Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/12

En göteborgsk världsstjärnas uppgång och fall

Det gåtfullaste hyllningstelegrammet är en särskild hälsning undertecknad ”qvinnor i nordliga Ryssland”.

Ibland skapas berättelser slumpvis i nyhetsspalterna.

Vid en bläddring på måfå i 1877 års tidningslägg kan en nutida läsare trilla över notisen:

Rederiaktiebolaget ”Örnen” hade i går ordinarie bolagsstämma, hvarvid ansvarsfrihet lemnades styrelsen för förvaltningen under sistl. år 1876. Af årets nettovinst kr. 126,566: 77 bestämdes en utdelning af 60 kr. pr aktie med 90,000 kr. eller 6 proc. å inbetalta aktiekapitalet samt afsattes till reservfonden 36,000 kr., så att denna nu uppgår till 198,000 kr.

(GP den 27 april 1877)

Det är alltså en liten krumelur från det skede i Göteborgs sjöfartshistoria då trafiken tredubblades och segelfartygen började få svårt att tävla med alla personalsnåla och punktliga ångbåtar som körde havre till Londons spårvagnshästar.

Ändå startade tunga finansiärer i Göteborg – Gibsöner och Olssöner och Magnusar – år 1873 ett stort segelfartygsrederi som kort efter det fina förvaltningsåret 1876 (vet man med historiens facit) började sin seglats mot undergången.

Den glada bokslutsnotisen är verkligen ett bokslut över den sista sorglösa tiden för den segelsjöfart på träskrov som var lika gammal som civilisationen.

Nog är den värd att fiska upp ur Götborgs historia.

Men nedanför detta meddelande hade alltså 1877 års typograf råkat lägga in den kortaste notis som går att tänka sig:

Enligt hit i går ingånget telegram ha här hemmahörande sälfångstångarne ”Vega” och ”Capella” fångat c:a 4- à 5 000 ungsäl.

Sälfångstångaren ”Vega”, undrar 2000-talsläsaren?

Den ”Vega”?

”Vega” – för det var rätt skuta – var alltså ett 43 meter långt barktacklat sälfångstfartyg, byggt i Bremerhaven 1872, med en ångmaskin på 60 hästkrafter och en säkerligen kraftfull doft av sältran.

Sommaren 1877 såldes hon av sälfångstbolaget Ishafvet till ett konsortium präglat av polarfararsponsorn Oscar Dickson.

Ständigt denne Dickson. Han var en polisonglockig göteborgsk timmerbaron som bodde i ett vitt palats vid Heden. ”Vega” såldes alltså bara ett par veckor efter notisen i GP. Hon fick nytt trossbottendäck, en kapp över nedgången till gunrummet, förstärkt ishud av greenheart, en grövre propeller och små hytter i aktern för zoologer, botanister och deras mässingsattiraljer.

Expeditionen startade sommaren 1878 i Tromsö där den handlingskraftige (alternativt rastlöse) 45-årige mineralogiprofessorn Adolf Erik Nordenskiöld klev ombord. ”Vega” ångade genom dimman längs Asiens nordkust, förbi Kap Tjeljuskin, längs Tajmyrhalvön och bara två dagar från Berings sund frös det till och man satt fast.

Vegamännen hängde i ett isberg i tio månader och åt salt fläsk, surkål och grönsakskonserver, de mätte och vägde naturligtvis allt de såg, träffade inuiter (”tschuktscher”) och startade byteshandel med valkotor, hundslädar, issilar och björnskulpturer. (Många läsare undrar nu säkert oroligt över var det obligatoriska infödingshuvudet ryms i berättelsen – jodå, doktor Almqvist lyckades till slut röva ett sådant på en gravplats.)

Om den göteborgska sälfångaren ”Vegas” resa genom Nordostpassagen har Nordenskiöld skrivit en ofantligt träig bok i två röda band med utvikbara kartor, guldpräglingar och xylografier på skäggiga svenske män.

Expeditionen – starkt men korrekt sammanfattad – bestod av ett års segling och ett års partaj.

Det andra bokbandet är festerna. Dessa skildrar författaren med heroisk trumpenhet.

