Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Weinbergs akvarell av Göteborg år 1793.  Bild: Göteborgs stadsmuseum
Weinbergs akvarell av Göteborg år 1793. Bild: Göteborgs stadsmuseum

Den brinnande staden

Kristian Wedel betraktar ett sotigt kapitel i Göteborgs historia.

Jag kan inte underbygga mitt påstående med någon statistik eller publicerad forskning. Men jag vill ändå hävda att ingen svensk stad har brunnit fler gånger än Göteborg.

Bilden av Göteborg är en bild av bränder eller rättare sagt: av brändernas följder.

Den 2 januari 1669 brann 50 hus mellan Kungsporten och Östra Hamnen.

Den 15 april 1721 brann 213 hus söder om Stora Hamnkanalen, däribland Domkyrkan och gymnasiet.

Natten mellan den 13 och 14 januari 1746 brann i stort sett hela Femte kvarteret inklusive Kristine kyrka, kommendantshuset, Corps du Garde, Barnhuset, ett par artilleri- och fortifikationsbyggnader och ytterligare 196 hus. Ur Kristine kyrka lyckades man i princip bara rädda predikstolen.

Sedan satte det igång ordentligt, till den grad att det lokala brandförsäkringsbolaget prydligt gick i konkurs:

Den 2 mars 1792 brann under femton timmar 110 byggnader i Tredje kvarteret Söder om Stora Hamnkanalen

Den 3 februari 1794 brann 87 hus.

Och den 20 december 1802 brann Andra kvarteret mellan söder om Stora Hamnkanalen och ödelade Domkyrkan (där köpmannen John Hall d ä stod lik), synagogan, Gymnasiet, Frimurarelogen och Evangeliska brödraförsamlingens hus. Till och med kyrkogården eldhärjades så svårt att den efteråt slutade att användas som begravningsplats.

Och till slut – som bisarr final på dessa tolv år av bränder – brann den 1 november 1804 stora delas av Första kvarteret, Landskansliet, delar av kasernen och ytterligare 200 hus.

8 000 göteborgare blev hemlösa.

Det blev ett slags slutpunkt. Det fanns helt enkelt inte mycket mer som kunde brinna.

Göteborg var alltså brändernas stad. Det kastar onekligen ett egendomligt ljus över Linnés Göteborgsskildring från sommaren 1746 – där han beskriver Göteborg som Sveriges vackraste stad trots att han rimligen måste ha klivit mellan sotsvarta ruiner från de drygt 200 byggnader som hade brunnit ett halvår tidigare.

Det är en sällsam omständighet att Göteborgs stadsutveckling fram till mitten av 1800-talet har drivits framåt av två förstörelser: bränderna och vallraseringen, en ofrivillig och en frivillig.

Men kanske såg Linné bränderna som något alldeles naturligt. Det brann brasor överallt – från öppna spisar, bloss, kritpipor, talgdankar, tranlampor och vaxljus. Brandrisken var alltid närvarande. Den göteborgska brandförordningen från 1725 andades snarare vanmakt än kontroll:

Som i alla hus är 1 tunna vatten till minsta ordinerat, i var kvarter 4 träkar, alltså måste borgerskapet närmast vid eldsvådan strax utskaffa sina kar på gatorna …”

Samtidigt var det till slut bränderna som skapade det nya Göteborg. Det var bränderna som gjorde slut på den låga trästad från 1600-talet som segt dröjt sig kvar och motstått alla förordningar och ambitioner. Bara bränderna rådde på trästaden.

För varje brand uppstod ytor.

I Göteborg kunde arkitektdynastin Carlberg successivt kliva fram på 1700-talets brandtomter. De tre carlbergarna täckte nästan hundra år (Den andre av dem, Bengt Wilhelm Carlberg, har nått viss ryktbarhet även utanför den lilla knappologiska krets som intresserar sig för Göteborgshistoria, ty han var ett av ögonvittnena när Karl XII med litet plopp – som man kan slå med tu finger i handen - sjönk ihop i löpgraven i Norge den 30 november 1718.)

Två bilder av Lilla Torget – en av Göteborgs mest avbildade platser – fångar den övergång från trä- till stenstad som tvingades fram av bränderna. På Justus Fredrik Weinbergs akvarell från 1793 är Södra Hamngatans tak fortfarande en ojämn tandrad.

Litografin baseras på en teckning av Leonard Björkfelt från 1836. Stenstaden är införd. Det är ett knappt halvsekel mellan bilderna. De visar en i grunden förändrad stad.

Det hade tagit nästan 200 år, men till slut var trästaden Göteborg borta.

Göteborg på 1830-talet. Bild: Göteborgs stadsmuseum
Göteborg på 1830-talet. Bild: Göteborgs stadsmuseum

När Leonard Björkfelt gjorde sin teckning hade dessutom vallraseringen – den dystre landshövdingen Carpelans initiativ – börjat vinna effekt. Det är en sällsam omständighet att Göteborgs stadsutveckling fram till mitten av 1800-talet har drivits framåt av två förstörelser: bränderna och vallraseringen, en ofrivillig och en frivillig.

Häri ligger också förklaringen till att Göteborg än i dag är en så förbluffande lättläst stad för den arkitekturintresserade flanören: allt är byggt i tur och ordning, det är som ringar på vattnet.

I över ett halvsekel kunde den befriade staden Göteborg breda ut sig på de gamla brandtomterna och forna fästningsytorna, med allt sådant som följde med 1800-talet: allmänna byggnader, gryende industri. Trädgårdsföreningen inklusive pelikandamm och schweizerkrögare med rolig dialekt. Feskekörka, Latinläroverket, Sociala huset, Centralstationen, Keillers verkstad, Rosenlunds textilfabrik. Från mitten av 1800-talet kunde man rentav på de gamla frigjorda ytorna se ett fenomen som samtiden betraktade som något högst onaturligt, ja rentav som något omoraliskt: hyreshus, hus som byggdes av någon som inte själv planerade att bo där.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.