det var envåningshus av trä med torvtak. Grisar och höns och små kålgårdar. Bryggor. Avloppsstank. Kanaler klädda med furupålar. (Vattnet släpptes på 1622. Med höstregnen började det att rasa in. De klumpiga rundgattade handelsskeppen fick lägga sig på älven och godset fick hämtas med hemförarbåtar: Göteborgs hamn har alltid varit för liten.) Den nya staden Göteborg byggdes i ett älvdelta som bestod av ömsom tjockt uppslammad lera, ömsom överraskande och ovälkomna bergklackar. Det var kärr och vattensjuka ängar. Det var inte riktigt torrt någonstans.

 

När jag sneddar över Gustaf Adolfs Torg brukar jag emellanåt betrakta en stiliserad variant av lantmätaren Kettil Classon Felterus Göteborgskarta från 1644, förevigad i stenläggningen. Det går lätt att orientera sig tack vare den typiska göteborgska krökta hamnkanalen.

En digital version av Classons karta är tillgänglig i Göteborgs stadsmusei databas. Den är enastående detaljerad. Det går att följa 1600-talsgöteborg gata för gata. Nuvarande Vallgatan kallas Drottninggatan på Classons karta, Drottninggatan kallas Jakobsgatan, Postgatan är Hertingsgatan och Lilla Torget är Fisktorget. Runt Domkyrkoplatsen syns en mur. Det är också värt att notera att det 1644 fortfarande bara fanns två broar över Stora Hamnkanalen: Kämpebron och Lejonbron. Tyska kyrkan är under uppbyggnad. Nuvarande Brunnsparken är en oregelbunden holme.

Ja, Classons karta visar med all tydlighet att 1600-talsstaden Göteborg var prydligt planerad. En typisk tomt vid kanalen var tio meter bred mot gatan och tjugo meter djup. Den engelske ambassadören Bulstrode Whitelocke var på besök år 1653. Han beskrev detta pionjärernas Göteborg med milt överseende:

 

”Såväl åtskilliga förnäma och mindre förnäma holländare, skottar och andra lika väl som svenskar har byggt den här staden och uppfört många vackra tegelhus, vilka emellertid ser ut att vara inte alltför stabilt byggde.”

 

I slutet av 1640-talet var det ont om tillgänglig tomtmark innanför vallgraven. Kåkbebyggelse hade börjat dra sig uppför Otterhällan. En kaotisk förstadsbebyggelse av skjul och kålgårdar kavlades ut på ängarna i det som snart började kallas Haga. Inom vallgraven var de provisoriska kyrkorna först på plats, därpå rådhus (1634), fängelse (1636), tull- och packhus (1637), krutkällare (1642). Hit räknas väl också den brandröda tegelbyggnad i kärv stormaktsbarock som numera kallas ”Göteborgs äldsta byggnad”, det vill säga Kronhuset, påbörjat år 1643. (Fast Kronhuset är förstås inte äldst. Göteborgs stad har via sentida införlivanden av omgivande landsbygd skaffat sig en liten vacker kollektion av medeltidskyrkor, i till exempel Lundby och Örgryte, men kyrkor brukar av någon anledning inte räknas.)

Och så byggde ju fältmarskalken Lennart Torstensson – en veteran från trettioåriga kriget som var så ledbruten av reumatism att han kånkats omkring på bår mellan slagfälten – ett pampigt palats vid Stora Hamnkanalen. Det stod klart i en första version år 1650 och är i dag landshövdingeresidens.

Måhända bör man också för den göteborgska ölhistoriens skull nämna att en Johan Casparsson år 1645 köpte ett tomtkomplex Holländaregatan för att anlägga ett bryggeri. Kanske skulle en dåtida Göteborgsflanör också med stolthet ha pekat ut två stenhus: Johannes van Ackerns apotek Strutsen på Korsgatan (byggt 1658) och justitiepresidenten Peder Bäfverfeldts hus vid Stora Torget.

Därmed hade göteborgarna liksom fått det viktigaste på plats: rådhus, tullhus, kyrka, kruthus, kanonförråd, apotek, bryggeri och fängelse. Vad mer kan man behöva?

