Ivar Arosenius mamma var orolig. Hennes son led av blödarsjuka. Mot denna rekommenderade läkaren alkohol, vilken antogs förbättra blodets koagulationsförmåga.
Ivar Arosenius hade dåligt ölsinne. Man förstår mammas ängslan.
Alltså behövde han en livvakt. Livvakten hette Ernst Spolén och skrev 60 år senare en liten blå bok om sig själv och Ivar Arosenius.
Alla som älskar Arosenius akvareller ska vara tacksamma mot Ernst Spolén.
”Livvakt” är ett halvt missvisande uttryck eftersom det antyder att Spolén fick betalt. Visserligen stoppade mamma Sigrid nån gång några mynt i livvaktens fickor, men ofta bekostade Spolén själv medicineringen – vanligen på en sämre krog där Arosenius krönte kvällen med slagsmål, vilket alltså innebar att Spolén måste slåss.
På hemvägen möter Ivar en buse som Spolén tvingas knocka. De tror att de har slagit ihjäl busen, som de pallar upp mot en vägg, men finner senare till sin lättnad platsen tom.
Varför ställde Spolén upp? I den blå boken skriver han bara: ”En sådan liten människa, modig, intelligent, begåvad, måste helt enkelt ha egen livvakt.”
Den begåvade chalmeristen och blivande arkitekten Spolén var inget geni, men han förstod att den dödsmärkte, egocentrerade, tykne, konstige Arosenius var det.
Den 19-årige livvakten och den 21-årige konstnären träffades våren 1899 i ett Göteborg som, enligt den lilla blå boken, var å ena sidan ett badarnas och punschdrickarnas hemvist och å andra sidan busarnas stad där ”knivarna satt lösa”.
Allt – absolut allt – luktade och smakade rutten fisk som spreds från ett konstant stinkmoln över kanalerna.
Det finns en skildring av ett soligt dygn när livvakten och konstnären råkar ha pengar. De slår sig först genom barriären av blanka feta direktörer runt Trädgårdsföreningens smörgåsbord, balanserar en handfull snapsglas vardera, mutar den nervöse kyparen, larvar på nattkröken ner till Eggers, går dagen därpå genast på ny krog där de framhåller att de är direktörer och bjuds på nachspiel hos en direktör Pettersson, vars hustru inledningsvis är arg (”som en präriekatt”), men så småningom veknar av likörer och vill köpa aktier i direktören Ivars konstbolag. På hemvägen möter Ivar en buse som Spolén tvingas knocka. De tror att de har slagit ihjäl busen, som de pallar upp mot en vägg, men finner senare till sin lättnad platsen tom.
Budgeten för detta dygn var 26 kronor.
Livvakten betalade.
Sommaren 1902 reser de till Spoléns föräldrahem, prästgården i Torsby. Arosenius får ateljé i ett gammalt lusthus, härjar med familjen och sätter i gång att måla akvareller av pärlhöns, grisar, hundar och kolhus – i rasande fart, i den ständiga känslan av att leva på övertid. Medellivslängden för en blödarsjuk var 16 år.
Det märkliga är att när Spolén beskriver sommaren i Värmland blir den en Aroseniustavla: trolsk, burlesk, drastisk, karikatyrbetonad, rolig, nattsvart. Råttorna runt prästgården är plötsligt stora som katter och giftiga som ormar, människoliken flyter i älven, en enorm galt river hela svinstian och rymmer till skogs, i dårhuset är en överjordiskt vacker kvinna inspärrad.
Hela tiden antecknade livvakten. Det hade han tid till eftersom Arosenius krävde sällskap när han målade, men samtidigt hade penslat en skylt: ”Spolén skall vara tyst – mycke tyst.”
Till Ivar Arosenius vrede förlovar sig sedan livvakten med konstnärens syster. Man kan inte undgå att glädjas över att den strävsamme livvakten får lite roligt. Arosenius lever sedan några gnagande bohemår i Berlin och Paris (där han hade en annan livvakt som, enligt vad som meddelades Spolén, kunde ”tömma hela kaféer”). Han gifter sig slutligen och slår sig ner med fru och dotter – Lillan som är förevigad i Kattresan – i Älvängen nära Kungälv.
Han målar febrilt.
En sommardag 1908 sitter Arosenius och livvakten i en roddbåt i Göta älv och beslutar att slå ihop sin kreativitet – konst och arkitektur. Spolén, lycklig över att äntligen vara något mer än livvakt, åker till Stockholm och smider planer, men nästa gång han ser Arosenius är det i en kista.
Det sades att han hade segnat ner i exakt samma ställning som en gestalt på en av tavlorna.
Han gjorde märkvärdiga målningar. Man kan se dem på Göteborgs konstmuseum. Tack var livvaktens blå bok förstår man dem lite bättre. Det var bra att Spolén inte var tyst.
Fotnot: Flera av bilderna till denna artikel är såvitt känt aldrig tidigare publicerade. De bevaras i handskriftsavdelningens samlingar vid Göteborgs universitetsbibliotek. Handskriftsavdelningens ansvarige bibliotekarie, Anders Larsson, har bistått GP:s Göteborgianaredaktion i sökandet efter fotografier.
LÄS MER:Generalguvernören som undrade varför hans fru var så trött
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