Vegamännen höll på att aldrig komma hem för alla galamiddagar i Japan, Kina, Indien, Borneo, Ceylon, utflykter till pyramiderna, flaggceremonier, blommig vers, fyrverkerier, champagne och Oscar II:s namnchiffer på oväntade ställen. I deras väg kom geografiska sällskap, amiraler, den japanske kejsaren, napolitanska prinsar, den portugisiske kungen (”sjelf sjöman”) och alla tycktes vilja ge en stor guldmedalj till Nordenskiöld och en lite mindre medalj till kapten Palander.

Inget kunde vara svenskare än ”Vega”. Inget borde vårdas med större omsorg än ”Vega”. 357 bruttoregisterton. 60 hästkrafter. Maxfart 7 knop. Leve kung Oscar. Skål.

I Europa måste de kliva av ”Vega” ett slag och åka tåg för att i Sorbonne möta delegerade från ”28 lärda sällskap”, mottaga Hederslegionen och skaka hand med en åldrig Victor Hugo som myndigheterna skrämt fram. De tackade sedan nej till allt i Belgien och Holland för att hinna till den stora entrén på Stockholms ström den 24 april 1880.

Då började det verkliga kalasandet.

Bland alla de hyllningstelegram från städer och studentkårer som torrt registrerades av Nordenskiöld handlar den för eftervärlden mest fängslande upplysningen om en särskild hälsning undertecknad ”qvinnor i nordliga Ryssland”.

Men för att inse vidden av det konstiga som sedan hände måste man betänka att Vegaexpeditionen alltså låg mitt i den storsvenska andra halvan av 1800-talet. Det var en epok som präglades av flaggpunsch, Kungssången, järnvägsstationsinvigningar, Skansen, skarpskytteklubbar, Anders Zorns spanande på tjocka kullor vid Mora marknad och ett ivrigt snickrande på vikingavillorna vid Föreningsgatan i Göteborg – och det var åtminstone nästan samtidigt som Snoilsky till sentida litteraturvetares glädje klämde till med ”Stenbocks kurir” och Heidenstam till samma forskares fasa skrev ”Karolinerna”.

Mitt i detta blågula brusande punschdelirium seglade det världsberömda fartyget ”Vega”.

Kapten Palander adlades till ”Palander af Vega”.

I svenska hem stod Vegatallrikar, Vegatvål, Vegakaka eller Vegakaffe. Flickebarn hette Vega, städer fick Vegagator. Nordenskiölds skildring utkom samtidigt på elva språk, och Svenska Familj-Journalen skrev: ”Det svenska namnets ära var häfdad, Sverige intog åter, liksom förr, en plats bland jordens stordådsfolk, dess namn skulle snart med heder ljuda bland jordens alla folk, dess rykte skulle åter uppfylla en verld.”

Inget kunde vara svenskare än ”Vega”. Inget borde vårdas med större omsorg än ”Vega”. 357 bruttoregisterton. 60 hästkrafter. Maxfart 7 knop. Leve kung Oscar. Skål.

Men innan festligheterna ens var riktigt avslutade puttrade ”Vega” till Göteborg, fick sin världsberömda inredning utriven och skickades omedelbart efter säl. Sveriges mest hyllade fartyg siktades sedan på sensomrarna vid Stora Varholmens trankokeri.

Efter några år såldes hon och sjönk.

Och inte blev det bättre av att Nordostpassagen blev ett kommersiellt fiasko. Det tog ett kvartssekel innan någon lyckades ta samma väg som Nordenskiöld. Detta kan inte ha glatt den göteborgske Vegasponsorn och grosshandlaren Oscar Dickson.

Vegamössan – den enda av souvenirerna som ännu under 2000-talet säljs – drog väl in mer pengar än denna dimmiga och grynniga handelsled.

Man kan bara hoppas att viss tröst skänktes Oscar Dickson när han begrundade att han åtminstone hade fått en liten hamn i Tajmyrien vid Norra ishavet uppkallad efter sig. År 2008 hade den 690 invånare. Ständigt denne Dickson. Han blev också adlad. Han kunde behöva lite uppmuntran – i synnerhet eftersom Oscar Dickson också råkat vara initiativtagare till den bank som sedermera gjorde den största konkursförlusten på rederiet Örnen, som i april 1877 hade seglat så fint ovanför ”Vega” i GP:s spalter.

Missa inget från GP Göteborgiana!

Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.