I Göteborgs stadsmusei arkiv finns en anspråkslös pennteckning, daterad till cirka 1650. Om man bortser från den överdimensionerade domkyrkan kan teckningen antas fånga det allmänna intrycket hos den ungefär 30 år gamla staden. Kronhuset är nästan färdigbyggt. Man anar till och med den låga kåkbebyggelsen på Otterhällan. Det ser redan ganska trångt ut.

 

 

I slutet av 1600-talet hade Göteborg utvecklats till en liten holländsk stad med vippbroar, träd längs kanalerna, trähus med spetsiga tak.

 

Det finns några teckningar och stick av detta den andra eller tredje generationens Göteborg. Det är naturligtvis Erik Dahlbergh igen. Vem annars? Det finns skäl att gå tillbaka till den stora panoramabilden från öster – den som så förskönat visade hans fästning Göteborg. För det finns ju en tecknad förlaga till gravyren som avslöjar ganska mycket av staden innanför murarna. Det är inte Dahlbergh själv som har tecknat. Han fungerade emellanåt snarast som chefredaktör för Suecian. Upphovsmannen är i detta fall troligen en hjälpreda vid namn Johan Lithen, en av Stormaktssveriges många strebrar, som började som volontär och till slut – 1708 – blev Göteborgs fortifikationsbefälhavare under adelsnamnet Litheim.

 

 

 

Lithens teckning – säkerligen utförd efter Dahlberghs magistrala anvisningar – är häpnadsväckande detaljrik även när det gäller sådant som inte rör Göteborgs militära funktion. Bakom (de aningen överdrivna) murarna anas verkligen Göteborg med urskiljbara byggnader: Domkyrkan, Tyska kyrkan, den krökta Hamnkanalen, Kronhuset – som en skyskrapa – och en glatt snurrande väderkvarn på Otterhällan. Älven är bred och sank och vassfylld. En kämpande roddare siktas där Centralstationens rangerbangård i dag ligger.

 

***

Nej, det var väl ingen perfekt stad. Men jag känner ett visst behov att ärerädda denna lilla trånga gyttriga, grå och leriga sextonhundratalsstad och det gör jag genom att hänvisa till den huvudperson som jag överhuvudtaget knappt har nämnt: den blonde, mustascherade och aningen knubbige 24-åring som en marsdag år 1619 mycket väl kan ha ridit upp på Otterhällan och pekat ner mot de fågelskräniga vassarna och bestämt att just här skulle staden Göteborg byggas och den skulle bli så befäst att dansken aldrig skulle återkomma. Gustav II Adolf. Hjältekungen eller krigsförbrytaren, beroende på vem man frågar. Men kompetent var han. Jag har alltid tyckt att han är djupt bedrägligt gestaltad i Fogelbergs skulptur på torget. Kungen är för tjock på sin sockel och det borde ha varit en ryttarstaty. Han grundlade fler städer än någon annan svensk kung – till exempel Borås, Umeå och Piteå – och lär en gång missnöjt ha muttrat att de nya städerna var:

handelslösa, ruttna och kullrivna …

Även moderna historiker har kritiserat 1600-talsstaden Göteborg. Eli F Heckscher (1879-1952), professor i ekonomisk historia – i princip uppfinnaren av ämnet ekonomisk historia – kallade rentav Göteborg ”en svår missräkning”.

Jag dristar mig att hävda att både Gustav Adolf och Eli F Heckscher var för stränga mot Göteborg.

Jag har inte förtjust i ekonomihistoriska förklaringsmodeller. De förefaller mig ofta vara mer modeller än förklaringar. Däremot är jag mycket förtjust i ekonomisk historia, vilket lyckligtvis är en annan sak. Men jag har svårt att engagera mig i om Göteborg ska betraktas som en ”nod” i en ”nätverksteori” eller rentav som ett exempel på en ”gateway”. Jag har alltid tyckt att Heckschers kritik har skjutit en smula över målet. Göteborg hade trots allt det komplicerade uppdraget att vara både sluten fästning och öppen stad.

Gustav Adolfs kullrivna byar blev centrum för stadsadministrationen, för att driva upp skatter, och i Göteborgs fall samtidigt en militär gränsfästning. Inte var det så illa.  

