Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Det bortglömda geniet på Otterhällan

Han manövrerades bort av sina fiender - men tog revansch efter sin död.

Häromdagen såg jag en märkvärdig film.

Den slemme baronen och misslyckade litteratören von Meislingen mördar det luspanka geniet Peter Långhår, stjäl hans manuskript och låter sig falskeligen hyllas som upphovsman till ett mästerverk. Men Peter Långhårs trogne vän, den oerhört gamle Jens, avslöjar bluffen och vid en konfrontation med en utklädd figur (föreställande Peter Långhårs vålnad), blir baronen så förfärad att han ramlar ner genom en lucka i golvet, varefter han bekänner på dödsbädden och ångerfullt skänker sin förmögenhet till välgörande ändamål.

Geniet får sin posthuma upprättelse.

Oboy, en sån film! Baronen går omkring i frack och slängkappa och ser ut som Draculas bror, geniet läser sina dikter i månsken med uppspärrade ögon och Beethovenfrisyr, baronens kompisar är underbart dekadenta bakom halvliterstora grogglas och hela tiden kastas eldiga ögonkast bakom svart smink.

Filmen heter ”Nattliga toner”. Den är en stumfilm från 1918.

Det bästa är nästan att man känner igen saker från Göteborg. Gamle Jens trampar bredbent framför Vasa sjukhus, den bedräglige baronen mottar folkets jubel utanför Börsen och filmens kärlekspar (som hjälper Gamle Jens med avslöjandet) kuttrar i Slottsskogen.

Ty sådär 1916 låg inte den unga filmens centrum i Hollywood, utan i Europa, inte minst i Sverige. På svensk botten seglade Göteborg under några korta säsonger upp som filmens huvudstad.

Det var en persons förtjänst: Den 193 centimeter långa före detta löjtnanten Georg af Klercker.

1911 hade han värvats av filmpionjären Charles Magnusson till Svenska bio i Stockholm. Magnusson hade valt tre personer: Mauritz Stiller, Victor Sjöström och Georg af Klercker.

Men af Klercker kom i konflikt med de andra, tog sin manusportfölj och gick.

Det hör till kryddande mysterierna i Klercker-myten att ingen säkert vet vart han sedan tog vägen. Antagligen var han i Paris och Köpenhamn.

Säkert är att han dök upp i Göteborg 1915, värvad av Hasselblads Fotografiska Aktiebolag, och satte i gång att göra film enligt löpande band-principen.

Han var expert på den tidens storsäljare: den ”danska melodramen” – en glamorös genre som levde på en myckenhet månsken, grevar, vålnader, mördare, fantastiska sammanträffanden och blondiner.

Faktum är att handlingen i den danska melodramen ofta var nästan likt djupt orealistisk som i dagens långfilmer.

På Otterhällan byggdes en studio – nitton meter lång och och åtta nio meter bred med glastak. Där svettades operettstjärnor och sommarlediga skådespelare från Lorensbergsteatern eller Folkteatern.

Tempot var fullständigt vansinnigt. Man kunde bara filma under sommaren och då kunde det bli 65 grader varmt under glastaket.

Där stod Klercker från soluppgången till skymningen i vit fotsid rock och röt ut sina regianvisningar; det behövdes en löjtnant för att hålla ordning på ett halvdussin filmer samtidigt.

Sommaren 1916 var hans stora tid. Då spelade han in 15 filmer i Göteborg. Stiller och Sjöström, som han brutit med i Stockholm, gjorde tillsammans 11 filmer 1915-1916.

Efter 1918 tog det plötsligt slut.

41 år gammal försvann Georg af Klercker ur bilden – utmanövrerad av fiffiga fusioner mellan filmbolagen, plötsligt i klorna på sina gamla fiender.

Ingen ville se danska melodramer längre – åtminstone ville ingen betala för att producera dem.

Georg av Klercker förde sedan ett kringflackande liv. Hans fru dog, sonen stack till Amerika, själv hamnade han i Malmö där han drev en liten handelsrörelse och spelade teater, med tiden alltmer förgrämd över att vara raderad ur filmhistorien.

Han dog i förbittring 1951. Hans fiender – Magnusson, Stiller och Sjöström – hyllades som den svenska filmens stora pionjärer.

Men 1963 började filmhistorikerna intressera sig för en bortglömd låda med filmnegativ i Göteborg.

Långsamt spreds ryktet om sensationellt bra stumfilmer från Göteborg.

Nästan allt af Klercker gjorde finns kvar. Sjöströms och Stillers tidiga filmer har brunnit upp.

1991 fick han Ingmar Bergman-priset posthumt.

Geniet under glastaket på Otterhällan har fått upprättelse. Det är som en dansk melodram.

Missa inget från GP Göteborgiana!

Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.