Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Packhusplatsen och Skeppsbron cirka 1870. Observera röken från Keillers verkstad.  Bild: Göteborgs stadsmuseum
Packhusplatsen och Skeppsbron cirka 1870. Observera röken från Keillers verkstad. Bild: Göteborgs stadsmuseum

Den göteborgska revolutionen och flickorna

Kristian Wedel följer den göteborgska industrins utveckling - från de spanska fåren till Volvo.

I juni 1754 ankom skeppet ”Lovisa” till Göteborg med 43 baggar och 55 tackor. Det var handlaren Peter Bagge spanska får.

Jag tycker om att betrakta Peter Bagges 98 spanska får som den göteborgska industrihistoriens anekdotiska startpunkt. Men om någon vill avkräva mig ett mer allvarligt syftande svar skulle jag placera denna startpunkt i Mölndal ungefär år 1830.

Men jag gillar alltså Peter Bagges spanska får. Jag gillar den svenska statens beskäftiga iver att tillverka inhemskt ylle av bästa kvalitet. Det göteborgska 1700-talet var fullt av en- eller tvåmansverkstäder som kavat kallades fabriker. Det var vantmakerier, tobaksspinnerier, segeldukstillverkning eller silkesplymsbindning. År 1772 fanns det 42 sådana fabriker i Göteborg.

Allteftersom 1700-talet gled över i 1800-tal uppstod ylleväverier, spinnerier, färgerier, snörmakerier, bandfabriker och trikåfabriker. Så småningom var det dags för riktiga fabriker. Då behövdes vattenfall. De fanns i Mölndal.

Vid bomullsspinnerierna Mariedal och Rosendahl fanns det år 1830 totalt 183 fabriksarbetare.

Av dessa 183 arbetare hade 136 inte fyllt femton år.

Det är ett bistert faktum. Men utan barnarbetarna blir den göteborgska industrihistorien alldeles ofullständig.

Alexander Keiller.
Alexander Keiller. Bild: Göteborgs stadsmuseum

År 1826 kom förresten en urkraft till Göteborg. Han var 22 år gammal Han var född i Dundee i Skottland. Han var processlysten, temperamentsfull och genial. I Göteborg skulle han tillverka segelduk. Han tycks ha lidit av vad man i dag skulle ha kallat ett anger management problem. Jag har aldrig sett någon bild av honom där han ler. Han hette Alexander Keiller. Han var en briljant ingenjör, våghalsig affärsman och hängiven laxfiskare. På 1830-talet flyttade han och svågern William Gibson segeldukstillverkningen till forsarna i Jonsered. Efter några år blev Keiller osams med Gibson och köptes ut för 153 084 riksdaler (plus rätten till laxfiske i forsarna) och drog igång en mekanisk verkstad vid Skeppsbron i Göteborg. År 1846 tillverkade han en ångmaskin på 80 hästkrafter till ett nytt bomullsspinneri vid Rosenlundskanalen.

Bomullsspinneriet var en 90 meter lång byggnad, med engelska spinnmästare, rök och buller. Därmed hade den industriella revolutionen på allvar kommit till Göteborgs stadskärna. Spinneriet i Rosenlund hade 300 arbetare. Många av dem var kvinnor och barn.

Däremellan fanns hela registret av turbiner, ångpannor, sorteringscylindrar för pappersbruk, cisterner, kranar, transmissioner, hissar, järnbroar, kyrkklockor, trädgårdsmöbler, stekgrytor, spottlådor och paraplyställ.

Varje morgon kunde göteborgarna se hur den nya tiden hade kommit till Göteborg. Kvinnorna och barnen gick in i fabriken.

***

Alexander Keiller själv klev väl en motsvarande morgon in i sin rörigt expanderande verkstad på Skeppsbron. För samtidens göteborgare måste hans framtoning ha varit diabolisk. På ett bevarat foto från Skeppsbron – troligen taget några år efter Keillers död 1867 – syns älvens matta spegel, några järnvägsvagnar på Packhusplatsen, en skuta med sprisegel vid bryggan, byggnadernas vassa skuggor. Och vid Skeppsbron ett oformligt rökmoln: ingenjör Keillers verkstad.

Hans verkstad utvecklades långt senare – flera decennier efter hans död – till Götaverken och eftersom Götaverken i mitten av 1900-talet var ett världens största skeppsvarv har denna väldiga slagskugga i efterskott förvandlat Keiller till ett slags fadersfigur för den göteborgska varvsindustrin.