Alla dessa kartor från 1600- och 1700-talen, ibland ritade i största förskräckelse och hast av utländska spioner, visar denna Göteborgs dubbla funktion: staden som är en fästning, det slutnaste som kan föreställa sig, samtidigt om den är orienterad mot havet, mot vidderna, länderna, det flandriska klädet, vinerna, sjömansskrönorna, punschbålen, Genua, kompasserna. Lithens teckning – eller vem nu tecknaren kan vara – fångar Göteborgs unika identitet.

 

 

År 1747 fanns det i Göteborg 1 158 trähus och 28 stenhus.

 

Om det gick häpnadsväckande snabbt att bygga en fästning i sten gick det uppenbarligen häpnadsväckande långsamt att bygga en stad i sten.

1700-talet är mellanseklet i Göteborgs bildhistoria. Det är fortfarande ont om bilder av stadsmiljön, men det finns trots allt en del dokumentation – och därtill skildringar i ord.

 

Först ut bland berättarna var Eric Cederbourg. Han brukar räknas som den göteborgska lokalhistoriens fader. Han var en hårt prövad, för att inte säga bitter, man. Han verkar ha lagt osunt mycket av sin tid på att vara ledsen över att han inte fick bli borgmästare i Göteborg. Han kände att den posten var liksom vikt för honom. Men han skrev det första större göteborgska lokalhistoriska verket – den första bok som kan hänföras till den brokiga genre som nuförtiden kallas ”Göteborgiana”.

”En kort Beskrifning Öfwer Den wid Wästra Hafwet belägna, wäl bekanta och mycket berömliga Siö- Handel- och Stapul-Staden Götheborg” trycktes år 1739 på Kallmeyers tryckeri.

Cederbourg har ett förvånansvärt glatt berättarhumör. Med den noggrannhet som bara kan vara följden av en genuin hembygdskärlek mäter han Göteborg: från Drottningtorget till Stora Bommen är avståndet 1 245 Swenska Alnar, från Drottningtorget till Karlsporten är det 1080 alnar och tegelbruket vid Mölndalsån ligger ”två eller tre Mosquet-Skott” från staden.

Entusiastisk går han nere i hamnen och kikar i båtarna och rapporterar att det kommer tunnor med malt, havre, råg och vete från Skåne och de nordtyska provinserna; lin, vax och hampa från Reval och Riga; malagavin, pomerans, mandel, saffran, russin och olivolja från Spanien, flanell, speglar, snusdosor, klockor och hattar från England; solfjädrar, vita handskar, kammar, synålar, rödvin och ansjovis från Frankrike; sill, tegelsten och kaffe från Holland, och tvål, såpa och silke från Italien.

År 1731, berättar han lyckligt, hade någon med sig lejon och tigrar från Algeriet.

Samtidigt hade han den initierade stadsskildrarens eviga problem – han står lite för nära Göteborg för att se det. Det krävs ofta en utomstående observatör.

Sommaren 1746 kom denna utomstående observatör, i form av doktor Carl Linneaus, utsänd av Riksens Högloflige Ständer för att förteckna allt han såg av sippor, märkvärdiga ekar, runstenar, skeppsmask och mönsterjordbruk. Skildringen av Göteborg i ”Carl Linnaei Wästgöta-Resa Förrättad år 1746” (utgiven 1747) rymmer bland annat den första jämförelsen mellan Göteborg och London. Faktum är att Linné knappt hann lämna nattkvarteret i Lerum innan han såg det:

”Strax öpnades Götheborgs Län med et långt, men smalt fält af ängar och åkrar, som sträckte sig hela milen in åt Götehorg. Detta liknade nog Tems floden, (allenast det stådt under watten) då man ifrån hafwet seglar in åt London, fast de på bägge sidor liggande bärg woro här mer skallote och klippfulle.

Linné kom till Göteborg den 9 juli 1746. Hans beskrivning är så ofta återgiven att läsaren nästan glömmer hur bra den är. Här noteras inte bara broar och ”löfträn” (en märkligt vag observation av Linné som annars brukade vara noga med artnamn på både svenska och latin), utan även de typiska träfasader som målats fiffigt för att likna stenhus.

”Göteborg war den täckaste stad bland alla i Riket, til storlek något mindre än Upsala; nästan rund, omgifwen och befästad med Wallar och Grafwar; afdeld med regulaira, räta och jemna Gator; genomskuren med åtskilliga Grakter eller grafwer, som på ömse sidor hafwa gator. Sjelfwa grafwerne äro på sidorna perpendiculairt murade med gråsten, så at gatan til en mans högd står öfwer wattnet; Broarne eller Bryggorne äro hwälfde; Löfträn äro planterade på ömse sidor om grafwerna, så at denne Stad mycket liknar de holländska städer. Husen äro til största delen store och swåra Träbyggningar, af två wåningar , och nära intil hwarandra stälde, utanpå beslagne med bräder, samt målade med röd eller gul färg, men knutar och fönsterkarmar med hwit eller blå; så att de på någon distance mycket likna stenhus: grunden eller murarne äro äfwen som wäggarne beslagne med bräder.

Taken äro af tegel och fönstren av Ängelskt eller Franskt glas. Göta Elf stryker intil staden, och har communication med grakterna; men på wästra sidan stöter Hafswiken til staden, så at stora skepp kunna nåkas staden på 1 eller ½ mil, och där hafwa en beqvämlig hamm; men små och nätta fartyg kunna gå in i sjelfwa staden; eljest skiljda et par höga bärg hafwet ifrån staden. Han ligger nog sidlänt, så att husen ofta äro bygde på pålar, häraf sker, at watnet i grafwerna är ofta något stinkande, hwaraf orten blifwer mindre sund. Här i staden är Landshöfdingesäte, Gymnasium, Guarnizon, Ammiralitet, Fortification, Artilleri, en skön Rådstuga med Börss, trenne Kyrkor och Ostindiska Compagniet.”

 

Det enda som fattas i denna magnifika portaltext är göteborgarna. Säga vad man vill om Linné. Han var en stor skildrare. Men någon reporter var han inte. Och göteborgarna kommer jag att återkomma till.

Linnés berättelse överensstämmer med intrycken hos Abraham Hülphers – en musikalisk topograf från Västerås – som år 1759 passerade Göteborg på vägen till Köpenhamn. Hülphers beskrev röda och gula trähus med engelska fönster och tegeltak och tyckte att mycket var trångt och slarvigt byggt, med takdropp och röta.

Allt var alltså inte idel välstånd. Staden Göteborg hade – för att komma med en upplysning i en teaterviskning – ständigt ont om pengar i mitten av 1700-talet, trots stor påhittighet i form av tolag, revierspenningar, roder- båk- och pålpenningar, tunnepenningar, väggpenningar och brandavgifter. Göteborg var redan då god tvåa i Sverige med 10 000 invånare, långt efter Stockholm (60 000) och kort nos före Karlskrona och Norrköping. Detta sagt med en brasklapp, för det är inte lätt för nutidens historiker att beräkna folkmängden i svenska städer på 1700-talet och föga överraskande verkar det vara allra svårast när det gäller Göteborg.

Det finns en serie bilder från det sena 1780-talets Göteborg – likartade gravyrer, etsningar, teckningar och färglagda tryck. Alla kan härledas från några teckningar av Elias Martin. Martin hörde till kretsen kring Gustav III. Han drack med Bellman och Sergel och fick prestigeuppdraget ett teckna kungens ”Svenska vuer”. År 1787 var han i Göteborg.

 

Trots några decenniers glapp överensstämmer Elias Martins bilder väl med Linnés och Hülphers skildringar. De mest kända tablåerna visar Göteborg kring Stora Hamnkanalen: välvda stenbroar, knaggliga gator, träd på kajerna, hemförarbåtar med lådor och balar, kärror med vattentunnor, träbryggan vid Brunnsparken, Lilla Bommen (som verkligen är två vertikala bommar) – och hästar, bärare, vagnar, män med knäbyxor och en raggig hund. På Norra Hamngatan står en enkel kran.

 

Elias Martin tecknade också Karlsporten. Han bör ha stått ungefär vid nuvarande Esperantoplatsen. Det är en bild med helt annan karaktär än det karamellglada myllret längs Stora Hamnkanalen. Karlsporten är ett mörkt tegelvalv, murarna är slitna, nötta bergknallar går i dagen.