Varvsindustrin, ja. Den får ofta enormt mycket plats när Göteborgs industrihistoria tecknas. Berättelserna om skeppsvarven är inte osanna, men tyngdpunkten på varvsindustrin i Göteborgs historia blir olycklig eftersom det göteborgska 1800-talets industrier inte präglades av varven, utan av bomullsspinnerier och väverier. Under hela perioden 1850-1890 – och lite till – var textilindustrin mycket större än metall- trä- och pappersindustrin i Göteborg. Verkstadsindustrin utvecklades i själva verket långsammare i Göteborg än i andra svenska städer. Göteborg hade egentligen inga anor som varvstad. I Göteborg gjordes affärerna. Kölarna sträcktes i Stockholm eller utomlands. Lindholmen – det första specialiserade storvarvet – byggde på 1880-talet oljetankfartyg som Ludvig Nobel dirigerade över Kaspiska havet. Sedan gjorde Lindholmen konkurs. Eriksberg gjorde överhuvudtaget inget väsen av sig. Och Götaverken – det vill säga Keillers verkstad - var alltså under 1800-talet knappt ett skeppsvarv. Sanningen var att den kantige och begåvade superingenjören Keillers mekaniska verkstad på Skeppsbron – efter hand med sonen David Keiller som vd - tillverkade i princip allt av metall. Det var möjligt att beställa en komplett fabrik för bomullshantering eller ett våffeljärn. Däremellan fanns hela registret av turbiner, ångpannor, sorteringscylindrar för pappersbruk, cisterner, kranar, transmissioner, hissar, järnbroar, kyrkklockor, trädgårdsmöbler, stekgrytor, spottlådor och paraplyställ. Så sent som 1907 då företaget trots allt var på god väg att bli ett renodlat skeppsvarv meddelades lugnande att man utöver järnfartyg trots allt fortfarande tillverkade spårvagnar, landsvägsbroar, boogievagnar och ”järnsängar av prima kvalité”.

Eriksbergs verkstad på 1870-talet. Bild: Göteborgs stadsmuseum
Eriksbergs verkstad på 1870-talet. Bild: Göteborgs stadsmuseum

Detta kan vara värt att notera när man ibland hör göteborgare beskärma sig över att de stora skeppsvarven är borta: det finns rikliga spår av Götaverken och Lindholmen i Göteborg i form av trappräcken, trapphuspelare, gamla järnmanglar. Alla göteborgare som i väntan på Paddan har lutat sig mot någon av Kungsportsbrons stöddiga lyktstolpar, tillverkade på Keillers verkstad, har haft bokstavlig närkontakt med detta industriella arv. I början av 1900-talet hade den mekaniska verkstaden på Skeppsbron slutligen transformerats till skeppsvarvet Götaverken på Hisingen. Och först i slutet av 1910-talet var metall- och verkstadsindustrin – skeppsvarven, SKF – den självklara hjärtpunkten i det göteborgska näringslivet.

Men oavsett vilken göteborgsk industrihistoria som berättas står Alexander Keiller i centrum. Denne krånglige och argsinte man är den punkt kring vilken den göteborgska industrihistorien förtätas och utstrålar: bomullen, ångmaskinerna, motorerna, fartygen.

Barnarbetarna.

Barnens som var behändig och billig arbetskraft. Barnen som kunde klättra mellan transmissionsremmarna och plocka bomullstussar utan att fastna.

Barnen – och kvinnorna – som därtill har haft en så häpnadsväckande benägenhet att inte fastna på bild när fabriken skulle fotograferas.

Det typiska göteborgska fabriksfotot från 1800-talet – till exempel Eriksbergs verkstad på 1870-talet – har hög mustaschfrekvens.

Bilderna från Rosenlunds bomullsspinneri förmedlar snarast ett intryck av att det finns något att dölja.

Rosenlunds bomullsspinneri. Bild: Göteborgs stadsmuseum
Rosenlunds bomullsspinneri. Bild: Göteborgs stadsmuseum
Rosenlunds bomullsspinneri. Bild: Göteborgs stadsmuseum
Rosenlunds bomullsspinneri. Bild: Göteborgs stadsmuseum

Det är lite synd. För det var ju textilindustrin som satte igång allting. Det var Peter Bagges 98 spanska får som ledde till yllefabriker, som ledde till bomullsspinnerier, som ledde till väverier. Och när vävstolarna började sätta sig i Göteborgsleran så att drivaxlarna halkade snett ställde sig en ingenjör på en sådan väverifabrik att fundera. Han hette Sven Wingquist och jobbade på Gamlestadens fabriker och uppfann på påskdagen år 1907 – det vill säga 153 år efter Peter Bagges spanska fårs ankomst – det självreglerande dubbelradiga kullagret. Och väveridirektörerna startade SKF för att tillverka dessa utmärkt kullager. Och till SKF värvades en före detta ägghandlare från Skaraborg vid namn Assar Gabrielsson som tänkte att borde gå att bygga bilar med kullagren och på midsommarafton 1924 råkade han få syn på den bufflige ingenjör Gustaf Larson på Urbans kafé i Stockholm och de bestämde i hast över kaffet att de skulle starta Volvo, varefter Larson for till sommarstugan i Trosa.

Så ingen vet väl riktigt var historien om Peter Bagges spanska får ska sluta. Den pågår än.

Men jag tycker alltså att något som vi i brist på en bättre beteckning kan kalla symbolbilden av den göteborgska industrihistorien bör korrigeras.

Det var textilindustrin som drev den göteborgska industriella revolutionen. Det var kvinnornas och barnens fabriker. Den typiska bilden av Göteborgs industrihistoria bör inte vara en sotig skäggig trettioåring man.

Det bör vara en trettonårig flicka.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.