 

 

Denna teckning ger en aning om det Göteborg som under 1700-talet hade vuxit så mycket att de gamla murarna i praktiken började bli meningslösa. Ekipagen utanför Karlsporten på Martins teckning kan antas ha kommit från Majorna. Det var ett parallellsamhälle som var större än många svenska städer och där det på en sträcka av ett par hundra meter fanns fler brännvinskrogar än på hela den bohuslänska landsbygden. Och där fanns sillsalterier, för i västkustens historia är andra halvan av 1700-talet också den stora sillperioden.

 

Vi bör vara glada över att vi har Cederbourg, Linné, Hülphers och Martin – tre bildmakare i ord och en riktig bildmakare. De ger åtminstone en aning: den holländska staden var borta, men Göteborg var fortfarande en låg och nästan byliknande trähusstad.

Men alla fyra hade förstås också sett spåren av något annat. Om detta var de anmärkningsvärt förtegna. Det är värt ett eget kapitel.

 

 

Jag kan inte underbygga mitt påstående med någon statistik eller publicerad forskning. Men jag vill ändå hävda att ingen svensk stad har brunnit fler gånger än Göteborg.

Bilden av Göteborg är en bild av bränder eller rättare sagt: av brändernas följder.  

  • Den 2 januari 1669 brann 50 hus mellan Kungsporten och Östra Hamnen.
  • Den 15 april 1721 brann 213 hus söder om Stora Hamnkanalen, däribland Domkyrkan och gymnasiet.
  • Natten mellan den 13 och 14 januari 1746 brann i stort hela Femte kvarteret inklusive Kristine kyrka, kommendantshuset, Corps du Garde, Barnhuset, ett par artilleri- och fortifikationsbyggnader och ytterligare 196 hus. Ur Kristine kyrka lyckades man i princip bara rädda predikstolen.
  • Sedan satte det igång ordentligt, till den grad att det lokala brandförsäkringsbolaget prydligt gick i konkurs:
  • Den 2 mars 1792 brann under femton timmar 110 byggnader i Tredje kvarteret Söder om Stora Hamnkanalen
  • Den 3 februari 1794 brann 87 hus.
  • Och den 20 december 1802 brann Andra kvarteret söder om Stora Hamnkanalen och ödelade Domkyrkan (där köpmannen John Hall d ä stod lik), synagogan, Gymnasiet, Frimurarelogen och Evangeliska brödraförsamlingens hus. Till och med kyrkogården eldhärjades så svårt att den efteråt slutade att användas som begravningsplats.
  • Och till slut – som bisarr final på dessa tolv år av bränder – brann den 1 november 1804 stora delas av Första kvarteret, Landskansliet, delar av kasernen och ytterligare 200 hus.
  • 8 000 göteborgare blev hemlösa.

Det blev ett slags slutpunkt. Det fanns helt enkelt inte mycket mer som kunde brinna.

Göteborg var alltså brändernas stad. Det kastar onekligen ett egendomligt ljus över Linnés Göteborgsskildring från sommaren 1746 – där han beskriver Göteborg som Sveriges vackraste stad trots att han rimligen måste ha klivit mellan sotsvarta ruiner från de drygt 200 byggnader som hade brunnit ett halvår tidigare.

Men kanske såg Linné bränderna som något alldeles naturligt. Det brann brasor överallt – från öppna spisar, bloss, kritpipor, talgdankar, tranlampor och vaxljus. Brandrisken var alltid närvarande. Den göteborgska brandförordningen från 1725 andades snarare vanmakt än kontroll:

 

”Som i alla hus är 1 tunna vatten till minsta ordinerat, i var kvarter 4 träkar, alltså måste borgerskapet närmast vid eldsvådan strax utskaffa sina kar på gatorna …”

Samtidigt var det till slut bränderna som skapade det nya Göteborg. Det var bränderna som gjorde slut på den låga trästad från 1600-talet som segt dröjt sig kvar och motstått alla förordningar och ambitioner. Bara bränderna rådde på trästaden.

För varje brand uppstod ytor.

I Göteborg kunde arkitektdynastin Carlberg successivt kliva fram på 1700-talets brandtomter. De tre carlbergarna täckte nästan hundra år (Den andre av dem, Bengt Wilhelm Carlberg, har nått viss ryktbarhet även utanför den lilla knappologiska krets som intresserar sig för Göteborgshistoria, ty han var ett av ögonvittnena när Karl XII med litet plopp – som man kan slå med tu finger i handen - sjönk ihop i löpgraven i Norge den 30 november 1718.)

 

Två bilder av Lilla Torget – en av Göteborgs mest avbildade platser – fångar den övergång från trä- till stenstad som tvingades fram av bränderna. På Justus Fredrik Weinbergs akvarell från 1793 är Södra Hamngatans tak fortfarande en ojämn tandrad.

 

 

Litografin baseras på en teckning av Leonard Björkfelt från 1836. Stenstaden är införd. Det är ett knappt halvsekel mellan bilderna. De visar en i grunden förändrad stad.

 

Det hade tagit nästan 200 år, men till slut var trästaden Göteborg borta.

 

När Leonard Björkfelt gjorde sin teckning hade dessutom vallraseringen – den dystre landshövdingen Carpelans initiativ – börjat vinna effekt. Det är en sällsam omständighet att Göteborgs stadsutveckling fram till mitten av 1800-talet har drivits framåt av två förstörelser: bränderna och vallraseringen, en ofrivillig och en frivillig.

Häri ligger också förklaringen till att Göteborg än i dag är en så förbluffande lättläst stad för den arkitekturintresserade flanören: allt är byggt i tur och ordning, det är som ringar på vattnet.

I över ett halvsekel kunde den befriade staden Göteborg breda ut sig på de gamla brandtomterna och forna fästningsytorna, med allt sådant som följde med 1800-talet: allmänna byggnader, gryende industri. Trädgårdsföreningen inklusive pelikandamm och schweizerkrögare med rolig dialekt. Feskekörka, Latinläroverket, Sociala huset, Centralstationen, Keillers verkstad, Rosenlunds textilfabrik. Från mitten av 1800-talet kunde man rentav på de gamla frigjorda ytorna se ett fenomen som samtiden betraktade som något högst onaturligt, ja rentav som något omoraliskt: hyreshus, hus som byggdes av någon som inte själv planerade att bo där.

Men då är vi nästan bortom ramarna för de 250 första åren och på god väg in i den fotografiska epoken. Den får dock anstå. Ty vi är på intet sätt klara med 1600- och 1700-talen. Faktum är att jag knappt har nämnt det viktigaste. Jag har bara låtit dem flimra förbi.

Men det är trots allt dem och deras bilder det handlar om: göteborgarna.

 

 

 

Kristian Wedel

 


 

 

Essän ”Göteborg och bilderna” görs inom för ramen för forskningsprojektet ”Tidernas Göteborg” – ett samarbete mellan Göteborgs stadsmuseum, Hasselbladstiftelsen, Göteborgs universitet, Akademien Valand, Kamerareportage, Riksarkivet Landsarkivet Göteborg, Göteborg & Co och Bokförlaget Max Ström. Målet för projektet är att skildra Göteborgs historia i bilder. Forskningen bedrivs i svenska och utländska arkiv inom ramen GPS400: Centrum för samverkande visuell forskning vid Göteborgs universitet. Göteborgs-Posten är extern partner.

”Göteborg och bilderna” är en populärhistoriskt anlagd essä utan notapparat med utgångspunkt i ”Tidernas Göteborg”.

För den som vill läsa vidare om Göteborgs historia rekommenderas trebandsverket ”Göteborgs historia. Näringsliv och samhällsutveckling” av ekonomihistorikerna Bertil Andersson, Martin Fritz och Kent Olsson. Det senast utgivna breda översiktsverket är Tomas Anderssons och Peter Sandbergs ”Göteborgs historia. Porten mot väst.” (2018).

Vid arbetet med ”Göteborg och bilderna” har jag haft nytta av de utförliga noteringarna i Göteborgs stadsmuseums arkiv, Carlotta. De tecknar sammantaget ett fullödigt – och emellanåt oväntat - porträtt av Göteborgs historia. Jag är också tacksam för synpunkter och idéer från medlemmarna av projektgruppen Tidernas Göteborg: Marie Hellervik (Göteborgs stadsmuseum), Mats Jönsson (Göteborgs universitet), Niclas Östlind (Akademin Valand) Louis Wolthers (Hasselbladstiftelsen) och Karl-Magnus Johansson (Landarkivet Göteborg).

Berättelsen om Ebba Greta Hölander är återgiven i ”Från fästningsstad till handelsstad” av Bertil Andersson, sidan 352.